Idag på hästbajspromenaden (som tar ca 1 timme), stötte vi först på ett gäng chihuahua:or med sina småmattar, och dom skällde ut oss så det stod härliga till! Flisa gick fram och nosade förundrat, medan dom skällde så att dom nästan höll på att tappa andan.
När vi gått något tiotal meter efter mötet med dom FEM chihuahuaorna, träffar vi på FEM irländska varghundar som är ute och går med sina två mattar.
DET var en häftig känsla (förstår alla som KAN hundar) ; att först möta världens minsta hundras, och sekunden efter träffa världens största hundras.
Dom skällde inte. Dom bara glodde lugnt på oss. Och vi på dom. Jag fick lite ”hjärthopp” som jag ibland får när kärleken får hjärtat att skutta till, för jag tycker irländska varghundar är såååååååååååå underbara!!
Slut.
Googlad bild.
erviluca #mammatillfyrakillar 