I Sverige finns det en lag sedan 1979 mot att aga barn
Aga betyder kroppslig bestraffning i uppfostrande syfte.
Ur föräldrabalken:
”Vårdnadshavare skall utöva den uppsikt över barnet som är erforderlig med hänsyn till barnets ålder och övriga omständigheter. Barnet får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande handling.”
Socialtjänsten har en ”grannlaga” (=svår) uppgift när de ska utreda om ett barn far illa på så sätt att det inte kan bo hemma hos sina biologiska föräldrar.
Det som händer när det inkommer en orosanmälan från förskola/skola/grannar etc om oro för att ett barn kanske far illa är att två (oftast) socialsekreterare ska kolla upp om det är fara för barnet/barnen. Ska de då kontakta föräldrarna och fråga om detta eller åka och hämta barnen direkt och föra över dem till ett jourhem eller andra som kan anses trygga (ibland far- eller morföräldrar eller annan släkting) eller kan de utreda medan barnen fortsätter bo hemma?
Det är ett dilemma och nästintill omöjligt att veta hur man ska göra som socialsekreterare. Om de tar barnet/barnen direkt får de kritik och om de inte tar barnen direkt får de kritik.
Det jag kan säga med säkerhet är att föräldrarna förnekar att de slagit eller agat över huvud taget. ”Får man inte ens säga till sina barn nuförtiden? Ska de få göra helt som de vill??”
Givetvis är föräldrar mycket ledsna, chockade, rädda, förtvivlade och arga när Socialtjänsten dyker upp och ska utreda och/eller tar deras barn.
Jag kan själv ofta tänka att jag hade blivit galen! Och jag är inte säker på vad mina barn gjort eller sagt om de plötsligt blivit ivägplockade till ett annat hem där de inte kände någon. Förmodligen hade de blivit skadade för livet bara av det (men barn är olika).
Men om vi i Sverige vill fortsätta ha ett samhällssystem där vi hjälps åt att skydda barn som far illa i hemmen måste det ske på något sätt och det som händer i nästan alla lägen när en människa blir anklagad för att ha slagit/misshandlat/gjort något dåligt är att hen förnekar detta. Alltid.
Jag har träffat många upprörda föräldrar som sagt:
”Men man SER väl om någon är en misshandlare?!” Svar: Nej.
”Men det märks väl om någon brukar misshandla sina barn?!” Svar: Nej.
De som misshandlar/slår sina barn är lika snälla/trevliga/sociala/arga/sura som ”alla andra”.
Det går inte att se och det går inte att gissa sig till om man har en ”riktigt förövare” framför sig eller om det är någon som blivit oskyldigt anklagad. Det är HELT OMÖJLIGT!
Nuförtiden har jag tur eftersom jag är behandlare. Jag behöver egentligen inte VETA om föräldern jag jobbar med slagit sina barn, utan mitt jobb blir att hjälpa föräldern att i första hand hantera att barnet blivit omhändertagit (sorg/förtvivlan/ilska) och därefter jobba med metoder/samtal där föräldern lär sig nya metoder att vara med/uppfostra sitt barn (oftast metoden ”Tryggare Barn”, som är en mycket bra metod och kul att lära ut och rolig också att lära sig).
Det är otroligt sorgligt när Socialtjänsten placerar barn som inte hade behövts placeras och där barnen i efterhand mår dåligt eftersom de inte förstår vad som hände och är oroliga för att någon ska komma och flytta på dem igen. Även föräldrar blir omtumlade och förtvivlade över ett sådan ”övergrepp”.
Men HUR ska Socialtjänsten kunna veta, även om de utreder sig blåa (!) om en förälder slår eller inte?! De förnekar till ungefär 99 %.
Ja, man kan fråga barnen, men barnen är nästan aldrig 100% tillförlitliga. Även om jag brukar säga att man alltid ska lyssna på barnen.
Jag kan ge några exempel:
Pelle, 7 år, säger i skolan att mamma slår honom. Personalen har tidigare fått lära sig att de alltid ska anmäla till Socialtjänsten när barnen säger så och det händer inte så ofta att barn säger att de blir slagna, så att när Pelle säger så, tar ett par lärare in honom i enrum och frågar: ”Berätta igen. Du sa att din mamma slår dig. Menade du det på riktigt eller skojade du?” Pelle säger att mamma slår honom på rumpan med ”en sån där som man sätter på sig skorna med” när han inte lyder, fast han ”försöker lyda så mycket det går”, men ibland hinner han inte lyda. Personalen skriver ner det han säger och datum och skickar in till Socialtjänsten.
