Att bära på ord /erviluca

Ibland är man liksom sådär fullproppad med ORD så att dom fyller hela kroppen och huvet och armarna och benen….

…och kan man inte prata eller skrika ut dom….

…så känns det som om man måste springa en miiiil, cykla i motvind eller hoppa från ett tak (!) för att bli av med ”översvämmande ord”.

Det kan vara något härlig man upplevt som man behöver få ur sej, något hemskt, något sorgligt, något roligt, något frustrerande….

Alla sorters ord finns, som behöver få komma ut!

En del har en bästis dom kan ringa och ”ösa ur sej” till. Lyllo dom!

En del har en make/maka/sambo dom kan komma hem till och ”ösa ur sej” till. Lyllo dom!

Andra får gå runt och leta och fundera: ”För VEM kan jag berätta???”

Det kan ju vara lite ”sekretess” över det, eller något man inte bör säga till ”vem-som-helst”.

Så man kanske inte hittar någon man kan berätta det för.

Vid såna tillfällen blir det nästan ”implotion”!

Men nyss hittade jag en sån, som jag kunde ”prata av mej” med. Skönt!

Och  jag blev 5 kg lättare.

…..så nu kan jag sluta känna ångest över den feta och goda pizza jag vräkte i mej igår kväll….

…och glassen som jag åt till efterrätt.

För att inte tala om läsken jag drack till….

😉