Månadsarkiv: november 2023

Jag gissar att den första tanken när det gäller ”att lyda” är att dom flesta tycker att det är viktigt att lyda regler – att följa dom regler som är uppsatta/beslutade/bestämda på en arbetsplats eller ett ställe. Speciellt vi i Sverige tycker (troligen) att det är viktigt att göra som ”man ska/måste” vad gäller det mesta.

I en viss ålder skiter många i ”reglerna” för att dom är i ”den åldern” = tonåringar. Inte alla, men många. Inte överallt, men ofta hemma.

Men sen då? Hur viktigt är det att följa regler och att lyda?

Vem ska man lyda och vem ska man inte lyda?

Ska man följa regler som man tycker är ”kockobello” bara för att det är en regel/bestämmelse, eller kan man skita i den?

Rent mänskligt är det viktigt att höra till och att göra som alla andra. Så därför gör vi en massa knas som, om vi tänker efter (!), varken är speciellt viktigt eller spelar någon roll i det stora hela. Vi påverkas av trender och reklam och vi följer strömmen mer än vi tror….för att vi vill höra till gruppen och för att vi är mänskliga.

Det är svårare att vara en kvinna i burka i Sverige, även om det inte är olagligt (än). Det är svårare att vara en som inte ser ut som alla andra, än att vara lik. Det är svårare att gå i otrendiga kläder i en trendig omgivning än att göra som alla andra. För om man inte ”gör som alla andra” finns det en stor risk att bli utanför och det vill ingen. Nästan ingen vill vara utanför.

Reglerna och lagarna vi har har vi själva hittat på. Vi människor. Vi har kanske inte alls varit ett dugg delaktiga i att forma/göra dom, men vi lever i en demokrati (jag tänkte skriva demonkrati – Freudiansk felskrivning?) så vi kan uttrycka vad vi tycker om regler och lagar, men det verkar som om vi ändå inte kan göra så mycket åt det som beslutas ovanför oss…

Hur gör du med regler på din arbetsplats? Tydliga och otydliga. Uttalade och outtalade. När man kommer ny på en arbetsplats finns det alltid en massa outtalade regler, som man måste försöka begripa utan att någon säger dom…. och begriper man dom inte efter ett tag, och följer dom, kan man hamna utanför…

Life is tough!

Det samma gäller i skolor. Att byta skola och vara ny elev i en skola och en klass är svårare ju äldre man blir så länge man går i grundskolan. Det blir bättre i gymnasiet och sedan i högskolan, eftersom eleverna oftast byts ut där oftare så anpassningen till nya elever/oliktänkande blir ofta större.

MEN det jag egentligen skulle skriva om är om du VÅGAR bryta regler som är kockobello? För OM du inte vågar kan det hända att du faktiskt skadar andra genom att ”följa strömmen”.

Det värsta tänkbara scenariot är ju Hitler som fick miljontals människor att hata (och avliva) judar och andra människor som Hitler bestämt skulle utrotas…

…. och konstigt nog finns detta hat kvar hos vissa.

Det är VÄLDIGT konstigt att man kan hata sina medmänniskor. Vi är ju alla människor på en enda planet.

Vilka vi är och hur vi ser ut och vilka vi blivit handlar endast om var vi råkade födas och hur vi uppfostrades och togs om hand om från början.

Vårt sätt att vara och agera skapas under vår uppväxt (barndomen) – därför är mitt jobb som familjebehandlare/familjeterapeut LIVSVIKTIGT! Kan jag rädda ETT barn på så sätt att hen får det bättre i sin familj och dens föräldrar slutar slå/förstår sitt barn/ser sitt barn, så har jag räddat en hel framtid för detta barn.

Nu var det inte det jag skulle skriva om alls, MEN det var dit jag kom.

Hoppsan!

Det finns så många saker man måste bita ihop om. Saker man måste lyssna på utan att visa sin frustration och ilska. Saker där man tycker tvärtom, eller inte alls håller med, med man vet att det är bara att hålla tyst för det hjälper inte och vi kommer ingenstans om jag luftar mina åsikter just nu. För en del människor verkar det väldigt enkelt att hålla tyst och många har inte ens åsikter i hjärnan som vill ut – som behöver luftas. De bara sitter där och tar emot och inget händer.

Och man kan undra vad det spelar för roll vad jag tycker och tänker. Och hon kan väl få tycka och tänka som hon vill eller tro det hon vill och vara som hon vill – det påverkar väl inte mig? Jag går ju min egen väg ändå och tänker mina egna tankar ändå.

Men just det där att hon står där och säger sina åsikter som om de är Sanningen. DET stör mig. Och jag vill hoppa jämfota och skrika ”NEJ! SÅ ÄR DET INTE!” Som om JAG sitter på Sanningen.

Sen vill jag googla fram Sanningen och lägga på hennes skrivbord och visa ”Titta här! Så här ÄR det! Jag har rätt! Du har fel.”.