Socialtjänsten får orosanmälan och ringer skolan och ber att få prata med Pelle i skolan, alternativt att någon ur personalen ska komma till Soc med Pelle. De bestämmer att en soc sekr ska komma till skolan och prata med Pelle hos kuratorn i skolan. Så sker och Pelle säger samma sak igen: ”Mamma slår mig på rumpan när jag inte lyder, fast jag försöker lyda.” Vid flera frågor säger Pelle att det gör ont när mamma slår och att ibland drar hon ner byxorna på honom och slår, men ”bara ibland”. Det ställs fler frågor men Pelle vill inte svara på fler frågor, han vill gå ut och leka med sin bästis Kalle som väntar på skolgården.
Soc sekr funderar på om de ska omhänderta Pelle direkt, avvakta och prata med mamman först eller hur de ska göra. Risken är alltid att barnet blir straffat i hemmet om det framkommer att han berättat vad som händer. Soc sekr är också orolig för att bara låta Pelle gå hem igen för tänk om han är ”olydig idag” och får smäll på rumpan igen, och både skola och soc vet nu om det. Ska de omhänderta direkt för att visa för Pelle att de tar honom på allvar?
Det finns inget 100%igt rättssäkert sätt. Det handlar mycket om erfarenhet av tidigare liknande ärenden (eller inte – det är nuförtiden ont om soc sekr och de är ofta underbemannade, vilket innebär att det kan vara helt nyutexaminerade unga soc sekr som ska fatta beslut, och även om besluten ska skrivas under och godkännas av chefer så är det soc sekr som utreder och kommer fram till vad de tycker ska hända). Om det blir ett omhändertagande tas själva beslutet/underskriften av Socialnämndens Ordförande, som lyssnar på soc sekr och läser en kort utredning inför beslutet, men vet ingenting om vare sig socialtjänstlagen eller utredningar etc utan måste helt lita på soc sekrs uppfattning och beslut.
Vi kan säga att Pelle samma kväll får flytta till ett jourhem. Han begriper ingenting, trots att soc sekr förklarar. Han berättade ju bara för att han ville att hans lärare skulle säga till hans mamma att sluta slå. Sen trodde han det skulle vara klart. Kanske mamma skulle bli sur för att han skvallrat, men han trodde ändå att mamma skulle lyssna på hans lärare som kan nästan allt…
Plötsligt bor han i ett hem där han inte känner någon och det har blivit långt till skolan och han måste bli skjutsad varje morgon av en tant han inte känner. Allt luktar och känns konstigt i det nya hemmet och det bor flera barn där som han inte känner. Han längtar efter sin mamma och sin gosekatt.
Mamma bryter ihop. Hon gråter och skriker ”Hur faan kan ni bara ta mitt barn?! Var är han?? Han har ju inte ens med sig egna kläder! Och han brukar alltid somna med sin mjukiskatt som ligger i hans säng och väntar. Jag slår inte mitt barn! Varför tror ni det? Vem har sagt det?? Har Pelle sagt det?? Det måste han ha sagt för att jag igår blev arg och sa att han inte skulle få lördagsgodis när han spillde ut chokladmjölken för hundrade gången! Hur faan kan ni bara ta ett barn så här?? Har ni ens någon utbildning??” etc.
ELLER:
Pelle får vara kvar i hemmet, men soc sekr ringer till mamma och säger att hon behöver komma till Socialtjänsten för ett samtal. Mamma frågar varför och soc sekr säger att det inkommit en orosanmälan och att mamman behöver därför komma och de ska prata om denna.
Mamma kommer till soc. Hon får veta att Pelle sagt att hon slår honom och mamma blir upprörd och säger att han måste ha hört någon annan säga så, eller om det var det där med att hon drog in lördagsgodiset….? Eller så kan ha hört om det här på Youtube…? Hon förstår ingenting.
När hon kommer hem är hon upprörd, arg och rädd. Hon frågar Pelle vad han sagt till lärarna i skolan och till soctanten. Han ”minns inte” och ”vet inte”. ”Har du sagt att jag slår dig??” Pelle är rädd och skakar på huvudet.
Nästa gång Pelle får komma på samtal med soc sekr svarar han inte på några frågor. Soc sekr kämpar med alla möjliga metoder för att locka med sig Pelle i pratet, men Pelle säger att han tycker det är tråkigt att vara där och att han vill gå hem.
