Månadsarkiv: juni 2012

Det är inte säkert att ”hemma” är där man bor.

Jo, ens eget HEM är ju hemma, förstås, och talesättet ”Borta bra men hemma bäst”, stämmer, tycker jag – att man liksom kommer hem från en resa och sjunker ner i soffan, slappnar av, pustar ut och känner: ”Ååååå, heeemmmaaa! Sköööönt!”, hur mysigt man än haft det Borta.

Men när man verkligen känner efter, var i landet/världen är ”hemma”?

En del har kanske alltid bott på samma ställe, på ett ungefär, och då är väl kanske ”hemma” just där dom alltid bott – sådär lite enkelt.

Jag vet inte, för jag har aldrig bott på ett och samma ställe. Men eftersom jag insett (för länge sen) att ”allt finns”, så kan jag tänka mej att det finns människor som bott på ett och samma ställe hela sitt liv och ändå inte kännt sej ”hemma”.

”Hemma” för mej är min lägenhet – mitt hem – men det känns inte som jag bor ”hemma”/i ”min” stad. Jag känner mej ”nyflyttad” (fortfarande, efter 11 år här), och inte rotad. Ofta funderar jag på när jag ska ”flytta HEM”, och var det är någonstans.

Förr kände jag alltid att Sala (där jag vuxit upp) är ”hemma”, men så kommer jag dit….

…och känner mej ”borta”.

Min ex svärmor sa alltid ”hemma” om sin födelseort Karlskrona, trots att hon flyttade därifrån då hon var 7 år (till Stockholm).

Min syster har sagt att hon ”hittade hem” när hon flyttade med sin familj till Sigtuna för ett par år sedan, så nu är hon ”hemma”, trots att hon aldrig bott i Sigtuna innan dess.

Jag vill också hitta hem.

Tänk om man aldrig gör det….

Min mormor och morfar flyttade från Helsingborg till Sigtuna när dom var i 50-årsåldern, och vad jag förstod kände sej morfar aldrig hemma i Sigtuna, utan längtade alla sina resterande år i livet (ca 40 år till!) tillbaka till Helsingborg.

Var är ditt ”hemma”?

Vad jag vill uppleva innan jag dör:

– Att älska någon vuxen man som älskar mig (igen)

– Att få en ”genomtänkt”/kärleksfull födelsedagspresent från Denna Kärlek när jag fyller år (utan att jag påmint innan, eller bett om det)

– Att bli firad på Mors Dag av mina söner (utan att jag påminner om det innan)!

– Att bli ”uppvaktad” på Alla Hjärtans Dag av den jag älskar.

– Att få ett kärleksbrev från en Kärlek (kanske på alla hjärtans dag…?).

-Att få ett kärleksbrev från någon, eller alla, av  mina söner (kanske på Alla Hjärtans Dag…?).

– Att ge ut en bok (helst flera)!

– Att få, eller köpa själv, en labradoodle.

– Att min hund får valpar (ev. ha en hunduppfödning)

– Att bo i en stuga på landet, eller ha en stuga på landet som sommarstuga.

– Att få ha några får.

– Att gå ner i vikt utan att anstränga mej alls.

– Att få till tiden så att jag kan träna dans ett par dagar i veckan.

– Att bli ”någorlunda” rik, så att jag slipper tänka på pengar/oroa mig för ekonomin.

– Att få barnbarn! Många! Och få nära och kärleksfull kontakt med dom!

– Att leva nära barn, barnbarn, djur, kärlekar etc…och nära naturen….

Det var allt för nu.

Amen.

Funderar över högklackade skor.

Själv har jag aldrig lyckats tvinga mina fötter att gå i dom. Mina fötter har Superprotesterat (!) som värsta obstinata tonåringarna, genom att krampa förtvivlat, eller bara supergöraont! Direkt! Och någon ”vettig gång” har jag heller inte fått till, utan det har sett ut som om jag går på styltor, vilket det också känts som.

Jag har försökt flera gånger, för jag vill ju också ”se snygg ut”, ha ”långa snygga ben” osv, men ”icke sa nicke” – mina fötter har STENVÄGRAT.

Då har jag bestämt mej för att det är FEL med högklackat och att det är Misshandel av fötter. Punkt. Där är jag nu.

Kanske det är lite avundsjuka mot alla dom (typ ALLA kvinnor!) som KAN gå i högklackat och inte har ONT av det, och som har fötter som ”går med på det”. Men det låtsas jag inte om….. 😉

Jag jämför misshandeln av fötterna lite grann med hur kinesiska kvinnor förr lindade sina fötter: ”AJ AJ AJ!”, vad ont det måste ha gjort! Både att binda fötterna och att sedan behöva gå på dom….Och detta BARA för att det var ”snyggt”….

