Månadsarkiv: juni 2012

Det finns Hjältar i Verkligheten.

Igår såg jag en på Kunskapskanalen på TV: Richard Hodes.

Han är läkare, och vad jag förstod specialist på ”krokiga ryggar”, och att operera dom så att dom blir raka. Han har tydligen arbetat i Etiopien i 25 år, men dessförinnan arbetat mer eller mindre ideellt i många flera länder och både hjälpt sjuka och utbildat människor.

Han berättade bl a att han för ”några år sedan” träffade på två pojkar, som behövde opereras, men eftersom dom var föräldralösa och varken hade pengar eller någon vuxen som tog hand om dom, adopterade Richard båda två och så fick hans sjukförsäkring betala för operationerna och därefter fick dom bo hos Richard.

 Detta upprepades vid flera tillfällen och nu har han 14 adopterade barn i olika åldrar som han både hjälper medicinskt och försörjer samt har boende hos sej. När dokumentären gjordes flyttade ytterligare en pojke in i hans hus, med en svårt deformerad ryggrad. Trots att läkaren bestämt att ”det fick räcka” med 14 barn, kunde han inte ”avvisa” den här sista killen, utan han fick också flytta in och blev opererad och adopterad.

Man fick också se honom gå omkring i olika små byar och dela ut mediciner till människor, ge en spruta här och en där och han var så otrolig med sin humor och sin härligt kärleksfulla sätt!

Vilken människa!

Det FINNS änglar på jorden, säger jag bara.

”Komma här och småtjaffsa om brödsmulor på diskbänkar och muggar som inte plockas bort av ”rätt person”, kan jag tänka….Snacka om oviktigt!

Snacka om vad som är VIKTIGT egentligen här i världen!

Jag får lust att ta första bästa plan till Etiopien och hjälpa Richard med det han gör! Kanske avlasta honom lite, så han får lite semester också…

…eller som han berättade att det var en 15-årig kille från Canada i byn och hälsade på, och när han såg att barnen satt utomhus i ”skolan” dom hade, samlade han ihop pengar (när han kom hem igen) på olika sätt, fick ihop 5000 dollar och skickade pengarna till byn. Där byggde dom ett litet skolhus, och från att ha varit 12 skolbarn, blev det 50! Och en lärare (15-årig flicka från byn).

Det är viktigt att Göra Skillnad. Helst för såna som har det svårt. Eller bara sämre. Eller bara för ”grannen”…..

Det är viktigt att göra skillnad.

ERKÄNN Sanningen för dej själv, dvs att du inte alltid är riktigt sann och att du inte alltid talar Sanning.

Dom flesta TROR det, men då ljuger dom för sej själva, för som vuxen kan man inte TALA SANNING jämt. Det går inte, om man ska fungera i dom sociala sammanhangen.

När din chef ställer en fråga, tex; Kan du verkligen säga SANNINGEN då – den du känner där inne i magen – när du VET att det kommer att göra att du hamnar i ”dålig dager”, kanske inte får din lön höjd eller måste förklara dej i ”280 år” bara för att du tycker och tänker och känner som du gör?

Nej, du säger inte Sanningen.

Och när din fru frågar om du tycker att hon ser tjock ut i ”den här tröjan”….och du innerst inne tycker att hon alltid ser lite tjock ut (MEN DET GÖR INGET! tycker du), och du VET att hon ”går under” om du säger: ”Ja, du ser rätt tjock ut, men du är ju tjock också!”, och du startar ett ”tredje världskrig” om du säger så; Svarar du ärligt ändå?

Eller när din make frågar om du någonsin fejkat orgasm med honom…Svarar du då: ”Ja, jag gör det varje gång jag inte känner för att ha samlag, men har det ändå, för din skull, och jag tycker det drar ut på tiden, så jag vill att det ska ta slut någon gång, och jag vet att du väntar på att det ska gå för mej….”

Näe, det tror jag inte.

Så kom inte och påstå att du alltid talar sanning!

För då ljuger du.

Igår, när jag gick min långpromenad med hundarna i skogen, gjorde jag en hel barnbok på rim!

Den blev så bra! Jag gick där och skrattade för mej själv om Rultiga Rut och Barnsliga Bengt, och alla andra roliga figurer som figuerade i min bok…..

…och så kom jag hem, tittade på blocket som låg framme på vardagsrumsbordet, och tänkte: ”Jag skriver ner det fort! För hand! Innan jag glömmer!”

Sen hittade jag ingen penna….

….och så var jag så superhungrig….så jag nästan höll på att svimma (! SÅ hungrig blir jag – och fort går det: Från 0 till 100 på 3 sekunder – jag lovar!)….

…så jag var tvungen att göra något att äta, OCH äta….

…så Präktiga Per och Busiga Barbro får vänta.

Hoppas dom kommer tillbaka – lika roliga och tokiga som dom var i mitt huvud…..

…i skogen….

…igår…..