Så var det när jag höll på att krypa ur skinnet i flera år med en chef som sa saker som var helt uppåt väggarna och jag t o m SKREK att han hade fel vid något tillfälle. Vi enades på något ilsket sätt om att vi inte kunde enas. Och båda googlade saker där vi kunde bevisa för varandra att ”Jag har rätt!”. Även han gjorde det vilket gjorde att vi hamnade i ett Status Quo.

MEN sedan en vacker dag VANN jag. Det var en sådan lättnad att jag ville ställa mig på tak och skrika: ”JAG HADE RÄTT!!” För den dagen hade min dåvarande chef fått veta att FORSKNINGEN hade kommit fram till det jag sagt i flera år. Därmed VANN jag. Det kommer jag att leva på resten av mitt liv. För jag hade SÅÅÅ rätt och det var SÅÅÅÅ viktigt!

Nu är jag där igen. Det är egentligen inte lika viktigt denna gång, för hon kan väl tro det hon tror och tänka det hon tänker. Vem bryr sig?

Men det stör mig att hon tror det hon tror och tänker det hon tänker.

 För det är fel.

Och jag har rätt.

Storing (min son nr 2), som jag skrivit om massor av gånger tidigare – för läääänge sedan – eftersom han var BARN när jag började skriva i denna blogg 2008 – är numera VUXEN och håller på att utbilda sej till sjuksköterska. Under denna utbildning valde han bland annat att åka till Uganda för att göra en praktik. Där fick han uppleva massor.

Igår pratade jag med honom i telefonen och en av dom historier han berättade för mej var följande:

Han var på ett sjukhus och in kom en ”väldigt sjuk kvinna”. Hon var ”intorkad och såg ut att vara väldigt påverkad av sin sjukdom”. Hon hade malaria och läkaren berättade för Storing att kvinnan varit döende i malaria när hon sökte hjälp första gången. För att överleva behövde hon TRE omgångar av en speciell spruta. Den första kunde hon betala själv så den fick hon. När hon kom några veckor senare för att få spruta 2 hade hon inga pengar. Läkaren visste att kvinnan var väldigt fattig och troligen inte skulle ha råd med fler sprutor men som tur var hade en tidigare patient köpt 4 sprutor, men det behövdes bara 3 för att den patienten skulle bli frisk, så läkaren hade en spruta över. Den sprutan fick kvinnan.

Nu kom hon för sin sista spruta – vaccination nr 3. Utan den skulle hon inte överleva. Det syntes på henne, berättar Storing. Sprutan kostade 3000 shilling vilket i svenska kronor är 9 kronor. Storing berättar att han hade 50 000 kr shilling i fickan och kände att självklart kunde han inte rädda alla som kom in och inte hade pengar för sina behandlingar, men just denna gång tänkte han ”Äh! För mej är 9 kr ingenting, men för henne är det en fråga om liv och död” så han köpte den sprutan åt henne och både hon och läkaren blev så otrooooligt tacksamma. Kvinnan tackade och tackade och de prisade honom och välsignade honom och allt möjligt.

Storing berättar att det kändes bra för honom att ge dessa 9 kr samtidigt som det kändes så ”fjuttigt” och att han tyckte absolut inte att han var någon hjälte och att han inte behövde alla dessa tack. Men vi kan konstatera att för kvinnan handlade dessa 9 kr om att kunna överleva – att få leva. Och för honom var det ”bara 9 kr”.

Och vi kan konstatera att vi lever i EN värld som är så otroligt orättvis och där ”det lilla” verkligen kan göra något stort någon annanstans.

Jag och Storing hamnar i en diskussion om korruption och om rika som ”snor åt sej” och om hur många utsatta och fattiga människor det finns i världen. Vi pratar om ondska och egoism men att man inte får glömma bort att det också finns godhet och generositet.

….och min önskan och mitt hopp är att Godheten vinner.

Min mamma hade varit inlagd på sjukhuset i några dygn. Hon är 90 år gammal, men ca 45 år gammal i huvudet (fast själv säger hon 27… ). När man pratar med mamma i telefonen kan man tro att hon är 27 faktiskt….fast då en 27-åring född på 1930-talet, för 27-åringar av idag har ett helt annat språk och pratar mycket fortare.

Mammas hjärta är, precis som mamma, också 90 år gammalt. Surprise! Det gör lite som det vill ibland och sist det bråkade med henne fick hon åka ambulans till sjukhuset. Där blev hon inlagd i några dygn.

En ny värld öppnade sig för mej och för mina systrar. Vi har säkerligen haft tur eftersom många får kämpa med ”äldrevården” och hur det fungerar och inte långt mycket tidigare.

