Ingen fattade. Och några retades. Usch och fy! Jag är fortfarande lite skakig.
Det var en dröm. Och den var jobbig:
Jag behövde fly ifrån något. Vet inte riktigt vad. Men jag behövde iallafall packa en liten väska och dessutom se till att alla mina barn kom med! Jag hade, typ, 5-6 rätt små barn i olika storlekar och av olika kön. Alla skulle givetvis med i flykten.
Jag fick med alla till garaget/förrådet och lyckades stoppa in dom i olika vagnar och så, innan det kom en kvinna, som också skulle fly med mej, och hon hade en massa åsikter om hur vi skulle göra. Hon var rätt så ”rörig”. Jag blev stressad av henne, men förstod att jag måste ta med henne/hjälpa henne också.
Hon var ex-narkoman och jag hade hjälpt henne bli drog-fri.
Så upptäckte jag en liten blå bil som stod där, och att den hade dragkrok! Så då insåg jag att vi kunde fästa garaget/förrådet i dragkrogen och så dra med oss hela det! Men först stoppade jag in alla barn i bilen. Spände fast dom.
DÅ upptäckte jag att det fanns JÄTTESTORA spindlar i förrådet/garaget! Några stycken.
Jag är skiträdd för spindlar, även om det blivit lite bättre med åren, men jag tycker VERKLIGEN det är obehagligt och skulle någon slänga en spindel på mej skulle jag troligen DÖ av chocken, eller av ren och skär vilja: Hellre dör jag än har en spindel på mej!
Ex-narkoman-kvinnan gick och kom tillbaka och jag fick en känsla av att hon gjorde ”skumma saker” och att hon motarbetade mej på något sätt…
Resten av drömmen var en kamp om dessa spindlar! ”Folk” (?) trodde mej inte, eller struntade i att dom fanns där, eller ville inte hjälpa, eller retades med mej med spindlarna. Jag var jätterädd! Och förtvivlad. Jag ville rädda mej och barnen från….? Men kunde inte då jag inte visste var spindlarna var. Jag kunde inte ta bilen och åka, för då skulle spindlarna följa med! Och ingen ville hjälpa mej att döda/ta bort dom.
Jag ville att någon skulle döda dom åt mej, men antingen träffade jag bara ”retstickor”, som istället försökte kasta dom på mej, eller så träffade jag folk som inte trodde på mej, eller så träffade jag folk som sa att jag var ”fånig” och så struntade dom i att hjälpa mej.
Flisa dök upp också, och hon råkade lägga sej på en spindel, som visade sej vara en skorpion (!), och jag vågade inte göra något! Men som tur var kröp skorpionen iväg och gjorde inte Flisa illa, som bara sov vidare.
Jag hoppade runt inne i garaget/förrådet – upp på hyllor, hoppade runt på saker, försökte komma undan från dom stora spindlarna, samtidigt som jag visste att barnen satt fastspända i bilen, och jag tänkte att dom kanske dör av syreförlust där inne eller blir bitna av en spindel eller skorpion…
Jag var såååå upprörd när jag vaknade!
Jävla ”folk” som inte trodde mej, och inte kunde/ville hjälpa mej leta reda på spindlarna och döda dom!
Dumma er!
😦
erviluca #mammatillfyrakillar 