Undrar hur dom gjorde när dom skulle springa maraton? Nehe, gjorde dom inte det?! Okey.

Kan inte  fötter och kroppar få se ut som fötter och kroppar gör, kan man undra?

…och så far tankarna iväg på omskärelse och silikontuttar och läppimplantat och…och….och….Herregud och hans moster vad tankarna far iväg….

…men nu skulle det handla om FÖTTER. Punkt.

Tillbaka till ordningen.

Oavsett om det handlar om avundsjuka från min sida, eller inte, så kan jag tycka att vi borde ta hand om våra kroppar, och då speciellt våra fötter, eftersom dom förhoppningsvis ska BÄRA oss genom hela vårt liv!

Man ska väl inte misshandla dom som håller en uppe/stående?! Man ska vara snäll mot dom, ta hand om dom, lufta dom ibland, låta dom må bra, pussa på dom och….

……och kanske t o m prata lite med dom ibland.

Näe, nu tog jag väl i….Hoppsan, liksom.

Men att stänga i dom i såna här tortyrinstrument är ju inte snällt!

Men hur gööör ni, tjejer, som klarar av det? Gör det inte ONT på er? Protesterar inte ERA fötter?

Här är bild på en fot som blivit ”drabbad”….

Om det kommer en våldtäktsman skuttande ur buskarna – kan man springa ifrån honom då, med dom här skorna?

Jag tar hand om mina fötter, för jag lyssnar när dom krampar = ”Vi vill ha vettiga skor på oss!”

Å andra sidan har jag inget val för det gör så ONT så att jag MÅSTE välja platta skor….

…men ni andra: Hur står era fötter ut???

http://svt.se/2.149955/1.2364123/blommorna_i_lagrets_skugga

Jag såg en dokumentär om en flicka som bodde i ett afrikanskt land. Så var hon tvungen att fly till något grannland, då ”hennes land” råkade i krig. Så bodde hon i ett flyktingläger. Hon blev intervjuvad av en dokumentärfilmare/journalist. Hon längtade tillbaka till sitt hemland. Det var trångt och smutsigt i flyktinglägret och dom var mycket fattiga och levde på svältgränsen hela tiden.

Långtråkigt var det också, för tiden gick mest åt till att vänta. Vänta på att få flytta därifrån. Tiden gick och åren gick…

Filmaren åkte hem och levde sitt liv, men återvände sedan till flyktinglägret. Flickan var nu 15 år. Hon fnissade lite under intervjun och berättade att hon blivit kär och att hon skulle gifta sej med en man som åkt tillbaka till deras hemland och att han väntade på att  hon skulle komma efter.

Åren gick och filmaren levde väl sitt liv, men så återvände han igen, och sökte upp flickan som nu blivit kvinna. Hon berättade att hon återvänt till sitt land, gift sej och fått tre barn (pojke, flicka, pojke), men att det utbrutit nytt krig och att hon och hennes familj återigen blivit tvungna att fly till flyktinglägret i det andra landet.

Men nu var livet mycket svårare för henne: Hennes man och hennes släkt hade sagt att hennes dotter måste bli omskuren. Hon hade vägrat. Hon hade blivit misshandlad och behandlad på alla möjliga olika dåliga sätt, men hon hade skyddat sin dotter och vägrat. Då hade hon blivit förskjuten och utesluten ur all gemenskap.

Hon byggde sej en hydda och runt hyddan byggde hon ett högt staket av pinnar, för att skydda sej. Barnen kunde inte gå i skolan och kunde inte vistas utanför tomten eftersom dom då blev utsatta för övergrepp. Hur hon klarade sej både fysiskt och mentalt förstår jag inte, men hon klarade det och överlevde.

Åren gick till att vänta på att få flytta ifrån flyktinglägret och få visum/inresetillstånd till USA, där hon hade sin mamma och bror. Åren gick…och gick…och gick…

Vilken kvinna!!!

Hur sjutton överlever man mentalt och psykiskt och fysiskt och hela fadderullan?!? Hur orkar man stå emot? Hur orkar man vara så ensam och utstött?

Hon fick till slut resa till USA med sina tre barn, och togs emot av sin bror, hans fru, deras barn och mamman. Det var ett kärt återseende.

