Jag sitter och tittar lite slött på två (!) filmer och kan inte bestämma mej för vilken jag ska fokusera på:

En halvtaskig svensk film på ena kanalen (och givetvis är det gräl och supa och sex och otrohet och Elände….*suckar*), men något i filmen håller mej ändå kvar…..

…och en film på den andra kanalen, som heter ”Ond aning”, som jag inte riktigt kommer in i för den är lite rörig och lite bökig och lite….på gränsen till fånig….Jag har så svårt för människor i filmer som inte säger rakt ut vad dom tänker och känner, utan dom står där, och man VET att dom är arga (tex) och så leeer dom och säger…INGENTING!

Jag blir då tokig och fräser: ”SÄG DET DÅ!!” men det gör dom aldrig….Irriterande.

Nåja.

Plötsligt är jag ändå FAST i ”Ond aning”, helt fokuserad faktiskt. Hon säger ÄNTLIGEN vad hon menar (lite grann iallafall) och vad hon tänker, och visar det också (efter att ha pratat med någon präst som säger ”kloka saker” bla bla bla)….och så ska hon ÄNTLIGEN få tummen ur arslet och liksom visa sin man att hon faktiskt älskar honom och bla bla bla….

…och hon åker där med bilen bakom hans bil, och pratar med honom i mobiltelefonen, då hon säger åt honom att stanna bilen och köra in till kanten, vilket han gör. Sen säger hon åt honom att vända mitt på vägen och köra tillbaka, vilket han också gör….Och DÅ blir jag upprörd och börjar ropa åt dom:

-”MEN DU KAN VÄL INTE VÄNDA DÄR – MITT PÅ VÄGEN?!?! FRAMFÖR EN KULLE!!! Herregud!! Skynda dej!!!”

Hundarna blir alldeles upphetsade och flyger upp ur soffan (fast dom låg och sov djupt innan) och börjar skälla: ”VOV! VOV VOV!” som om dom säger ”VEM skriker hon åt??”

Jag fortsätter ropa åt mannen i bilen:

-”MEN ÅÅÅÅK DÅ!!! Skynda dej!!!”

Hans bil får givetvis motorstopp mitt på vägen och så kan han inte starta den igen….

-”KLIV UR BILEN!!!” vrålar jag. ”SKYNDA DEJ!!!”

Fan, vad han bökar med säkerhetsbältet, och med mobilen, istället för att bara kasta sej ur bilen!

-”MEN KLIV UR BILEN DÅ!!!” ropar jag igen. ”LÄMNA BILEN!!”

Nähä.

En långtradare kommer och kör rätt in i honom och hans bil. Det blir bara skrot kvar. Brinnande skrot.

Jag säger till frun, som står där chockad på vägen:

-”Men hur faan kunde du be honom vända bilen DÄR?!?”

Fast det är ju lite taskigt att ge henne extra dåligt samvete just där och då, förstås….för det har hon nog redan…

Men jag kan inte smälta att hon bad honom vända bilen DÄR ,och att han gjorde det!

Idioter!

Pust!

Det är jobbigt att se på film ibland.

 

 

Han sa:

– Vill du gå på en picnic med mej? Jag kan hämta dej med bilen så åker vi någonstans….

Tja, varför inte liksom, tänkte jag och sa:

– Ja, vad trevligt! Då kan ju hundarna följa med också.

– Inga hundar i min bil, tack. Dom får du lämna hemma. Men vi hörs om detaljerna senare.

Eeeeh…..

Vi hörs INTE om några detaljer senare.

”Inga hundar i min bil” = Ingen erviluca i ditt liv.

TACK!

 

 

Jag går förbi ett kommunalt ägt hyreshus (ja, det finns fortfarande ett par såna) och längst ner finns ett par balkonger som vätter mot en gräsmatta, som är inramad av en häck.

Mina hundar, som är KOPPLADE, nosar på häcken då det dyker upp en kvinna som säger:

-”Du låter väl inte dina hundar göra sina behov här?”

-”Eeeeh? Menar du kissa på häcken?” frågar jag

-”Ja….det är förbjudet!”

Jag tittar förvånat på henne.

KISSA?

PÅ HÄCKEN??

