Mitt sista barns födelse. Det enda Verkligt Planerade Barnet. Min fjärde son.
Alla mina söner har varit verkligt Välkomna i mitt liv, och har varit, och är, otroooligt älskade, men Minsting är faktiskt den enda som vi verkligen Planerade: ”NU ska vi ha ett barn till!”
Dom andra ”bara kom”…..
Han föddes med planerat kejsarsnitt den 23 juni 1999 – dagen efter midsommar.
Jag hade fått förlossningsskräck efter den andra förlossningen, men klarade ändå med nöd och näppe att trycka ut son nr 3. Son nr 4 vägrade jag föda på vanligt sätt: Skräcken hade vuxit till ett berg och gick inte att klättra över, trots allehanda samtal. Det blev alltså kejsarsnitt….
…vilket det kanske blivit ändå, eftersom min älskade lilla Minsting inte behagade vända på sej och låg med rumpan ner.
”Tackar!!” tänkte jag. ”Nu kan jag skylla på DET när folk frågar”.
Att skylla på förlossningsskräck kändes så…mesigt…Då.
Att få ett barn via planerat kejsarsnitt var….FANTASTISKT!! ”Varför kommer inte ALLA barn med kejsarsnitt??” tänkte jag lyckligt.
Man VET när man ska få barnet och kan Planera för detta (barnvakt åt dom andra barnen etc mm).
Man åker i lugn och ro in på sjukhuset, blir inlagd och OMHÄNDERTAGEN – alla var så SNÄLLA och vänliga – och så ligger man bara där, som den stora padda man är, och allt ”bara sker”: ”Nu sticker jag dej här och nu får du en liten grej här och så får du en annan grej där och nu kommer barnet – PLASK!”
Och så har man plötsligt en liten underbarn SON på sin axel (ja, för att det är ju en jätteduk, som en mur framför en), utan att det känts ett dugg!!
Man är klarvaken, helt MED, vet vad som sker, tror inte man ska döööö eller gå sönder (fast man faktiskt ÄR uppskuren – men det känns ju inte!) och man kan i lugn och ro titta på, och njuta av, sitt barn.
Fantastiskt!
Efteråt gör det lite ont i några dagar, eller hur lång tid det nu tog, men det är ju inte i närheten av den smärta man känner under en förlossning.
Och det var Helt Underbart att ligga kvar på Södersjukhuset med min underbara lille Minsting, i lugn och ro i flera dagar, efter att han fötts. Storing, Mellan och Äldste sonen var kvar hemma med pappan.
Jag njöt av stillheten, lugnet och närheten till Minsting, samt att få mat serverad och allt fixat omkring mej.
När jag sedan kom hem blev Minsting en sån där liten lillebror som alltid fick hänga med på allt – ofta hängande i bärsele på magen. En sån liten lillebror som hela tiden får anpassa sej till vad storebröderna gör.
En sån liten lillebror som man plötsligt upptäcker: ”Oj! Sitter han?! Oj! Har han börjat GÅ!?!” för att man har inte riktigt det fokuset på den lille som ”bara hänger med”….
Till skillnad från Äldste sonen där jag bara VÄNTADE på nästa utvecklingssteg och tittade på honom genom lupp, och funderade oroligt om det var något Fel så fort han var 2 dagar senare än kompisens barn….typ.
Min upplevelse av Minsting var att han var så ”enkel”, att han var ”smidig” och ”lättanpassad”….Han fick alltid leka med sina storebröder, och med deras kompisar, för han var så lättsam och förstörde aldrig något, och åt aldrig upp deras legobitar el dyl. Han bara anpassade sej. Och var Gullig!
Det är inte riktigt likadant nu….
Storebröderna tycker inte att han är riktigt lika gullig och lättsam längre….snarare tvärtom:
-”Åååååh, vad han är töntig! Jag var ALDRIG så barnslig som han är! Jag kunde MYCKER MER när jag var i hans ålder! Åååååh, ska HAN följa med och handla?!? Vad PINSAMT! Då följer INTE jag med!!”
Att vara Minsta lillebror är inte alltid lätt.
Men man lär ju för Livet och är det Något han blivit, så är det Härdad!
GRATTIS MIN ÄLSKADE, ÄLSKADE
NYBLIVNA TONÅRING
PÅ 13-ÅRSDAGEN!!!!
erviluca #mammatillfyrakillar 