…och att jag hinner skriva ner det innan det försvinner igen!

Usch!

När jag sitter vid datorn i ena rummet hör jag ljudet från en av mina barndoms otäcka TV-serierminnen från rummet bredvid…En av skådespelarna kunde jag knappt TITTA på, ens i andra roller, efter att ha glimtat henne i denna serie…i svartvit TV.

När jag hör ljudet förstår jag att jag blev rädd och äcklad av den här serien, för det stönas och kräks och skriks och suckas…..

….. och ingen verkar må speciellt bra, av vad jag HÖR. Jag blir nästan kräkfärdig själv, av bara ljudet!

Eländes elände är bara förnamnet!

*ryser*

Usch, jag tror jag går och byter kanal.  Jag  får nog mardrömmar av bara LJUDET av Hemsöborna.

Är det inte förunderligt att man nyss satt och undrade ”Hur ska det bli? Hur ska det bli…..

…med barn? med livet? med man? med jobb? med boende?”

Och så drömde man, och fantiserade och drömde lite till….

….tog en handfull med stenar och lät dom hoppa i handen och så sa man: ”Hur många barn får jag när jag blir STOOOR!?” och så vände man på händerna och räknade stenarna….

…och under tiden så Levde man….

…och så BLEV det.

Det blev som det blev.

Och plötsligt sitter jag här och VET.

Jag VET vem mannen blev, vilka barn jag fick, var jag bodde och vilket jobb jag fick.

Jag sitter liksom mitt i Svaret på något vis.

Det känns lite…konstigt.

För det gick så fort….

…och jag hann inte bestämma mej riktigt, förrän det var över.

Nu är det bara resten kvar….

Undrar hur DET blir?…………

………….en långpromenad, två uppsatta lampor samt en tvätt med handdukar fixad, och en stor disk diskad är väl en tummetott?!

Vissa dagar blir det inte ens en tummetott!

Fast dagen började med planer på en hel vante!

Hur kan det bli så?

Fast dagen är ju bara mitt i än så länge, så jag kanske hinner med ”en tummetott” iallafall…

…..om jag får ändan ur vagnen. Men ändan är ovanligt tung och stor idag, och vagnen otroooligt liten – jag tror bestämt jag fastnat!

Pust!

Rätt skönt är det att sitta lite fast ändå…

…med rumpan i en vagn.

Tror jag sitter kvar.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzz……….

Vad ska man lära sej av att vänta på folk som inte kommer och inte hör av sej?

Det har upprepats nu så många gånger på den sista tiden så jag börjar tro att det är någon slag Överhet som försöker ”säga mej” något. Men vad?!?

Att inte tro och lita på vad folk säger?

Att inte vänta?

Att inte känna tillit?

Att inte känna hopp?

Att säga ”nej, du får inte komma!” för att slippa vänta?

VAD är min livsläxa i detta fall?

Att bli GALEN, och skrika ut min frustration och ilska över väntandet?!

…eller kan det vara att jag själv måste lära mej att komma i tid och att höra av mej…för nu VET jag hur det känns för ”dom andra”?

Eller?

När man INTE har bil blir man liksom mer ”väderberoende”. Eller kanske inte ”man”, utan JAG.

Det finns ju faktiskt ett helt gäng som INTE har bil men som ändå inte är väderberoende eftersom dom åker tunnelbana och buss och sånt…och vissa kanske inte ens VET vad det är för väder ovanför marken…. 

JAG cyklar överallt nuförtiden, och att cykla i spöregn, som ligger ner, är ingen höjdare. T o m med ”rätt kläder” är det inte skönt! Det sticker i ansiktet av det iskalla regnet som attackerar ansiktet framifrån. Och benen blir dyngsura, vad man än har där…Näe, förresten, om man har galonbyxor på sej, slipper man nog regnet där…

Idag hade jag tänkt att CYKLA till min gamla lägenhet och flyttstäda den. Men eftersom mitt kontokort är spärrat, kan jag inte köpa rengöringsmedel och sånt som man måste ha för att göra detta…. Och då hade jag tänkt att panta alla tomburkar och flaskor…men att cykla med förton kassar med tomma flaskor i ösregn….är liksom inte så…upplyftande, eller hur jag ska uttrycka mej.

Men så kom jag på att Det Nya Kontokortet, som jag trodde skulle ha kommit för flera dagar sedan (!), kanske ligger i brevlådan i min gamla lägenhet, eftersom jag fortfarande inte förstått (idiot! – jag vet) hos vem, vilka och var jag ska ändra adresserna, så att breven kommer rätt (det var bättre förr….).

Näe, på www.adressändring.se på nätet vill dom inte ta emot min ändring! Jag fyller i och så kommer röda rutor upp som säger att uppgifterna om VARIFRÅN jag flyttar inte stämmer. ”Nähä!” liksom. Som om jag inte skulle veta varifrån jag flyttar. Typ.

