Dagsarkiv: 15 april, 2012

Vi är olika när vi kommer till hinder och stopp här i livet. Från början.

Grupp nr 1 funderar på hindren och stoppen i livet långt innan dom uppstår/finns – kalkylerar med att dom kommer att inträffa, funderar om dom går att forscera och funderar på om dom eventuellt ska strunta att ens gå den vägen, utifallatt (det troligt omöjliga) hindret finns där.

Grupp nr 2 går försiktigt fram till murarna och hindren, undersöker dom och analyserar om dom går att klättra över, gå runt eller om dom ska vända och gå tillbaka, eller helt enkelt gå en annan väg.

Grupp nr 3 funderar inte på om det finns hinder, utan utgår med ifrån att ”det går!”. Någonstans i bakhuvudet kanske det finns en tanke om att det existerar  hinder och stopp i livet, men vi upptäcker dom först när vi går rätt in i dom. Det kan göra ont, men gör mest att tankarna går igång på hur man ska komma runt hindret, forscera det eller klättra över det. OM det, mot all förmodan, är ett hinder som är omöjligt att forscera behöver dessa människor en vettig förklaring till varför, innan dom slutar försöka ta sej igenom eller runt.

Antingen föds vi såna, eller så tvingas vi in i dessa olika förhållningssätt.

 Jag tror vi föds såna.

Vissa barn behöver man, som förälder, verkligen pusha till att inte se hindrena långt innan dom uppstår, andra barn behöver man stoppa och hindra, men på ett respektfullt, klokt och kärleksfullt sätt, för att dom inte ska göra sej illa.

Jag är själv en sån som inte ser hindrena förrän jag sprungit in i dom. Då blir jag tvungen att stanna upp och fundera på varför hindret finns, vad jag ska göra för att ta mej igenom, runt eller över det, och om det är motiverat med muren just där.

 Med åren har jag nog kanske eventuellt lärt mej att stanna till och fundera. Som ung blev jag nog mest arg, ledsen och/eller irriterad, torkade av eventuella skador, borstade av mej, och letade sedan reda på en stege, och klättrade över hindret, utan rädsla för vad som var på andra sidan.

När människor ur gruppen 1 ska samarbeta med människor ur gruppen 3 kan det bli jobbigt. Jag undrar om dessa människor kan leva ihop, leva i par och relationer? Och hur det går….

Att FÖRKLARA att det kan uppstå hinder, och att man behöver ha det i åtanke, och vad man ska göra då, samtidigt som man lyssnar på nr 3:s fantastiska planer, utan att direkt stoppa dom, är något som grupp nr 1 behöver lära sej.

Att LYSSNA på grupp nr 1, och ta vad dom säger i beaktande, är något som grupp nr 3 behöver göra, innan dom tar fram sina stegar eller murbräckor.

Samarbete, ödmjukhet inför skillnaderna, och respekt är viktigt.

Och ibland är det viktigt att bara låta ”ettor” och ”treor” vara precis som dom är, för dom behöver får vara såna också! Ettor behöver få avstå ibland, och treor behöver får springa in i några väggar och murar….

Alla behövs.

Men att försöka övertyga nr 3 att vara som nr 1, eller nr 1 att vara som nr 3 går inte.

Kärlek, respekt och tydlighet är A och O.

Tänk på det när du säger ”NEJ!” utan förklaring till ditt ”nr-3-barn”. För han/hon kommer inte att lyssna om ditt ”NEJ!” om det bara är ett stopp och inte en förklaring/motivering, och respektfullt genomförd.

Jag vet, för jag var/är barn/människa nr 3 och har levt med både ettor och tvåor.

Varje omotiverad NEJ blir för mej bara en frustration, och jag försöker hitta Andra Vägar till Samma Mål.

Kanske.

Var detta begripligt?