Den längsta pausen ever. Nästan.
Jag har jobbat jättemycket. Verkligen mycket. Sena kvällar, jätteengagerad i jobbet, sådär så att hjärnan av och till kokat. Jag vill så gärna hjälpa. På riktigt. Inte det där ”spel-för-galleriet-hjälpen” eller ”följa-ett-manuskript-hjälpen” eller ”det-är-bara-ett-jobb-hjälpen” utan hjälpa, PÅ RIKTIGT. Så att det känns att hjälpen hjälper. Jag vill vara den där som får människor att få ”Aha-upplevelser” och att dom lär sej något och går ett steg framåt i sin livsresa.
Att leva är inte så enkelt alla gånger. Att vara.
Livet är inte så enkelt och vi råkar alla ut för mer eller mindre stora kriser. Där vill jag finnas och hjälpa. Helst vill jag hjälpa dom som VERKLIGEN har det svårt. Inte ”krafs-på-ytan-svårt” utan dom som verkligen har det svårt.
Därför har jag inte blivit en privat-terapeut för jag har inte känt att jag orkar engagera mej i människor som har det väldigt väldigt bra EGENTLIGEN och som har 1000 kr/timme att lägga på mej när dom pratar om sina svåra saker över ett glas vitt viiiin, som egentligen kanske skulle kunna lösas om dom bara klev ner från sina höga hästar och tittade sej omkring på VÄRLDEN och LIVET…. typ.
Fy, vad fördomsfullt skrivet! Fy på mej! #smällpåhanden
Problem kan vara, och är, lika stora oavsett inkomst och liv. MEN som höginkomsttagare kan man själv välja att ta hjälp alla dagar i veckan. Det kan inte låginkomsttagare så dom måste verkligen nå botten och må så illa så att barnen far illa, innan dom kan få hjälp.
MEN man kan ta emot hjälp via vår Familjemottagning också. Gratis och frivilligt.
Jag jobbar dock mest med familjer som antingen sökt hjälp via socialtjänsten, blivit utredda och får insats i form av mej, eller som blivit anmälda av någon och blivit utredda och därefter får mej som insats. Och då vill jag VERKLIGEN hjälpa. På riktigt! Jag vill göra någon förändring! På riktigt.
Jag vill vara den hjälp som hjälper.
På riktigt.
erviluca #mammatillfyrakillar 