Jag vet inte hur det gick sen, för filmen slutade…

…men jag hoppas hon har ett lugnt och skönt liv idag och slipper förföljelse och övergrepp. Säkert är det ju  inte.  Hon är ju svart, i ett ”vitt” land. Och muslim. Och ensamstående mamma….

—————————————————————————-

En fundering:

Jag tror jag ska bli dokumentärfilmare när jag blir stor….

Ibland är man liksom sådär fullproppad med ORD så att dom fyller hela kroppen och huvet och armarna och benen….

…och kan man inte prata eller skrika ut dom….

…så känns det som om man måste springa en miiiil, cykla i motvind eller hoppa från ett tak (!) för att bli av med ”översvämmande ord”.

Det kan vara något härlig man upplevt som man behöver få ur sej, något hemskt, något sorgligt, något roligt, något frustrerande….

Alla sorters ord finns, som behöver få komma ut!

En del har en bästis dom kan ringa och ”ösa ur sej” till. Lyllo dom!

En del har en make/maka/sambo dom kan komma hem till och ”ösa ur sej” till. Lyllo dom!

Andra får gå runt och leta och fundera: ”För VEM kan jag berätta???”

Det kan ju vara lite ”sekretess” över det, eller något man inte bör säga till ”vem-som-helst”.

Så man kanske inte hittar någon man kan berätta det för.

Vid såna tillfällen blir det nästan ”implotion”!

Men nyss hittade jag en sån, som jag kunde ”prata av mej” med. Skönt!

Och  jag blev 5 kg lättare.

…..så nu kan jag sluta känna ångest över den feta och goda pizza jag vräkte i mej igår kväll….

…och glassen som jag åt till efterrätt.

För att inte tala om läsken jag drack till….

😉

Oj oj oj! NU är det synd om mej. Pust och stön.

Huvudet har värkt som faan hela helgen, så jag har inte kunnat flyttstäda gamla lägenheten alls, så nu kommer det att hänga över mej och stressa mej ett tag. Stackars mej!

Huvudet har värkt av och till hela veckan, men kulminerade i fredags och fortsatte hela lördagen och idag! Jag är så trött på det så att jag bara vill lägga mej ner och döööö…Det tar på krafterna, jag blir sur och trött…Orkar inget. Allt är jobbigt och INGA mediciner hjälper! FYRA Alvedon – näe! Funkar inte.

 Migränmedicinen är slut och det finns ingen påfyllning via läkaren på apoteket – måste ringa vårdcentralen för att ”beställa” ny, via läkaren…i morgon. Idag nada medicin.

Jag mår illa också. Hela tiden. Känner mej kräkfärdig, men kräks inte. Men fy vad jobbigt det är!

Stackars mej!

Dessutom värker det i leder, i nacken, i ryggen….

…och för övrigt är det synd om mej för en massa andra anledningar också….

Tex så är det fotboll på var och varannan kanal på TV, så vi som INTE tycker det är kul eller intressant att se i vilket mål hamnar och hur och när och varför osv, vi får nöja oss med ”Engelska antikrundan” eller någon gammal deckare!  WHY? Är det för att det inte ska bli bråk hemma hos folk som har fotbollsointresserade och fotbollsintresserade i samma familj? Kan dom inte bara skaffa en TV till då? VA?!?

Varför ska bra program bytas ut och så ska man sätta in fotboll där? Kan man inte stoppa in detta på alla dom sportkanaler som redan finns??? Och dessa program där dom ska ”prata före” och ”prata efter”….

*suckar*

Fy faan vad det är synd om mej!

Offerkoftan sitter stadigt på, och den stinker!

På skolavslutningen i mellanstadiet står jag bredvid en tvåbarnsmamma, som blir så rörd. Hon torkar sina tårar och letar servett hela tiden. Hennes man skrattar lite kärleksfullt åt henne, men ser också berörd ut.

Jag tänker att jag måtte vara riktigt hårdnackad, för jag har inga tårar alls innanför ögonen – inte en tillstymmelse. Nada. Tomt.

Men så tänker jag vidare (som jag alltid gör) och tänker att dom har två söner. Jag har fyra. Dom är på sin…..’*räknar*….6:e skolavslutning. Jag är på min….*räknar*….19:e skolavslutning (som förälder, alltså).

Kanske blir man härdad till slut. Man har liksom ”sett allt” och ”upplevt allt” och ”i år är det ungefär som förra året” och ”solen steker i skallen i år igen…och jag får ont i benen och ryggen av att stå så länge”.

Typ.

Men SEN!!!

