Hon vill att han ska glömma och gå vidare.
…men jag säger att det funkar inte så. Hjärnan/psyket behöver hjälp att rensa och bearbeta och sedan kan man gå vidare.
Hon tittar förvånat på mig.
”Det är därför ditt barn nu får hjälp med s k ”Trappan-samtal” – för vi (terapeuter) vet att barn behöver bearbeta svåra upplevelser, få reagera, gråta, känna och därefter kan de gå vidare med livet. Kanske behövs det ett samtal, två samtal, tio samtal – jag vet inte. Det känns och märks när det är klart. DÅ kan man gå vidare.”
Om man bara begraver det svåra som hänt, trycker ner det långt ner i det undermedvetna (eller var de nu hamnar) kan det omvandlas till magont, huvudvärk, ledvärk, psykisk ohälsa av olika sorter, drogmissbruk, kriminalitet (där oförlöst ilska ingår)….
”Jahaaaa!?” säger hon förvånat.
Det är därför mitt jobb är så viktigt och det är därför jag gräver i det förflutna och faktiskt vill få människor att gråta/reagera med känslor…
….för det är då jag vet att jag nått fram.
”Jahaaaa!” säger hon igen och tittar på mig. ”Jag trodde det bästa var att glömma och gå vidare. Det är det jag sagt till min son.”
Man kan tro det och många tror nog att man bara kan glömma och gå vidare, men vi terapeuter (och förmodligen psykologer och kanske andra också…?) VET att man inte bör, ska eller kan bara glömma och gå vidare när man varit med om svåra upplevelser.
Jag säger också till henne att prata med sonen om att hon (mamman) faktiskt övergav honom i hemlandet (för att söka sig till Sverige och få ett bättre liv) och att han där levde kvar i elände, svält och misshandel (av olika släktingar) i flera år och att han nästintill gav upp hoppet om att hon skulle dyka upp igen…..
….och att han måste få känna all denna sorg och förtvivlan NU istället och att det är viktigt att hon bekräftar denna sorg och ilska och förstår den, nu efteråt, för att han ska kunna gå vidare.
De har hamnat i något slags ”krig” där hemma där hon tycker att han borde vara tacksam för att hon åkte till Sverige för några år sedan och fixade till ett vettigt liv för dem, varefter hon hämtade honom. Men då hade han levt i hemlandet i 3 år till, utan henne, i misshandel och svält och varje dag var (troligen) som ett år för honom och till slut gav han upp och trodde att mamma övergivit honom för alltid när hon plötsligt en dag dök upp och räddade/hämtade honom.
Hon tycker att han ska vara tacksam men han är arg och förtvivlad och behöver få sörja. De krockar.
Jag hjälper dem att förstå varandra och att läka.
Det känns bra för mig.
Och idag förstod hon.
”Jahaaaaa!” sa hon.
erviluca #mammatillfyrakillar 