Hur faan får hon alla hundar som bor i området att INTE kissa på en häck???

Irriterat fräser jag, som svar:

-”Ja, jo, jag vet. Det är ju faktiskt förbjudet att HA hundar också!”

Sen går jag morrande hem och spottar och fräser för mej själv över alla petnoga människor som tycker att kissa på en häck är något att förfasa sej över.

IDAG var dagen då jag INTE orkade säga: ”Oj! Förlåt! Självklart ska dom inte få pissa på din häck!”

Och just nu känns det som om mitt Vänliga och Väluppfostrade Jag har flyttat.

 För gott!

Fiiifaan!

 

Huset

 

Det blir nog inte såsom jag drömde

 eller tänkte

eller ville

och vill

för livet är inte som en dröm

inte ens i närheten

Snarare en Realitet

där vägen dit är karg och hård

och när man kommer fram

fanns där inget slott

bara en liten ruggig  liten stuga

som behöver lagas

Och så kom man dit

utan verktyg

och utan kunskap om  hur man gör

och fick pröva sig fram

Slå i en spik här och en där

Testa

Kanske huset rasade samman

och man tänkte att nästa hus

ska jag bygga från grunden

eller så ska det stå stadigt från början

Och så började man gå

på den Nya vägen

mot det Nya Målet

och så halkade man in på en

Annan väg

eftersom blommorna längs vägkanten

doftade så gott

och solen strålade så fint

på just den vägen

och så stod där ett annat gammalt hus

en liten stuga

med blå dörr

och röda fönsterluckor

som hängde och slog i vinden

och regnet föll

och mörkret likaså

och sen föll huset

Trots spikande och skruvande

och försök till sågande

Trots målande och spacklande

Huset föll ihop

i en enda plankhög

Nästa gång ska jag ta med mig brädor själv

till en ny plats

och bygga ett eget hus

från grunden

Men hur faan bygger man ett hus

om inget lärt en hur man gör?

Man bygger lite snett och lite vint

lite hit och lite dit

Kanske blir det stående i regn och storm

 lite snett och vint

 kanske blir det lite ensamt

där inne i det nya huset

 med härligt doftande nya brädor

Kanske

eller kanske inte

 

Kanske blir det bra ändå

till slut

 

Vem vet?

 

Inte jag.

Jag är så stolt så jag nästan spricker…..

….över mina VACKRA, KLOKA och FINA söner!

     

Dom är varma och goa, kärleksfulla och empatiska, intelligenta och snälla, kloka och vettiga, snygga och omtänksamma och…. och….. och…. och…..HerreGud!

Dom är mina söner!

JAG har varit med att SKAPA dessa unga män.

Dom kommer från MINA gener.

Inte BARA, men ändå!

Jag har varit med på deras resa genom livet. Skapat möjligheter för dem. Kanske skapat lite ”omöjligheter” också….

…men WTF : I did my best!

Och jag älskar dom!

Jag älskar dom mer än dom någonsin kommer att förstå!

KANSKE dom förstår det när dom själva får barn….

…eller aldrig.

Men, faan vad jag älskar dom!

MINA FINA SÖNER.

 

 

 

Mitt sista barns födelse. Det enda Verkligt Planerade Barnet. Min fjärde son.

Alla mina söner har varit verkligt Välkomna i mitt liv, och har varit, och är, otroooligt älskade, men Minsting är faktiskt den enda som vi verkligen Planerade: ”NU ska vi ha ett barn till!”

 Dom andra ”bara kom”…..

Han föddes med planerat kejsarsnitt den 23 juni 1999 – dagen efter midsommar.

Jag hade fått förlossningsskräck efter den andra förlossningen, men klarade ändå med nöd och näppe att trycka ut son nr 3. Son nr 4 vägrade jag föda på vanligt sätt: Skräcken hade vuxit till ett berg och gick inte att klättra över, trots allehanda samtal. Det blev alltså kejsarsnitt….

…vilket det kanske blivit ändå, eftersom min älskade lilla Minsting inte behagade vända på sej och låg med rumpan ner.

”Tackar!!” tänkte jag. ”Nu kan jag skylla på DET när folk frågar”.

