Månadsarkiv: mars 2012

Hyran på min nya lägenhet (dit jag inte flyttat än) har höjts från 10 810 kr/månad till 11 079 kr/månad, innan jag ens flyttat in!

Pust!

Men jag MÅSTE flytta för jag MÅSTE sälja bostadsrätten. Måste. Shit pommesfrites, vad det känns oroligt i magen!

Fan, bara att fatta alla beslut själv och ta allt ansvar själv är just nu too much!

Packa ihop. Städa. Sälja. Hoppas det går ihop fysiskt med försäljning och inflyttning i nya lägenheten! Hoppas kan man, men det kommer INTE att gå ihop. Det är faktiskt omöjligt. Inte hinner någon vilja och kunna flytta in här till den 1/5!? Dubbel-hyra-lån och sånt är ju Perfa nu när jag har det så gott ställt…NOT!

Nu är det lite mycket.

Det känns som härdsmälta i hjärna.

Jag tror det är allt allt allt som Livet för med sej samlat i en liten punkt i hjärnan som nu kokar, eller brinner, eller nåt….

…för det känns som om jag fastnar, och bara rusar runt runt runt i en liten cirkel och kommer inte ut….

…och får inget gjort.

Tusen saker finns att göra och det enda jag gör är att tänka att jag borde det ena och borde det andra…..

…. och så sätter jag mej vid datorn och skriver ner hur det känns.

Och så får jag huvudvärk och hjärtklappning.

Och lite migrän på det.

Jag önskar jag levde på 1700-talet i en superrik familj och trippade runt i en tjuuusig rosa klänning med spets och ”fick” svimma lite då och då, och vara ”lite svag”….lite sådär ”kvinnligt svag”, och nästan inte kunna något….Jo, brodera lite bara… Aaaaaaah, vad härligt! Bara en enda liten dag skulle det vara skönt att få vara sån. EN enda dag!  

Sen skulle jag väl spy på eländet.

Nähäädå! Man lever 2012 i Jämlikhet och ska göra allt själv! Packa, städa, skruva, laga, betala, fixa, laga mat, ta hand om hundar och barn, måla om, bygga om, bära tunga lådor, flytta garderober och byråer och gärna också pianon själv,  byta däck på bilen, släcka eldar och rädda människor ur brinnande bilar (!) alldeles själv!

Fast det ju finns folk i andra länder som lever i krig och torteras, förlorar nära anhöriga, våldtas och svälter = har det mycket värre, och har klarat av det.

Så själv borde man väl klara ett par skilsmässor, lite olycklig kärlek, ett par dödsfall, ett missfall, lite ekonomisk kris, flytta 14 gånger och lite sånt ”gott- och-blandat”, utan att falla ihop.

 ”Det är ju bara att….”

Eller hur?!

Men det går. Det har gått genom alla andra kriser och grejer ju!

I will survive, även denna gång!

Pust!

Men tungt känns det just nu.

Jag är rätt bra på ”Allt-På-En-Gång!

Man kan säga att jag är otroligt Kvinnlig när det kommer till den sidan…

OM jag levde med en man, skulle han bli tooookig på mej nu, när jag har tusen projekt på gång samtidigt…..

….. så vilken tur att jag är singel!

Å andra sidan kanske vi skulle dela på skiten om vi var två, och då skulle jag bara ha femhundra projekt på gång samtidigt.  😛

Men han skulle nog bli irriterad ändå…

Inte min hallvägg. Min hallvägg är VIT.

Varje gång jag tänkt på att jag ska sälja lägenheten (sedan jag flyttade in, alltså) har jag tänkt att jag måste fixa ”hallsnutten” som är så ful – fylld av skruvhål som den är.

Jag försökte skruva upp krokar där om och om igen, när vi flyttade in, men väggen var liksom för…lös! Knäpp vägg! Jag gav upp till slut och skruvade fast krokarna på annat ställe, som straff! 

