Månadsarkiv: juni 2012

Såja. Nu har dom jävlarna fått mina pengar, som jag slitit i mitt anletes svett för att få ihop, och dom sitter bara där och håvar in dom, och jag vet inte vad dom gjort för att förtjäna dom! 

Känner mej snål och sur. 😦

Jag vill ha kvar mina pengar!!!

Fast jag borde bli snålare. Har lite svårt för det, men fiifaan vad tråkigt det är att Betala Räkningar.

Alla siffror liksom kluddrar ihop sej i hjärnan, och alla räkningar gloooor ilsket på mej…

….och gaddar ihop sej…

…i en hög…

…och SKRIKER: ”VILL  HAAAAAAAAA!!”

Jävla skit.

Så nu har jag bestämt att jag ska emigrera. Jag ska flytta till en liten ö någonstans lååååååååångt borta, där pengar och saker och kläder INTE är det viktigaste i livet, utan det viktigaste är att LEVA och må bra.

Det ska vara en ö där det varken finns jordbävningar, tornados eller andra livsfarliga saker. Spöregn kan det få finnas. Och så ska det vara varmt och soligt NÄSTAN varje dag.

Jag ska bo i en liten egenhändigt byggt hydda, och man behöver INTE söka byggnadslov för att bygga där. Man bara bygger där det ser bra ut. Och man bygger som man vill.

Man ska inte behöva lås på dörren, för det finns inga tjuvar. DESSUTOM har jag inget att tjuva – INGA värdesaker eller ”onödiga-grejer”.

DÄR ska jag sitta och skriva i skuggan under en palm. När jag blir hungrig ska jag äta lite kokosnötter eller lite palmhjärta. Det är inte så himla gott, har dom sagt i Robinson, men det gör inget – bara jag blir någorlunda mätt.

Jag ska inte behöva ha några pengar egentligen, för jag kommer att leva på naturen, så jag kommer INTE att betala några räkningar mer, ever! 

Hyddan är byggd av palmblad och palmstam, och jag har virat ihop den med hjälp av snören som jag gjort av…något! För jag vill inte hamra och spika. Eller skruva. Det är tråkigt och jag är dålig på det. Dessutom kostar spikar och skruvar pengar, OCH rostar.

Såja.

Nu vet jag hur min framtid kommer att se ut.

Skööönt!

Puh!

Lättad tar jag ett stort glas rosé-vin med några isbitar i – kanske det sista i mitt liv, för på min Nya Ö finns ingen alkohol!

Skål!

Idag på hästbajspromenaden (som tar ca 1 timme), stötte vi först på ett gäng chihuahua:or med sina småmattar, och dom skällde ut oss så det stod härliga till! Flisa gick fram och nosade förundrat, medan dom skällde så att dom nästan höll på att tappa andan.

När vi gått något tiotal meter efter mötet med dom FEM chihuahuaorna, träffar vi på FEM irländska varghundar som är ute och går med sina två mattar.

DET var en häftig känsla (förstår alla som KAN hundar) ; att först möta världens minsta hundras, och sekunden efter träffa världens största hundras.

Dom skällde inte. Dom bara glodde lugnt på oss. Och vi på dom. Jag fick lite ”hjärthopp” som jag ibland får när kärleken får hjärtat att skutta till, för jag tycker irländska varghundar är såååååååååååå underbara!!

Slut.

Googlad bild.

Är bajspåsar miljövänliga?

Varje gång jag plockar upp mina hundars miljövänliga bajs, funderar  jag på om jag gör GOTT för NATUREN, eller inte. Bajset i sej är ju miljövänligt, och om dom bajsar på en gräsmatta eller i skogen, är det rena gödningen….

…och kanske t o m mat för en del smådjur och/eller insekter (?).

Men om jag stoppar bajset i en påse, knyter om, och stoppar påsen i en soptunna – vad gör jag då mot NATUREN?

Bajset är då inlåst i PLAST! Är det bra?

Är det bara jag som inte vet svaret på detta, och kanske jag BORDE veta att ”plasten är miljövänlig…bla bla bla”, men den KÄNNS inte miljövänlig och det står ingenstans på paketet att den är det.

So tell me: Är jag en miljöbov när jag följer lagen?

Och finns det i  så fall andra sätt att se till att bajset inte hamnar under folks skor, och ändå vara miljövänlig?

När jag tänker på min mamma, och på  allt hon givit mej, så blir jag lite rörd, för jag börjar inse att hon givit mej så mycket mer än jag förstått.

Och grejen är ju den att när man är liten tror man att allt man ”får” och lär sej, är så självklart: ”Alla barn får säkert det här på samma sätt med sin mamma”, lite grann så.

Allt är så självklart!

Man sitter ju inte och är TACKSAM över att man har en mamma som kärleksfullt kramar en godnatt, plåstrar om en när man har ramlat, eller sjunger sånger när man ska somna. Det är bara Självklart och Så Gör Mammor.

Och NU när jag är vuxen, VET jag att mammor gör väldigt olika. En del gör inte ens bra.

