Jag sa:

-”Jag behöver hjälp!”

Det är ord som jag har mycket svårt att uttala , och som jag jobbar med att lära mej säga…..

…..och han svarade:

-”Jag hjälper dej!”

Då kände jag fem (eller fjorton?) ton lyfta från mina axlar! Jag visste inte att jag bar så tungt….

Jag slappnade också av, så att när jag somnade på kvällen, somnade jag så djupt och sov så hårt, att jag inte vaknade av mobilen som ringde på morgonen…

….och Storing tänkte ju inte på att väcka oss andra, när han själv skuttade runt och gjorde sej i ordning:

-”Man kan väl inte tänka på allt, heller!”

Näe, det kan man faktiskt inte.

Men jag bär iallafall fem, eller fjorton, ton mindre för tillfället.

Och det är skööööönt!

Här kommer den andra beklämdheten:

Jag bestämmer mej för att åka buss hem, och går därför till en busshållplats.

Så fort jag kommer dit kommer en liten flicka fram till mej och säger:

-”Har jag missat 621:an?”

Hon ser lite rädd och ledsen ut, och hon kan inte vara mer än….7-8 år (tänker jag).

-”Jag vet inte….jag  kan kolla!” säger jag, och försöker förstå busstidtabellerna som sitter där….Det tar en stund, för jag begriper först inte logiken i tabellerna…och jag vill inte svara fel….eller svara att jag inte vet….Hon ser så rädd ut.

-”Om jag förstår det rätt kommer din buss om ganska lång tid”, säger jag till flickan.

Hon ser lättad ut:

-”Va bra att jag inte missat den! Det är bättre att vara mycket för tidig, än att missa den!” säger hon kavat, och sätter sej på bänken för att vänta.

-”Åker du buss alldeles själv?” frågar jag, för jag tycker hon ser så liten ut.

Hon nickar.

-”Hur många år är du?” frågar jag.

-”Gissa!” säger hon.

-”Har du tappat tänderna?” säger jag.

Hon gapar, och jag ser att hon fått två tjusiga stora framtänder, så jag säger:

-”Du är 8 år!”

Hon nickar.

-”Går du i ettan eller tvåan då?”

-”Ettan”, svarar hon.

-”Och åker buss alldeles själv?”

Hon nickar.

Det är då jag blir beklämd.

Det är ju ingen skolbuss bara för barn, som hon väntar på, utan en helt vanlig buss. Och det går inte EN buss från den stationen, utan en MASSA bussar….

….och vad gör hon den dag hon faktiskt missar bussen?? Eller åker med fel buss?? Eller den dagen när någon ”snäll farbror” vill att hon ska följa med någonstans? Han kanske har ”gulliga hundvalpar” hemma, eller godis?! Eller den dagen det kommer några ”dumma barn” och gör ”dumma saker” med henne, där hon står – alldeles ensam. Den lilla rosa tjejen med vita smutsiga kalasbyxor….

 Näe, usch!

Hon var den här typen av barn som är ”helt orädd” för främmande människor och som lätt pratar med ”vem-som-helst” . Hon gav ett ”gränslöst” intryck…..

….. och jag kan inte låta bli att undra vad det är för föräldrar som låter denna lilla, rosaklädda flicka åka alldeles själv med bussen.

Idag är jag alltså dubbel-beklämd (se blogginlägget innan).

Idag har jag blivit beklämd två gånger.

Första beklämdheten:

Jag är i en kommunal skola, i högstadiets vindlande korridorer. Jag letar efter en lärare.

Jag, som kan gå vilse i en RAK korridor, snurrar runt en hel del i skolan innan jag till slut ”hittar” rätt rum, vilket gör att jag hinner se en stor del av skolan.

Googlad bild.

Först tänker jag att jag kommit in i den delen av skolan som är ”nedlagd”. Jag vet givetvis inte om det finns någon nedlagd del i skolan, men jag utgår ifrån det, eftersom det är så otroligt slitet och fult, tomt på väggarna – både i korridorer och vad jag ser på klassrumsväggar (där dörrar står öppna) – samt den röra som det är i vissa rum, med olika sorters bord och stolar som står hur som helst.

Googlad bild.

Dom kanske har den här delen av skolan som lagerlokal medan dom väntar på att den ska upprustas, tänker jag.

Plötsligt kommer två lärare (? antar jag) gående:

-”Kan jag hjälpa dej?” frågar den ena läraren.

-”Ja, jag ska till sal 31”, svarar jag.

-”Följ mej! Jag ska till sal 29”, svarar han, och så går vi några tiotal meter runt i korridorer, och plötsligt är jag framme!