SEN är jag inte så jävla hårdnackad längre. Det är nämligen 9:ans skolavslutning, och Mellan går ut grundskolan. Flickorna i klassen gråter, av och till och mer eller mindre, hela tiden. Jag kan till slut inte titta på dom utan att ögonen tåras. Och jag som ska hålla tal! JAG får inte börja böla! Tänk om jag börjar böla och kan inte sluta sen…..

….för man KAN ju börja gråta, och så passar liksom kroppen på att gråta för alla möjliga oförätter i ens liv, när man ändå är igång, liksom.

Så jag stålsätter mej och stirrar ner i knät. Tittar INTE på dom gråtande tjejerna!

Hur killarna lyckas hålla sej så torra i ögonen förstår jag inte.

Sen sjunger 9:an en sång till lärarna och skolan, som är så BRA att ögonen bubblar över ändå. Jag får blåstirra ner i knät och försöka stålsätta mej i 180! T o m Mellans pappa viskar att han är rörd av den fina sången.

Jag lyckas låta bli att  börja storgråta, och får hålla mitt ”lilla fjuttiga tal”, för precis innan mej kliver en vacker kvinna upp och håller ett alldeles fantastiskt tal, helt utan manuskript på ett otroligt avslappnat och snyggt sätt…..

….så jag bereder mej att ”kasta in handduken” och ge upp direkt: ”Du vann! Nu kan inte jag hålla tal! You did it!”

Allt är sagt – och snyggt dessutom!

Men jag har lovat, så jag klättrar över en bänk och går och ställer mej i ”beredskapsläge”: NU ska jag hålla tal! Från underläge. Händerna börjar skaka så jag ser inte vad jag skrivit. Jäkla händer! En lärare tar tag i pappret och håller det åt mej. Men hela jag fortsätter darra. Jävla kroppsreaktioner! Jag var ju inte sååå nervös innan. Men NU! Efter värsta perfekta talet, av värsta perfekta talaren, utan manuskript….

Nåja. Jag håller mitt lilla tal. Och sen är det över.

Och nu har alla ändå glömt vem som höll tal, och om vad, så vad gör det om hundra år, eller ens två dagar?!

Förresten kommer Mellan fram till mej efteråt, klappar mej om ryggen och säger: ”Fint tal, mamma!” och det är det finaste betyg jag kan få!!

Ha ett fint sommarlov alla fantastiska lärare och elever!!!

Vi andra ska JOBBA!

Förut bodde vi ”nästan-grannar” och vi träffades i skogen med våra respektive hundar, för flera år sedan, för första gången. Han var glad och pratsam – och det är han fortfarande – och hundarna gillade varandra. Och jag gillar glada, pratsamma hundägare!

Då träffade vi på varandra oftare, och jag kom att upptäcka att han var en typisk snål ekonomisk smålänning. Han inledde alltid alla samtal med att prata ekonomi, och väluppfostrad som jag är, nickade jag och log och lyssnade  ganska aktivt…

…..tills vi kom in på andra ämnen…..

…. såsom hundar eller sjukdomar eller boenden eller bilar…

…..fast då var vi ofta tillbaka på ekonomi igen. Så var cirkeln sluten och jag började gäspa….

Närå!

Numera träffar jag honom mer sällan, eftersom jag flyttat, och flyttat igen, men ändå händer det, att vi stöter på varandra och pratar bort en stund.

Jag vet allt mycket om hans frus sjukdomar. En del saker hade jag gärna avstått från att veta….

Nåja.

Idag fick jag bl a veta att han börjat tycka så mycket om kakor, och så rabblade han vad han ätit för kakor bara idag:

”Kanelkrans, hallongrotta, havrekaka och muffins”, sa han och pekade på finger efter finger. Åsså log han lyckligt och la till:

”Bara!”

”Ingen mat, bara kakor och bullar?” frågade jag då.

”Ja!” sa han.

Sen pratade han lite ekonomi igen och frågade vad min mäklare tagit betalt och andra såna frågor, på vilka jag svarade ”Vet inte”.

”Du är inte så bra på ekonomi, va?!” frågade han.

”Du e snabb du!” svarade jag INTE! Utan jag sa: ”Nej, jag är urusel på sånt!”

”Men det handlar bara om plus och minus”, sa han vänligt förklarande.

”Ja, jag vet. Men jag är så ointresserad av siffror och ekonomi och sånt!” sa jag.

”Det går nog över”, tröstade han. ”Jag var heller inte så intresserad förr, men sen lärde jag mej och då blev det intressant!” sa han sen….

….. medan jag tänkte: DET TROR JAG INTE PÅ!