EN sak jag kom att tänka på idag är alla barnsånger mamma lärde oss. Jag har en känsla av att vi alltid satt i hennes knä och sjöng sånger ur boken ”Nu ska vi sjunga,” med mamma klinkande på piano till. Vi lärde oss ALLA sånger i den sångboken. Och för mej var det så SJÄLVKLART att ALLA barn kan ALLA sånger ur boken ”Nu ska vi sjunga”. Punkt.

Mamma lärde oss också namn på blommor. Jag älskade att plocka blommor när jag var liten, och plockade ofta buketter till farmor, mormor eller mamma. Och mamma tjatade ”Vad heter DEN blomman? Vad heter DEN blomman?” och vi suckade och rabblade: ”Blåklocka, smörblomma, midsommarblomster, prästkrage, humleblomster…etc” och i bakhuvudet fanns: ”Så här gör ALLA mammor!”.

Men så gör inte alla mammor.

Jag är SÅ tacksam över att jag kan så många namn på vilda blommor och att jag kan alla sånger ur ”Nu ska vi sjunga”.

Och oj vad jag har sjungit för mina egna barn! ALLA sånger jag kan! Plus lite till – hittade på egna också.

MINNS dom sångerna jag sjungit för dom?

Nope. Tror inte det.

Men I did it, anyway. Or my way.

Och KANSKE sångerna dyker upp i deras bakhuvuden när dom står där, fyllda med kärlek, lutade över sina barns spjälsängar och ska få sitt lilla barn att somna…Kanske. Kanske inte. Man vet aldrig.

Nu när mamma ligger där, krasslig, på sjukhuset, tänker jag på att jag borde varit mer tacksam, och jag borde tala om för henne hur tacksam jag är.

 När hon kommer hem. Eller i morgon.

Jag skulle bara cykla till ICA för att köpa fredagskycklingen (till mej), men hamnade av någon underlig anledning på SKO-affären…Vet INTE hur det gick till…

…och HOPPSAN, det var REA där med! Vilken (o-) tur!

Och jag behöver nog ett par skor till, som både går till jeans och kjol, och som är snygga och kvinnliga och sköna SAMTIDIGT, för såna skor BORDE ju finnas….

….och dom fanns!

Tjosan!

NÄSTAN såna...

Två par fanns det! Tre, om dom sötaste hade funnits i min storlek…

Jag sa till affärstjejen där att jag inte visste vilka av skorna jag skulle köpa, och så bad jag henne räkna ut vad vart och ett av paren skulle kosta när man dragit av rea-procenten….

….fast jag bad henne INTE räkna ut vad båda paren skulle kosta TILLSAMMANS, med procenten avdragen…

…men så HOPPSAN råkade hon göra det ÄNDÅ!

Nästan såna, men ändå inte...

Och jag sa att det var jag nog inte värd ändå…eller är jag det? frågade jag….

Hon skrattade och sa att hon nog trodde det (förstås!), men så la hon till att det är väl plånboken som bestämmer….

…och då sa jag att lägenheten just blivit såld och att jag fick lite mer över än jag trott…

…och då tyckte hon absolut att jag var värd två par skor….

Så nu går jag omkring i det billigaste paret, för att man måste ju gå in sina nya skor!

Och hundarna tittar förvånat på mej: ”Hon sätter på sej skorna och STANNAR INNE!?!?”, och så blir dom alldeles förvirrade.

Dom är rätt snygga, mina nya skor!

Och sköna.

Och kvinnliga.

🙂

Because I´m worth it!

Mamma mår dåligt och det oroar mej. Oron hjälper ju inte mamma alls, men den går ju inte att stoppa….Helst skulle jag vilja hjälpa henne på något sätt.

Lättad pga att min ekonomi nu ordnar sej, efter att jag sålt lägenheten nu och den Pressen är över. Puh!

Det är liksom ”Puh!” (lättad) och ”Pust!” (orolig) SAMTIDIGT!

Mamma ringde idag och sa att hon blir inlagd på sjukhus idag.

Hon har mått dåligt rätt länge nu, och läkarna hittar inte vad det är….Dom TROR att det är biverkningar av dom nya mediciner hon fått.

Det är bra att hon är Under Koll nu, men jag litar inte på läkare.

Förlåt alla läkare!

Det har hänt så många gånger nu att jag hör att folk mår dåligt och så blir det inget resultat av läkarundersökningar och provtagningar, och så skickas människor hem med rådet att ”ta en Alvedon” osv…..

….och nu hittar dom ingen medicin som funkar för mamma, och jag undrar om dom ens vet varför dom ger henne mediciner!

Det känns som om jag borde åka dit och säga åt dom vad dom ska göra!

Fast jag inte vet!

Men jag tror dom liksom ”missar kärnan”.

Och så vill jag inte att dom ska experimentera med min lilla mamma.

Och så vet jag att hon HATAR att ligga på sjukhus!

Min lilla mamma…

”Mannensompratarmedhundar” – Cesar Milan – säger att man ska ”claima” det som hunden inte får röra. Så jag claimar lite här och lite där, och det funkar superbt! När jag claimar är det ingen hund som rör skiten!