Det är då jag blir så  BEKLÄMD:

 Jag har hela tiden varit i en ”den fungerande” skolan, där barn undervisas hela dagarna, där barn är på heltid under terminerna i  9 utav dom viktigaste åren av sina liv.

 I den delen har jag vistats i ca 10 minuter, och trott att den delen av skolan är nedlagd….ur funktion, liksom.

Åh, vad jag blir beklämd. Jag kan knappt prata med läraren som jag skulle träffa! Jag tittar mej mest förundrat omkring (och är lycklig över att just mina barn inte går i den skolan)…..

….men 1000 andra barn går där!

Fy, vad dåligt ”vi” tar hand om våra barn!

 Fy skäms kommunen!! Gå och lägg er i korgen och SKÄMS – allihop! Hela politikergänget som låter kommunala skolor förfalla på det här viset borde skämmas!

 Alla föräldrar borde gå  ihop i ett ENAT GÄNG och protestera!

SÅ illa kändes det att vara där i 1 timme!

Dessutom finns det ett gäng tappra lärare som vistas i dessa lokaler hela sin vakna tid. Frivilligt, och troligen underbetalt (?).

 Ni är hjältar, men jag förstår verkligen inte hur ni orkar!?

Men varför sätter ni åtminstone inte upp lite härliga barnteckningar på väggarna? Eller något annat som piffar upp lite?

Jag blev lika beklämd 1997 då jag vandrade runt i Aspuddens skolas lokaler, där Äldste Sonen skulle vistas sina 3 sista år i grundskolan. Jag frågade en lärare varför korridorerna var så otroooligt kala och kyliga och varför det varken fanns gardiner eller blommor i fönstrerna.

Svaret jag fick var: -”Näe, eleverna bara förstör det!”

Och jag tänkte:

 ”Näe, så är det tamejfaan inte! Det kan inte vara så! Kanske NÅGON elev gör det, men inte alla, och kanske det händer ibland, men inte alltid, och varför ska ALLA straffas för att NÅGON gör tokiga saker ibland?”

DESSUTOM finns det skolor med tavlor/teckningar på väggarna, gardiner i fönstrerna och blommor i fönstrerna!

 Mina söner går i en sån skola – en skola där man TRIVS innanför dörrarna – direkt! Där man känner att det sitter kreativitet, och framtidshopp, i väggarna……

…. och där man kan gå omkring och titta på alla fantastiska teckningar, som sitter på väggarna, och som är skapade av barn i olika åldrar (liiite kikar man efter sitt eget barns teckning också, givetvis…)….

….. så jag tycker inte att såna argument håller. För INGEN elev river ner dom!

Jag är BEKLÄMD!

DET HÄR ÄR MIN BÄSTA GREJ!

 MIN BARA MIN!!

INGEN FÅR TA MIN GREJ! KOLLA ATT INGEN TAR DEN NÄR JAG SOVER, MATTE!

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!

….heeeela natten går!

Jag vaknar och upptäcker:

MEN, HERREGUD! VAR ÄR FLISAS BÄSTA GREJ?!?!

BORTA!!!

*nervös*

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ!!!!

*smyger runt och letar*

*lyfter på täcket*

TITTUT!

JAG HAR INTE TAGIT NÅT!!!

*kollar under täcket*

………………………………

No more comments.

🙂

PS. SANN historia! DS.

Dagens egenhändigt komponerade ordspråk:

”Det är inte bättre att komma ihåg något och gå dit före utsatt tid

om man sedan glömmer det helt

 den rätta tiden”

JÄVLARS!

Jag glömde föräldramötet HELT idag!

Nu går jag och dränker mej.

 Om jag orkar.

En son beeeer: "Maaammmaaaaa! Du kan väl packa/städa/laga mat/fixa
och greja som du brukar!"....och jag bah: "Nej."

Jag har tappat fart. Helt. Står still. Eller sitter still.

När jag kommer hem står jag still, fast jag borde ligga i som en flådd råtta (!?) med att packa, fixa, kasta osv osv…TVÅ veckor kvar! Och jag står still!

Som en staty.

Syndromet kallas ”Stonestill”.

And J have got it!

Shit!

Jag måste googla hur man blir av med syndromet/tillståndet.

 Om jag orkar…..

Återkommer med svar.

SÄN!

Dagens egenhändigt komponerade ordspråk:

”Det är bättre att komma en timme och en dag för tidigt

 till ett föräldramöte

än en timme och en dag för sent”

😉

Vi är olika när vi kommer till hinder och stopp här i livet. Från början.