Sen berättade han att han helt slutat med socker, och att han mådde jättebra av det. Han rekommenderade mej att också sluta helt med socker, för ”det är jättebra!”.

”Eeeeh, men du sa ju nyss att du blivit alldeles tokig i kakor!” sa jag förvånat.

”Ja, men i dom är det inte så mycket socker”, sa han då.

Så nu vet jag det.

Man lär så länge man lever.

Tjo!

Hur ofta städar du ur skåp och lådor? För mej blir det ungefär var tredje år, för det är så ofta jag flyttar…

…och jag blir lika fascinerad varje gång över att jag levt i sån SKIT!

Längst in i skåpen och lådorna ligger dom jävlarna och trycker….”He he he! Du visste inte att vi fanns, men här är vi!!” fräser dom innan jag tar död på dom.

Längst in bakom rören under diskbänken bodde en spindel.

Jag. Hatar. Spindlar.

*ryser av bara tanken*

En spindel med TJOCK kropp och äckliga tjocka ben. Säkert var dom håriga också (benen alltså), men jag tog inte på glasögonen för att se efter….

Först tänkte jag: ”Vad gör jag nu?? Jag kan ju inte städa där när det sitter en spindel där!!”

Jag är nämligen RÄDD för spindlar. Mindre rädd nuförtiden än förritiden, men ändå!

Jag satt och stirrade på spindeln en stund. Sen sprayade jag lite på den med Jiff  (nej, nej, nej! det var inte Jif ser jag när jag googlar bilder…det var….eeeeeh….eeeeeh….guuuud så irriterande….det börjar på S tror jag…..Äh! ) rengöringsmedel.

 Fyyyy, vad jag är elak!

 Spindeln kröp iväg och ”gömde sej” på ett av rören. Jag tog mod till mej, och med diskhandskar på raffsade jag undan spindelnätet och joxet som samlats där bakom rören (ett mjölkpaket, några äggskal, ett äppelskrott och lite ihopblandad skit…).

Spindeln satt där på röret och glodde. Jag blev nästan lite ”varm-hjärtad”: Han såg lite ”söt” ut, UTAN glasögon  (dvs JAG var utan glasögon, inte spindeln….JO! Den var ju också utan glasögon, förstås!).

Där sitter den ihopkrupen och tror att den gömmer sej för Monstret som precis förstört hela hans värld och kletat ner honom med Jiff rengöringsmedel. Han kanske sitter och slickar av det nu…men då dör han ju av giftet…

….funderade jag.

Han såg så ”ömklig” ut där på röret. Lite ledsen nästan…

Jag tror det var första gången jag INTE dödade en ganska stor spindel som var i närheten av mej.

Grattis, liksom!

När jag var liten/yngre skrek jag och sprang ut ur rummet och vägrade gå in i rummet igen om inte Någon dödade spindeln åt mej. När jag blev äldre, och det inte fanns någon i närheten som kunde rädda mej från spindeln, blev jag tvungen att lärde jag mej att döda spindlarna själv.

Men idag fick spindeln leva (dock bli lite småförgiftad, men ändå!) !

Man lär (utvecklas) så länge man lever….

Och att jag t o m fick lite ”varma känslor” för spindeln är ju helt otroligt!

GRATTIS SVERIGE och grattis alla vi som haft turen att födas i detta rika och vackra land, där freden ligger som en trygg vante över hela landet. Typ.

Och GRATTIS alla ni som fått en fristad i detta land!

Självklart finns det alltid saker att ”ändra på” och ”rätta till”, och självklart finns det människor även i Sverige som både är fattiga och som far, eller farit illa……

…… men idag tänker vi på det som är GOTT och att vi ändå är RIKA…….

…… jämfört med såna som inte har mat för dagen och tak över huvudet, dom länder som låter barn bo på gatorna…..

….. och dom som lider i krig och elände.

GRATTIS SVERIGE och alla vi som bor och verkar här!

Själv ska jag ”fira” dagen genom att flyttstäda min gamla lägenhet. Jag tror jag ska sjunga nationalsången högt och ljudligt medan jag städar och fejjar, ba´fratt! Kanske det blir någon Withney Houston sång också….för någon musik kommer jag inte att ta med för övrigt. Jag har nämligen ingen. Ingen MP3 och ABC och UKV och vad dom nu heter = Ingen liten apparat att stoppa i örat och lyssna på musik med. Inte ens en ”sån” mobil.

Men jag sjunger ju så himla bra, så att det är en ren njuuutning att höra mej själv skvala högt medan jag städar så svetten lackar….

*harkel*

Ha en fin Nationaldag alla!