Att skylla på förlossningsskräck kändes så…mesigt…Då.

Att få ett barn via planerat kejsarsnitt var….FANTASTISKT!! ”Varför kommer inte ALLA barn med kejsarsnitt??” tänkte jag lyckligt.

Man VET när man ska få barnet och kan Planera för detta (barnvakt åt dom andra barnen etc mm).

Man åker i lugn och ro in på sjukhuset, blir inlagd och OMHÄNDERTAGEN – alla var så SNÄLLA och vänliga – och så ligger man bara där, som den stora padda man är, och allt ”bara sker”: ”Nu sticker jag dej här och nu får du en liten grej här och så får du en annan grej där och nu kommer barnet – PLASK!”

Och så har man plötsligt en liten underbarn SON på sin axel (ja, för att det är ju en jätteduk, som en mur framför en), utan att det känts ett dugg!!

Man är klarvaken, helt MED, vet vad som sker, tror inte man ska döööö eller gå sönder (fast man faktiskt ÄR uppskuren – men det känns ju inte!) och man kan i lugn och ro titta på, och njuta av, sitt barn.

Fantastiskt!

Efteråt gör det lite ont i några dagar, eller hur lång tid det nu tog, men det är ju inte i närheten av den smärta man känner under en förlossning.

Och det var Helt Underbart att ligga kvar på Södersjukhuset med min underbara lille Minsting, i lugn och ro i flera dagar, efter att han fötts. Storing, Mellan och Äldste sonen var kvar hemma med pappan.

Jag njöt av stillheten, lugnet och närheten till Minsting, samt att få mat serverad och allt fixat omkring mej.

När jag sedan kom hem blev Minsting en sån där liten lillebror som alltid fick hänga med på allt – ofta hängande i bärsele på magen. En sån liten lillebror som hela tiden får anpassa sej till vad storebröderna gör.

En sån liten lillebror som man plötsligt upptäcker: ”Oj! Sitter han?! Oj! Har han börjat GÅ!?!” för att man har inte riktigt det fokuset på den lille som ”bara hänger med”….

Till skillnad från Äldste sonen där jag bara VÄNTADE på nästa utvecklingssteg och tittade på honom genom lupp, och funderade oroligt om det var något Fel så fort han var 2 dagar senare än kompisens barn….typ.

Min upplevelse av Minsting var att han var så ”enkel”, att han var ”smidig” och ”lättanpassad”….Han fick alltid leka med sina storebröder, och med deras kompisar, för han var så lättsam och förstörde aldrig något, och åt aldrig upp deras legobitar el dyl. Han bara anpassade sej. Och var Gullig!

Det är inte riktigt likadant nu….

Storebröderna tycker inte att han är riktigt lika gullig och lättsam längre….snarare tvärtom:

-”Åååååh, vad han är töntig! Jag var ALDRIG så barnslig som han  är! Jag kunde MYCKER MER när jag var i hans ålder! Åååååh, ska HAN följa med och handla?!? Vad PINSAMT! Då följer INTE jag med!!”

Att vara Minsta lillebror är inte alltid lätt.

Men man lär ju för Livet och är det Något han blivit, så är det Härdad!

GRATTIS MIN ÄLSKADE, ÄLSKADE

 NYBLIVNA TONÅRING

 PÅ 13-ÅRSDAGEN!!!!

Ser du henne inte

min vackra mamma

där hon sitter i gräset

med solsken i blick

Titta på

min vackra mamma

som skrattar så högt

åt mina skämt

Prata lite med

min vackra mamma

hon tycker om när

 någon bryr sig om

Gå fram och bjud upp

min vackra mamma

hon dansar så lätt

som en riktig prinsessa

Låt inte

min vackra mamma

sitta så ensam

i sin blommiga kjol

Jag bjuder upp

min vackra mamma

och vi skrattar och dansar

tills solen går ner

 

 

Idag är en Tillsammans-dag

 sommar och glädje i fokus

Idag är en Rolig dag

 skratten delas med dansen

Idag är en Vihörihop-dag

 barnen  i fokus

 Vackra klänningar

 fina skjortor

 blommor i håret

Idag är en Glädjens dag

 sommaren firas Tillsammans

Dans och sång förenar

alla som hör ihop

 

😦

…och de som inte ”hör ihop” får stanna hemma…

 

 

Hundägare = Lovligt byte

Hundägare kan man skälla på lite sådär när man känner för det. Kanske när man vaknat på fel sida. För att hunden går fel, står fel, bajsar på fel ställe, nosar på fel ställe, kissar på fel ställe, går lös, går kopplad, skäller, skäller inte, ser farlig ut, ser söt ut (!) och bara FINNS!  Och EXISTERAR!