Vi gick hästbajspromenaden både igår och idag, och jag claimade av bara faan (!) så fort jag såg hästbajshögar. Flisa accepterade varenda claimning: ”Ahaaaa! Matte ÄGER bajset!”, såg det ut som hon tänkte, och så gick hon RUNT det.

Duktig hund!

Fast sista bajshögen var hon bara Tvungen att göra något med, så då kissade hon på bajset. Det tyckte jag var okey, så jag sa inget.

Så jag kom hem med en hästbajsorullad hund!

Tjoho, vilken lycka!

Hon hade bara gått i ett träsk lite grann, så jag måste nog börja claima träsken också….

…för det luktar rätt illa med träsk, och benen blir bruna och äckliga.

Men hon är sååå duktig när vi kommer hem, och traskar direkt till badrummet och hoppar i badkaret alldeles själv!

Duktig hund!

MIN hund!

Vissa människor går det inte att gräla/argumentera/diskutera med, och det är oerhört frustrerande!

JAG tycker ”SI”, och ”SI” är inte fel – det är bara Min Sanning/Upplevelse/Åsikt. Jag ska respekteras för den och bli lyssnad på. Mina åsikter SKA värderas och diskuteras, likaväl som ”dina”.

Jag lyssnar på dina åsikter och tar dom till mej, funderar lite på vad jag tycker om dem. Kanske jag först reagerar med att säga ”NEJ! SÅ är det inte!” och då hamnar du i ”JO, SÅ ÄR DET VISST!” men när vi gått förbi dessa ”STOP-tecken” så tycker jag vi kan börja lyssna på varandras argument.

Men Vissa Människor vägrar.

Jag KAN ha fel. Ibland kan mina åsikter vara värda att vändas på några varv, så att jag ser dem i nytt ljus, och så upptäcker jag att ”näe, SÅ är det ju inte! Jag tänkte nog lite fel där…”, men de är ändå värda att ”hanteras” och ”respekteras”.

När bli Stoppad, börjar jag KOKA: Jag vill bli respekterad! Jag vill inte att Någon ”kör ner något i halsen på mej/stoppar mej/kränker mej/fräser åt mej”, för att jag inte håller med och/eller tycker annorlunda.

Då måste jag STAMPA i golvet lite, fräsa som en katt, tjura en stund och andas djupt. Sen kan jag tänka: ”Stackars dej som har så otroooligt Korkade Åsikter! Jag hoppas ingen Annan far illa av att du har så dumma tankar!”.

För så taskigt tänker jag när jag blivit kränkt, och nedtryckt i skorna.

För mina åsikter är värda att bli lyssnade på – precis som ALLAS åsikter är värda att tas på allvar, och ALLA människor är värda att bli respekterade, utan att få en STOP-skylt uppkörd i ansiktet.

Så det så!

Storing är på Peace and Love-festivalen i Borlänge. När han önskade sej en biljett dit i julklapp blev jag både stolt och glad och förväntansfull. Jag hade liksom inte riktigt hängt med, kände jag, att han blivit så ”stor”….

…så stor att han ens visste vad festivaler var.

Jamen, Guuuuud vad töntigt!!! att jag tänkte så, menar nog Storing och Mellan och alla andra i deras ålder…

…men ibland är det som om man inte riktigt hänger med i svängarna när barn blir tonåringar och ”nästan-vuxna”.

Och när JAG var ung fanns det väl bara EN festival – typ – och dit åkte man bara om man gick på droger och var ”värsting”, typ (MIN fördom, för jag var aldrig där och hade aldrig vågat åka heller för den delen!). Jag hade en bild av att folk där gick omkring med heroinsprutor hängande i armvecken. Vad hette den nu….något på H….Hultsfredfestivalen?

Nåja.

Jag är stolt över att sonen åker på just ”Peace and Love” festivalen, för finns det något viktigare i världen än just FRED och KÄRLEK?!

Men ååååååååh, vad jag är töntig igen! Troligen ….för det är ju inte DÄRFÖR dom åker dit; ”Det är ju för BANDEN som spelar!” Men skitsamma! Jag är stolt iallafall. Peace and Love! Jag kan väl iallafall få inbilla mej att Min Son tror på Fred och Kärlek. 🙂

Åh, vad jag har sett fram emot denna vecka, då han ska åka: Pirrigt och lite nervöst och förväntansfullt….Han åkte med Festivalbussen igår, i spöregn. Och sen har det väl regnat nästan konstant, men med lite god vilja och en massa Fred och Kärlek så blir det nog rätt kul ändå. HOPPAS jag!

Jag är ”nästan-där” också! Och NJUTER av att vara 17 år och gå omkring bland en massa (trevliga) människor, med kompisar, och HA KUL, bli blöt, ducka under någons paraply eller krypa in i något tält med ett gäng härliga människor….

….kanske värma varandra under någon filt….

Jag är ”nästan-där”!

Men ändå inte.

Men jag njuter av att Storing är där.

Och jag hoppas han har ”Värsta Roliga Upplevelsen” på ”PEACE-AND-LOVE-FESTIVALEN”.