Grupp nr 1 funderar på hindren och stoppen i livet långt innan dom uppstår/finns – kalkylerar med att dom kommer att inträffa, funderar om dom går att forscera och funderar på om dom eventuellt ska strunta att ens gå den vägen, utifallatt (det troligt omöjliga) hindret finns där.

Grupp nr 2 går försiktigt fram till murarna och hindren, undersöker dom och analyserar om dom går att klättra över, gå runt eller om dom ska vända och gå tillbaka, eller helt enkelt gå en annan väg.

Grupp nr 3 funderar inte på om det finns hinder, utan utgår med ifrån att ”det går!”. Någonstans i bakhuvudet kanske det finns en tanke om att det existerar  hinder och stopp i livet, men vi upptäcker dom först när vi går rätt in i dom. Det kan göra ont, men gör mest att tankarna går igång på hur man ska komma runt hindret, forscera det eller klättra över det. OM det, mot all förmodan, är ett hinder som är omöjligt att forscera behöver dessa människor en vettig förklaring till varför, innan dom slutar försöka ta sej igenom eller runt.

Antingen föds vi såna, eller så tvingas vi in i dessa olika förhållningssätt.

 Jag tror vi föds såna.

Vissa barn behöver man, som förälder, verkligen pusha till att inte se hindrena långt innan dom uppstår, andra barn behöver man stoppa och hindra, men på ett respektfullt, klokt och kärleksfullt sätt, för att dom inte ska göra sej illa.

Jag är själv en sån som inte ser hindrena förrän jag sprungit in i dom. Då blir jag tvungen att stanna upp och fundera på varför hindret finns, vad jag ska göra för att ta mej igenom, runt eller över det, och om det är motiverat med muren just där.

 Med åren har jag nog kanske eventuellt lärt mej att stanna till och fundera. Som ung blev jag nog mest arg, ledsen och/eller irriterad, torkade av eventuella skador, borstade av mej, och letade sedan reda på en stege, och klättrade över hindret, utan rädsla för vad som var på andra sidan.

När människor ur gruppen 1 ska samarbeta med människor ur gruppen 3 kan det bli jobbigt. Jag undrar om dessa människor kan leva ihop, leva i par och relationer? Och hur det går….

Att FÖRKLARA att det kan uppstå hinder, och att man behöver ha det i åtanke, och vad man ska göra då, samtidigt som man lyssnar på nr 3:s fantastiska planer, utan att direkt stoppa dom, är något som grupp nr 1 behöver lära sej.

Att LYSSNA på grupp nr 1, och ta vad dom säger i beaktande, är något som grupp nr 3 behöver göra, innan dom tar fram sina stegar eller murbräckor.

Samarbete, ödmjukhet inför skillnaderna, och respekt är viktigt.

Och ibland är det viktigt att bara låta ”ettor” och ”treor” vara precis som dom är, för dom behöver får vara såna också! Ettor behöver få avstå ibland, och treor behöver får springa in i några väggar och murar….

Alla behövs.

Men att försöka övertyga nr 3 att vara som nr 1, eller nr 1 att vara som nr 3 går inte.

Kärlek, respekt och tydlighet är A och O.

Tänk på det när du säger ”NEJ!” utan förklaring till ditt ”nr-3-barn”. För han/hon kommer inte att lyssna om ditt ”NEJ!” om det bara är ett stopp och inte en förklaring/motivering, och respektfullt genomförd.

Jag vet, för jag var/är barn/människa nr 3 och har levt med både ettor och tvåor.

Varje omotiverad NEJ blir för mej bara en frustration, och jag försöker hitta Andra Vägar till Samma Mål.

Kanske.

Var detta begripligt? 

Jag vaknar av att jag känner att någon STIRRAR på mej.

 Det är Flisa. Hon vrålstirrar. Intensivt.

Hon brukar göra så när hon vill SÄGA något (men tyvärr har Gud bara begåvat henne med skall och stirrande – ingen röst med ord). Jag tittar tillbaka och säger:

-”Vad är det, Flisa? Är du kissnödig??”

Hon brukar inte väcka mej på mornarna, ens när jag ”råkar” sova till 12!!

Som för att förklara springer hon till köket, hoppar upp på kökssoffan och tittar intensivt ut och viftar häftigt på svansen. Jag förstår givetvis att hon säger: ”TITTA UT, MATTE!!”

Jag går fram till fönstret och tittar ut: SNÖ! Massor av snö!

-”Jahaaaaa! Du vill ut och KASTA SNÖBOLL?!?” frågar jag Flisa.