Efter huvudvärk i drygt en vecka nu, kramp i ögonen och lite annat ”gott och blandat”, känner jag mej ”lagom nöjd och glad över livet”, typ, så jag bestämmer mej för att sätta mej ner och tänka på Goda Saker, och på vad jag ska LÄRA MEJ av dessa UTMANINGAR jag får av Ödet/Livet/Gud. Jag kommer fram till följande:

Jag ska lära mej att:

– hålla i mina pengar. Hårt. Kanske t o m bli snål.

– organisera.

– be om hjälp.

Tja, jag tror det var allt. Jag ska nog lära mej älska mej själv också. Jag skriver dit det också:

– älska mej själv.

…för det tror jag min livsläxa blev utifrån det som hände i går kväll. Men det berättar jag, kanske, om En Nannan Dag….

Den som lever får se…

Igår kväll när jag stod och torkade av diskbänken i köket, fastnade plötsligt båda mina ögon tittandes till höger. När jag försökte titta åt ett annat håll, satt ögonen liksom fast. Jag blev rädd! Jag gick in i Minstings rum, där han satt och spelade dataspel, och satte mej på golvet och blundade och sa till honom att ”mina ögon har fastnat åt höger, och om det inte släpper snart måste du ringa 112!”

Han tittade på mej och sa ungefär: ”Varför då?”

Jag svamlade något om blodpropp eller liten hjärnblödning, för det var så jag tänkte, och så satt jag där blundandes och försökte andas lugnt och tänka klart. När jag sedan tittade upp igen, följde ögonen med igen, och det var ”över”. Jag kände mej uppskakad och rädd, och orolig kring vad som hänt i skallen, och tänkte att det ”..kanske var början…på…?” Något??

Jag la mej i soffan och försökte att inte känna efter för mycket, samtidigt som jag kände efter, hur jag mådde. Jag var trött, precis som alla andra dagar, hade huvudvärk, precis som alla andra dagar (den här veckan) och kände mej  yr och matt (men tänkte att yrheten och mattheten hade med ”chocken” att göra…eller inte…).

Sen tänkte jag att jag måste:

– gå ut med hundarna

– fixa mjölk (den var helt slut)

– lägga Minsting

– ta emot Mellan, som varit på skolresa (han skulle komma hem mitt i natten!)

– ha liiite koll på när Storing kom hem (han var på Gröna Lund).

Jag gjorde allt ovanstående, men hade hela tiden i bakhuvudet att jag kunde ”få en stroke” el dyl …vilket var en otäck känsla. Eller ”tänk om det var en liten propp/hjärnblödning”….osv.

Ja, jag kanske är lite dramatiskt, men so what?? Ögon-fastningen var en riktigt otäck upplevelse!

Idag funderade jag på om jag skulle vara hemma från jobbet, men ”varför?” liksom? För att vila? Men det är kanske inte vila som behövs? Och att vara ensam är kanske ingen bra idé om man ska få en propp eller hjärnblödning…?

”Äsch, jag skiter i det!” tänkte jag sen. ”Blir det något så blir det, blir det inte så blir det inte!”….och så gick jag till jobbet och tänkte låtsas som om det regnade…..

….vilket det gjorde: Det öste ner!

Men så började jag fundera igen: ”Tänk om det är en förvarning för något…tänk om….”. Så då ringde jag ”Vårdguiden” där jag först fick prata med en sjuksköterska, och sen en annan – båda sa: ”Kontakta din husläkare och be att få en tid idag! Om du inte får någon tid hos din husläkare – åk till akuten på det sjukhus du tillhör!”

Så det har jag gjort nu. Men jag får inte träffa min vanliga husläkare, för hon är ledig, så jag får träffa en annan.

Men jag, som är så ”misstänksam” mot läkare och vad dom kan åstadkomma, ser framför mej hur hon gör lite undersökningar hur jag ska peka hit och dit, och gå och stå på olika ställen, kanske hon tar något prov också…och så var det inget mer. Och jag vill INTE åka till något sjukhus och sitta i ett väntrum i 14 timmar och vänta på en undersökning, som genomförs och som sedan visar….nada!

För så är det.

Undersökningar visar nästan alltid nada och man står på ruta 1 igen, som från början.

Men, men det är väl antagligen bra för att åtminstone utesluta vissa saker/tillstånd/sjukdomar.

Fan, vad jobbigt! Jag vill inte bli undersökt!

Orkar inte!

Vill helst bara gå och lägga mej och sova!

…………………………………………………………..

Har nu varit hos läkare som sa att hon nog kunde avvisa att det skulle röra sej om blodpropp eller någon liten blödning i hjärnan. Hon trodde jag haft kramp i ögonmuskulaturen, men visste inte säkert, eftersom hon aldrig förut träffat någon vars ögon fastnat….

As I thought.

Men det är ju bra att få proppen och blödningen utvisad, eller vad det heter…

Nu vill jag verligen gå hem och soooova!