Jag kan konstatera att det (TROLIGEN) var bättre förr. Nu har allt EFFEKTIVISERATS (läs ”sparats in”), eller vad det är som gör att allt och alla har egna ”tjusiga” namn och tillhör olika grupper/avdelningar vilket gör att man hela tiden pratar med ”fel avdelning/grupp”. Varje person pratar om SINA verksamheter med alla dessa olika namn, som om man borde fatta vad dom pratar om. Och allt låter så effektivt och ”enkelt”, men när man väl ska försöka fixa något blir det som ett sammelsurium i huvudet och då är jag ändå rätt UNG jämfört med dom som faktiskt är 90 år och kanske själva bör/ska klara av att söka färdtjänst, vårdgrejer och stöd med ditten och datten.

Helvete vad svårt det är!

Och hela tiden, när jag ringde runt, pratade jag med ”fel person”.

Och när jag tror att ”NU förstår jag. NU kan jag söka på rätt ställe om rätt hjälp” – då är det fel igen. Puh!

Om mamma behöver hjälp med färdtjänst måste hon ansöka via Kollektivtrafiken Västmanland. Och då är det bara färdtjänst inom kommunen, för om hon behöver färdtjänst utanför kommunen är det en helt annan ansökan. Om hon behöver ansöka om trapphiss, ska hon först söka om en Bostadsanpassning (TROR jag) och därefter kanske någon annanstans för själva trapphissen. TROR jag. Allt detta ”kan ta flera månader…”.

Om hon inte klarar av att laga mat själv, ska hon söka hjälp med ”Mathållning” (TROR jag det var, men minns inte via vem och vilka eller var man skulle ringa för att få det, eller vad som ens menades med det). Jag tror handläggaren jag pratade med sa att mamma kunde gå till olika ställen och köpa färdig mat. ”Grejen är att hon kan inte ta sig någonstans”, svarade jag (och det var ju det jag sa från början). Hon kan inte gå någonstans. OM hon kunde gå och köpa mat skulle det inte vara några problem (förstås!). Huuur svårt ska det vara att förstå att en människa som levt 90 år behöver hjälp?

Mamma vill inte ha ”hemtjänstpersonal springande hos sej i tid och otid”. Hon vill vara självständig. Hon vill klara sej själv och inte ha någon som ”lägger sej i” eller ”gullar” med henne. Hon är ju ”45 (27!) år i huvudet” och det är KROPPEN som inte orkar/vill/kan längre. Hon ”kan själv!”. Tror hon. Och vill hon.

När jag ska försöka ”söka hjälp för äldre än 75 år” på Sala kommuns hemsida, blir det stopp eftersom man måste ta sej in via Bank-id och jag är ”för ung”. Härligt att ibland vara ”för ung” fortfarande, men grejen är ju att mamma har inget bank-id. Och kommer troligen inte att skaffa sig eftersom hon är för gammal och SER inget. Det är ytterligare en liten grej med mamma – hon ser knappt något. Men hon är bra på att låtsas att hon ser.

Nu har det gått några dagar och mamma är hemma igen och allt är tillbaka till ”vanligt” och inget nytt har hänt under himmelen. Jag har (äntligen!) pratat med ”rätt” biståndshandläggare, som berättade att mamma tar hjälp ifrån XX (minns inte vad hon sa för ord – det är någon privat firma som är istället för kommunens biståndshandläggare-grej) för att tvätta. Resten klarar hon själv. Hade hon sagt. ”Hon är väldigt tydlig och bestämd, din mamma”, sa biståndshandläggaren vänligt.

Ja, det är hon: ”Bestämd och tydlig och väldigt mycket KAN SJÄLV.”

Nu vet jag varifrån jag ärvt DEN förmågan…

Jag har skrivit om stark parfymdoft (eller rättare sagt stank) förut och nu måste jag bara skriva om det igen, för jag blir TOOOKIG!!

KÄNNER NI INTE SJÄLVA att ni STINKER??

Jag hade hos mej på jobbet en klient som hade duschat i (!?) parfym när hon kom på samtal. Jag sa vänligt att det finns människor som är allergiska mot parfym och undrade om hon kunde tänka på det vid nästa samtal. Det kunde hon absolut, sa hon.

Men det är ett ständigt återkommande problem (för både mej och andra)!

Och det verkar som om det blir värre och värre för mej själv.

Det satt en person bredvid mej på bussen som STANK parfym. Parfymen snirklade sej in i min näsa, min mun och satte sej på tungan och jag ville nästan kräkas och kunde knappt andas.

Sen satt den (jävla) parfymdoften FAST längst in i näsan i 4 dygn! Jag höll på att bli tokig! Jag sköljde näsan flera gånger med vattenspruta genom näsan och till slut fick jag ögonmigrän och huvudvärk av både sköljandet (tror jag) och själva parfymen som satt sej fast INUTI mej.

Men hur jag än vänder mej och vad jag än tycker om det här parfymeländet så fortsätter vissa människor att DRÄNKA sej i parfym! Är det fel på era luktsinnen, eller vad är det?? DET LUKTAR INTE GOTT – DET STINKER!!