Jag veeet! En del flyttar aldrig, andra flyttar tre gånger under en helt livstid, ytterligare andra är som jag och flyttar vart tredje-fjärde år ”bara-för-att”….
Bara för att vaddå? För att få det mindre/större/komma närmare jobbet/barnen/naturen/få det billigare/enklare etc i all evighet, amen.
Några, som är som jag, är inte tillräckligt rädda för förändring.
Några, som är som jag, gillar förändring.
Några, som är som jag, fattar snabba beslut om stora saker och räds inte framtiden.
Några, som är som jag, vågar kasta sej ut igen och igen.
Några, som är som jag, vågar chansa och riskera.
Några, som är som jag, behöver inte fråga någon innan jag fattar ”viktiga” och möjligen riktiga beslut.
Jag har gjort något som många Stockholmare ALDRIG gör: Bytt från söder till norr. Det gjorde jag förra gången också. Men inte gången innan, eller innan dess…
Många bor kvar i evigheters evighet där dom bor och det är säkert jättebra om man trivs och mår bra med det. Framförallt hinner man lära känna omgivningen och blir förhoppningsvis kompis med sina grannar. Jag hinner knappt det.
När jag var ung och flyttade in på ett nytt ställe, presenterade jag mej för alla grannar. Jag tyckte det var viktigt att känna sina grannar – kanske inte som bästisar eller kompisar, men som…grannar. Jag ville också att vi skulle ha grannfester och hänga med varandra då och då för jag tänkte att det vore bra att känna sej trygg i grannskapet och veta vilka som bor var. Ha koll liksom.
Jag minns att jag blev förvånad och lite besviken på det tröga mottagandet jag fick av ideerna till samvaro jag presenterade: Gårdsfest, hänga hos varandra, turas om att laga middag och bjuda på…. etc. OM det fanns invandrade grannar var dom nästan alltid väldigt glada och tyckte det var kul, men svenskar som bott länge i lägenheten/villan var mer sådär ”komma här och komma…nä, låt mej va!”.
Det här var på den tiden när det fanns måååånga hyreslägenheter och det bodde blandat med människor i alla hus. Nuförtiden bor dom som kunnat köpa sin lägenhet för sej, och dom andra för sej. Det är mycket mer uppdelat, men det var väl så dom ville ha det, dom där liberalerna/moderaterna….
Jag tänker så här i efterhand att jag var oerhört modig. Faan alltså! Jag gick från dörr till dörr och plingade på och sa ”Hej, jag heter E… och jag flyttade in här igår. Jag ville bara presentera mej!”. Sen bjöd jag in alla på kaffe eller glögg någon dag/kväll för att vi skulle kunna lära känna. Alla kom givetvis inte, men några kom och det var alltid trevligt, men sen blev det inget mer.
Jag har dragit i mången trådar i mitt liv. Bjudit in ”alla sönernas kompisar och deras mammor” för en ”son-mamma-fest”…. och och och och faan vad jag bjudit till i många sammanhang.
Men när man är singel (-mamma) såär man inte lika välkommen in i nya sammanhang med familjer och par och hela fadderullan. Det har varit en hård läxa att lära. Man är ett hot. Eller så är det inte lika kul att bjuda hem en singelmamma till en parmiddag/familjemiddag. Eller så är det helt enkelt så att jag flyttar för ofta för att landa någonstans. Eller så gillar inte folk mej. Så kan det ju också vara.
Numera orkar jag inte.
Jag är helt slut.
Jag har levt för mycket på nåt vis. För intensivt.
Jag är trött.
Men jag är trött i en ny lägenhet som jag trivs i och det är kul.
Vi får se hur länge jag orkar bo i den…
erviluca #mammatillfyrakillar 