Detta kanske sedan utreds på längden och tvären och man kommer ingenstans, ibland kan soc sekr sätta in metoden Tryggare Barn och jag som behandlare får jobba med mamman, som är motvillig men metoden gör ändå att hon lär sig lite nya tankar och hur man kan vara med barn så förhoppningsvis slutar hon slå till slut (om hon nu slagit från början – vad vet jag?!).
ELLER:
En liten Anna berättar i skolan att både mamma och pappa slår. ”Mest mamma” och hon säger också att ”mamma är alltid arg”. Metoden Tryggare Barn sätts in DIREKT och medan frldrar går i behandling utreder soc sekr samtidigt. Mamman är otroligt motvillig till att komma på ”behandling” hos mig, sitter och ”tjurar” under samtalen, medan pappa ”väcks upp” och blir mer och mer nyfiken på andra sätt att vara med barnen och börjar prata och diskutera. Mamman är tjurig rakt igenom hela behandlingen och jag får verkligen bita ihop för att inte själv bli arg på hennes ovilja. Jag tänker att hon är rädd och ledsen och att hon tycker att ”vi (inom soc)” lägger oss i deras liv. Hon har egentligen inte tid att komma på de där fåniga samtalen. Hon har faktiskt ett jobb att sköta.
När jag får prata med lilla Anna (6 år) säger hon innan jag ens hunnit hämta andan: ”Mammaärjättesnällochslårmigaldrig!”. Och sen säger hon ”mammagörjätteroligasakermedmig!” så jag tänker att jag bara ska sitta och rita med henne en stund för hon har verkligen ”hjärntvättats” till att säga bra saker om sin mamma så det går inte att hitta någon ingång till att ha ett avslappnat samtal, så vi ritar tillsammans och har en fin stund.
Jag kör hela behandlingen Tryggare Barn med dessa föräldrar. Pappan är ”jättemed” och kommer med ideer och förslag och berättar hur han gjorde ”förut” och hur han ”tänkt om”. Mamma tjurar och jag tror inte hon tar till sig något….
….MEN så bokar vi avslutningsmötet där soc sekr ska vara med och vi ska berätta att nu avslutar vi och hur det har gått. DÅ har mamma vaknat till liv. Hon berättar för soc sekr hur otroligt mycket hon lärt sig och att ALLA föräldrar borde gå den utbildningen och hon är helt lyrisk! Jag stirrar förstummat på henne! WHAT?!
Men antingen har hon insett att det inte var så farligt, att vi (behandlare) inte tänkte tjafsa med dem om ”felen” de gjort, utan bara lära dem hur de kan göra ISTÄLLET, som alternativ, och att vi (behandlare) inte tänker ta deras barn.
ELLER så vill mamman bara se bra ut i soc sekrs ögon. Jag vet inte.
Men att jobbet med att utreda/placera/omhänderta/skydda barn som far illa är svårt är ett understatement. Det är riktigt svårt.
Och det görs fel åt båda håll: Ibland omhändertar Soc barn som inte borde omhändertas, ibland omhändertar de INTE barn som absolut borde ha omhändertagits och ibland hamnar barn i familjehem som är skitdåliga och ibland hamnar de i hem som är superbra.
Hela Socialtjänsten borde ses över i grund och botten, troligen behöver utbildningen också ses över. Det kanske skulle vara en utbildning som var helt INRIKTAD på Socialtjänsten, för det är det inte nu och JAG tycker att de som ska jobba som soc sekr med barn och familjer borde ha ERFARENHET innan. De borde inte få komma direkt från Socialhögskolan eftersom det är familjen som slås isär och det är barn vars liv (och framtid) de handskas med.
Att få sitt barn omhändertagit är värre än…döden, nästan, och föräldrar (och barn ibland) går sönder inuti.
Det är inte konstigt att det sprids konstiga och galna rykten, för vilket barn soc än omhändertar tycker föräldrarna det är fel – även de missbrukande föräldrarna samt de som misshandlar; titta på #Lillahjärtat där de biologiska föräldrarna ville ha hem sitt lilla barn TROTS att de var aktiva missbrukare = NOLL självinsikt. De vill ha sina barn kvar, no matter what!
Så vad ska man göra??.
HUR ska ”vi” (samhället – Socialtjänsten) kunna rädda Rätt Barn?
erviluca #mammatillfyrakillar 