-”JA! JA! JA! JA! JA!!!!” tjoar hon (fast den som inte förstår hundspråket hör bara: ”VOV! VOV! VOV! VOV!).

Det är bara att slänga på sej VINTERKAPPAN och VINTERSTÖVLARNA och klaffsa ut i snön!

-”Fy faan!” säger jag.

-”JIPPI!!!!” säger Flisa.

Jag kastar snöbollar tills vantarna är dyngsura,  och lufsar runt i dm-hög blötsnö tills jag tappar andan.

 Men vad gör man inte för sin älskling?

Milton trippar runt med hög benföring för att inte bli så blöt om sin fiiiiina lilla mage. Han är lite mer ”fin i kanten”, än slaffs-flisa.

När allt är dyngsurt innifrån och ut – utifrån och in – går vi in.

Flisa är nöjd.

Vi får hoppas att det är den sista snön för denna vår….

Jag är ganska korkad ibland, och fattar lite tokiga beslut….

……men ibland är jag  å andra sidan så klok så jag häpnar!

He he he…..

Just nu har jag fattat ett rätt dumt beslut, men Envisheten att jag ska hålla fast i Beslutet gör att jag håller fast vid det….Vi får se hur länge. För envis ÄR jag.

Ska jag våga yppa Det Löjliga Beslutet jag tagit? Glöm hur vuxen och gammal jag är, snälla! Och inse att det är tonåringen i mej som bestämt sej….

Mitt i flyttbestyr, visningar, stökande, städande och packande bestämde jag mej för att….gå ner i vikt!

Jag har vid tidigare tillfälle bestämt mej för att ”ALDRIG mer banta!”. Det var ett beslut som höll i några år, av och till.

Men plötsligt en dag, när jag stod där naken framför spegeln, och föraktade magen, och bilringarna på ryggen (!), så sa jag till mej själv:

 ”Men vafaan! Det ska väl inte vara så jävla svårt!!! Det är ju bara att låta bli att äta ett tag! Typ. Det klarar dom ju på Robinson, och dessutom rusar dom runt i 30 graders värme och med solen i zenit!”

 Så….NU JÄVLAR! tänkte jag. Och så tänkte jag att jag passar på när ”jävlar-anamma” är kvar inuti.

Men nu är  jag lite snurrig och väldigt matt, och slut…och tänker att det är ett väldigt KORKAT beslut att fatta mitt i flytt och allt!

Men å andra sidan brukar det aldrig finnas ”Rätt Tillfälle”, för sen fyller jag år och så är det pingst och så är det sommarlov och hela fadderullan…..

…… och jag VILL kunna gå i baddräkt utan att känna mej som en ”köttbulle med ben”, vilket jag gjort nu i några år.

Jag är trött på köttbullen med ben!

Och jag KAN SJÄLV! 

Jag kan allt själv. Jag är nog en ”själv-människa”. För när jag ska göra SJÄLV blir det gjort – kanske för fort ibland och för mycket, direkt! När man blandar in andra tar det sån tiiiiid och det ska ältas och bökas och stökas…Ibland vill ju ”folk” banta med en…men det funkar inte för mej. Jag vill göra det i tysthet och själv! Bestämma själv och styra själv!

Jag kan själv.

Kanske.

Eller så dör jag på kuppen.

Av svält och utmattning.

Eller så börjar jag hetsäta! För igår kväll hetsåt jag! Salladsblad! Guuuud, vad gott det var!!

”Man ska äta 6 gånger om dagen och bara små måltider/ Man ska LCHD:a /Man ska äta stenålderskost/Man ska bara äta mindre/Man ska gå med i viktväktarna/Man ska träna mer och mindre….”, säger ni då!

JAG VEEEET!

Men jag gör inte så ändå! För om det var så ”enkelt” hade jag redan fixat det. Punkt!

Jag promenerar 1,5 mil om dagen! Och så läser man i tidningen: ”GÅ bort din övervikt!”, och jag bah: ”Hur långt då??? Räcker 1,5 mil om dagen???”.

Jag försöker ta i beaktande att jag har låååååg ämnesomsättning (pga struma) och att jag är i ”den åldern”….Urk! Men jag vill ändå!!! Iallafall försöka. En. Sista. Gång.

Funkar det inte, så får jag väl….lägga mej ner och dööö… med mina avskyvärda ryggbilringar!

Eller bara ge upp. Och lära mej älska min kropp som den är……

….och det sägs ju att man måste älska sin egen kropp, själ och hela fadderullan, innan någon annan kan göra det.

HerreGud!

Skulle det vara ett sånt krav skulle väl ingen leva ihop med någon….

Singel forever liksom….

 Eller nåt.