Min mamma hade varit inlagd på sjukhuset i några dygn. Hon är 90 år gammal, men ca 45 år gammal i huvudet (fast själv säger hon 27… ). När man pratar med mamma i telefonen kan man tro att hon är 27 faktiskt….fast då en 27-åring född på 1930-talet, för 27-åringar av idag har ett helt annat språk och pratar mycket fortare.
Mammas hjärta är, precis som mamma, också 90 år gammalt. Surprise! Det gör lite som det vill ibland och sist det bråkade med henne fick hon åka ambulans till sjukhuset. Där blev hon inlagd i några dygn.
En ny värld öppnade sig för mej och för mina systrar. Vi har säkerligen haft tur eftersom många får kämpa med ”äldrevården” och hur det fungerar och inte långt mycket tidigare.
Jag kan konstatera att det (TROLIGEN) var bättre förr. Nu har allt EFFEKTIVISERATS (läs ”sparats in”), eller vad det är som gör att allt och alla har egna ”tjusiga” namn och tillhör olika grupper/avdelningar vilket gör att man hela tiden pratar med ”fel avdelning/grupp”. Varje person pratar om SINA verksamheter med alla dessa olika namn, som om man borde fatta vad dom pratar om. Och allt låter så effektivt och ”enkelt”, men när man väl ska försöka fixa något blir det som ett sammelsurium i huvudet och då är jag ändå rätt UNG jämfört med dom som faktiskt är 90 år och kanske själva bör/ska klara av att söka färdtjänst, vårdgrejer och stöd med ditten och datten.
Helvete vad svårt det är!
Och hela tiden, när jag ringde runt, pratade jag med ”fel person”.
Och när jag tror att ”NU förstår jag. NU kan jag söka på rätt ställe om rätt hjälp” – då är det fel igen. Puh!
Om mamma behöver hjälp med färdtjänst måste hon ansöka via Kollektivtrafiken Västmanland. Och då är det bara färdtjänst inom kommunen, för om hon behöver färdtjänst utanför kommunen är det en helt annan ansökan. Om hon behöver ansöka om trapphiss, ska hon först söka om en Bostadsanpassning (TROR jag) och därefter kanske någon annanstans för själva trapphissen. TROR jag. Allt detta ”kan ta flera månader…”.
Om hon inte klarar av att laga mat själv, ska hon söka hjälp med ”Mathållning” (TROR jag det var, men minns inte via vem och vilka eller var man skulle ringa för att få det, eller vad som ens menades med det). Jag tror handläggaren jag pratade med sa att mamma kunde gå till olika ställen och köpa färdig mat. ”Grejen är att hon kan inte ta sig någonstans”, svarade jag (och det var ju det jag sa från början). Hon kan inte gå någonstans. OM hon kunde gå och köpa mat skulle det inte vara några problem (förstås!). Huuur svårt ska det vara att förstå att en människa som levt 90 år behöver hjälp?
Mamma vill inte ha ”hemtjänstpersonal springande hos sej i tid och otid”. Hon vill vara självständig. Hon vill klara sej själv och inte ha någon som ”lägger sej i” eller ”gullar” med henne. Hon är ju ”45 (27!) år i huvudet” och det är KROPPEN som inte orkar/vill/kan längre. Hon ”kan själv!”. Tror hon. Och vill hon.
När jag ska försöka ”söka hjälp för äldre än 75 år” på Sala kommuns hemsida, blir det stopp eftersom man måste ta sej in via Bank-id och jag är ”för ung”. Härligt att ibland vara ”för ung” fortfarande, men grejen är ju att mamma har inget bank-id. Och kommer troligen inte att skaffa sig eftersom hon är för gammal och SER inget. Det är ytterligare en liten grej med mamma – hon ser knappt något. Men hon är bra på att låtsas att hon ser.
Nu har det gått några dagar och mamma är hemma igen och allt är tillbaka till ”vanligt” och inget nytt har hänt under himmelen. Jag har (äntligen!) pratat med ”rätt” biståndshandläggare, som berättade att mamma tar hjälp ifrån XX (minns inte vad hon sa för ord – det är någon privat firma som är istället för kommunens biståndshandläggare-grej) för att tvätta. Resten klarar hon själv. Hade hon sagt. ”Hon är väldigt tydlig och bestämd, din mamma”, sa biståndshandläggaren vänligt.
Ja, det är hon: ”Bestämd och tydlig och väldigt mycket KAN SJÄLV.”
Nu vet jag varifrån jag ärvt DEN förmågan…
erviluca #mammatillfyrakillar 