Dagsarkiv: 29 maj, 2012

Här sitter jag och morrar.

Jag åkte hem från jobbet till klockan 10 idag, för då skulle min tvättmaskin komma, och jag skulle få den installerad också. ”Tjohooo!” liksom. Äntligen! Det tog ”bara” 14 dagar från beställningen tills den kom, trodde jag (!).

Den kanske har varit på Sight Seeing i Sverige under tiden…Vad vet jag vad en tvättmaskin gör från att den blir beställd och betald, tills den får komma till sitt nya hem….

Jag bokade tiden i telefonen med en stycken ”Christer” igår. ”Mellan klockan 10 och 12”, sa han.

Kom det någon? Nope. Njet. Nada tvättmaskin.

Däremot ringde underbara Jonas från Handelsbanken i Sala och berättade att mitt kontokort blivit ”kapat”.

”Eeeeeh…va?!?”

-”Köpte du en resa för 4500 kr via SJ igår? Köpte du XXXX för 3000 kr i förrgår och XXX för 4300 kr??”

-”Näe!”

Men åååååå!

Jonas skulle ”fixa lite” och jag ska gå till Handelsbanken i Åkersberga och be dom ”reklamera” mitt kort. Sen vet jag inte vad som händer, och jag ORKAR BARA INTE!

Snälla Tjuven: Ska du stjäla från någon så är inte JAG rätt person!!! Stjäl från någon RIK sate istället! Jag har det tufft nog som det är!

Blä!

När sånt här händer FÅR man morra. Eller hur?

Vi människor är i grund och botten väldigt lika, men ändå olika – unika.

Våra grundkänslor, och våra grundläggande behov, är rätt lika, och vi utvecklas utifrån den miljö vi växer upp i, men vi är också väldigt olika.

Jag är fascinerad av Människor över huvud taget. Jag kan komma på mej själv med att bara stå och betrakta skeenden mellan människor, kroppsspråk och beteenden – speciellt hos barn.

Egentligen kanske jag skulle blivit någon slags forskare, som bara satt och glodde på barn, och skrev och antecknade vad dom sa och gjorde, för att sen komma fram till The Big Thing, liksom….

Barn är så Genuina, vi vuxna lite mer ”tillrättalagda”.

Nåja.

Vi känner olika starkt och uttrycker oss olika kraftfullt: ”Mycket” för den ena betyder MYCKET, och används sällan som uttryck i dennes liv, medan ”mycket” för någon annan används dagligen  och känns också så – inuti.

När Anton Hysén rätt nyligen uttalade i ”Let´s Dance” att han aldrig varit kär, och därför hade svårt att uttrycka känslan i dans, blev hans danspartner, Sigrid, lite ställd: ”Han har ALDRIG varit KÄR!!?” utbrast hon förvånat framför kameran.

Och jag måste säga att jag blir lika förvånad jag. Själv upplevde jag mina första starka ”kärlekskänslor” (som jag också minns – styrkan i känslorna, alltså) när jag  var i 5-6-årsåldern, då jag ”förlovade” mej med Per i Örnsköldsvik. Han gav mej en silverring med en elefant på.

Vi är fortfarande förlovade, för ingen bröt någonsin förlovningen! Jag flyttade helt enkelt.

Därefter har jag varit kär och förälskad otroooligt många gånger – bubblande lycka, dansande fjärilar i magen! MÅNGA gånger.

Därför blir jag så FASCINERAD och förundrad över människor som säger ”jag har aldrig varit kär/förälskad”…Hur lyckas man INTE bli det, liksom?

”Kärleken består, men föremålen växlar”, har iallafall stämt i MITT liv.

Hur är det för dej? När blev du förälskad första gången och var du, som jag, lite småförälskad hela grundskolan, i olika killar/tjejer, eller är du mer som Anton Hysén?