En hundägare är LOVLIGT BYTE = Varsågod och skäll!

Som hundägare kan man då buga och bocka, säga ”ojdå!/förlåt/detvarintemeningen/hoppsan/vad tokigt/detvisstejaginte/förlåt!!!/ursäkta!!/detskajagtänkapånästagång!” etc osv mm

Sen när man har bugat, bockat, nigit och lyft på hatten 457 ggr så är man JÄVLIGT TRÖTT på att bli utskälld för sin EXISTENS…….

…… så då är risken att den som skäller på en för 458 gången får höra:

”JÄVLAHELVETESSKITOCHPISSOCHDRAÅTHELVETEOCHFAROCHFLYGSÅLÅNGTDETBARAGÅROCHFITTAKUKOCHALLANDRAHEMSKAORDSOMFINSS!!!!”

OCH

#¤==(#!”¤%()=!”%(=¤(¤?/!”)*?¤%(!”#)?¤%(

Typ.

För ibland blir jag så JÄVLA LESS på folk som gapar och skriker: ”KOPPLA HUNDEN!!! VET DU INTE ATT DET ÄR KOPPELTVÅNG!!??” fast jag har en hund som går som en liten ängel vid min sida och gör inte en fluga förnär….

…jo, förresten: Hon kan faktiskt hugga efter flugor! Svälja dom hela liksom….

MEN ÄNDÅ!!!

ALLA NI SOM HÖJER RÖSTEN för att ni har vaknat på fel sida/ alternativt hatar hundar och deras ägare:

Kan ni vara så snälla och:

 

 

DRA ÅT HELVETE!!!!

 

Tack för ordet.

 

Onsdagen ägnades till att flyttstäda badrummet i gamla lägenheten. Det var bara det kvar. Och hallen. Som knappt gills, för hallen var så enkel, jämfört med allt annat.

Oj, vilken uppläxning jag fick!

 

(E= erviluca    J= jag)

 

E: Men herregud! Har du ALDRIG städat bakom badkaret förut?!?

J: Eeeee, jo…eller…vaddå ”bakom??” – det räcker väl med UNDER?

 

E: Meh! Det ser ju inte ut som om du NÅGONSIN ens städat under heller!!

J: Jooo, det har jag ju…men kanske inte på senaste tiden…eller, jag menar, kanske inte moppen nådde längst…..

E: Men SEEEER du inte!?! Det är ju fullt av klägg här!!! Och vad är det där??? Två plastgrodor! En gammal schampoflaska! En balsamflaska! En inpackningsburk! Och vad är det här?!? FEM tops!!!?? Helt otroligt!

J: Eeeee….var det DÄR grodorna var…Visst e dom söta??!

E: Men skärp dej nu! Titta här vad mycket gegga och gammalt blött damm! NÄR städade du under badkaret sist???

J: Jag VET INTE! Men kolla hur lätt det går bort!! *städar bort skiten*

E: På väggen då! Bakom badkaret. Har du NÅGONSIN dragit ut badkaret och skurat väggen???!!

J: Har DU?!? Anklaga inte mej hela tiden! Du har också bott här!!! *irriterad*

E: ………… men jag är ju bara en inre RÖST – röster kan inte städa!

J: Skyll på det du!

E: Självklart kan jag skylla på det! DU ska sköta jobbet. JAG ska bara vara Det Dåliga Samvetet och/eller Ditt Inre Jag.

J: Då har du skött DITT jobb jävligt dåligt, som inte gjort dej tillräckligt hörd. Ha!

🙂

Bra vändning på det inre samtalet va?!

Ja, jo…liiite schizofren är jag kanske….

😉