NU ska jag fixa till väggen i hallen. Jag har en plan. Jag har nästan alltid en plan.

 Eller så kommer en. Lite plötsligt, sådär.

Jag börjar med att skruva ner hyllan (som GICK att skruva fast! Varför? Det är ju samma vägg!) i hallen. Jag känner då med hela min kropp och själ: JAG HATAR ATT SKRUVA! Fy faan, vad det är tråkigt!

 Och nu måste jag göra det fyrahundrafemtiosju (!) gånger IGEN! Först skruva ner en massa hyllor (jag tycker nämligen att vägghyllor är snyggt och praktiskt) och sen skruva upp dom igen i nya lägenheten. BLÄ!

*funderar* : Kanske jag bara ska ha hyllor som står för sej själva på golvet…

Sen spacklar jag över alla fula hål. Jag ser lite dåligt så jag spacklar över en stackars spindel också. Den är är för liten för att jag ska bli rädd för den, men den sprattlar lite innan den dör, och det brukar ju inte hål göra… Nu är det superdöd. Inspacklad.

Sen går jag ut i köket och tar ner alla foton och tavlor på ”hål-väggen” där. Jag har nämligen en vägg med hål där också. Den var hålig från början, så där kan man inte skylla på mej, men jag satte upp tavlor över hålen = BORTA! Tavlorna hamnade lite oregelbundet över väggen, men det tyckte jag bara blev snyggt.

 Spacklar över alla hål där också. Två hål har metallgrejer i sej, men dom blir också överspacklade. Inga spindlar.

 Där ska jag också sätta upp ett par tapetvåder, som blev kvar sedan jag tapetserade vardagsrummet när jag flyttade in. Jag är faktiskt skitbra på att tapetsera. Iallafall i vissa rum.

När jag skulle tapetsera Mellans rum, när jag köpt lägenheten, gick allt fel! Vet inte vad det var. Dålig tapet, troligen. Jag fick göra om allt, och så tog tapeten slut så jag fick köpa ny tapet, fast köpte då en annan tapet, som straff (mot den gamla DUMMA tapeten)! Och då tror jag att jag var lite trött på att tapetsera, för jag hade tapetserat och målat i vardagsrummet, Storings rum och Mellans rum två gånger, så den tapeten slängde jag upp sådär lite tröttigt, tror jag…

…och när det blev fult i kanterna tejpade jag över med svart tejp, och låtsades att det var Effektfullt. Det låtsas jag fortfarande.

Jag borde måla om hela Mellans rum, men tror inte jag orkar eller hinner.

Jag  packar också ner grejer från hyllor, för att få ut hyllorna och ställa i garaget, så att det ser luftigare ut i lägenheten = style:ar, kan man säga. Samtidigt försöker jag städa upp, men det är helt meningslöst för fem sekunder senare ligger halva städet överallt igen, för det ska vidare ner i kassar eller nåt.

 I helgen bar jag ut två bokhyllor i garaget, och förton kassar med böcker och DVD:s.

Hur mycket förton är?  Många.

Nu ska jag tapetsera!

Sandpappra? Näe, det skiter jag i! Det är så tråkigt och dammar så mycket.

Kanske jag ska ge hundarna mat samtidigt också – ba´fatt göra saker SAMTIDIGT. Och röra till det. För det är liksom min skill.

Det brukar ordna upp sej i slutet och bli jättebra….

….eller iallafall ganska bra.

Även om jag efteråt sitter i ett hörn med tungan vid fotknölarna, fullkomligt slut och lovar mej själv ”aldrig igen”!

Men, men that´s me in a nutshell!

När man rensar i skåp och lådor gräver man i sin egen historia.

Jag har grävt i min egen historia flera gånger i mitt liv, men det är som ”första gången” varje gång, och jag fastnar i gamla foton, och brev och andra skrivelser. Jag har skrivit mycket om det mesta i mitt liv – även innan bloggtiden…

På den tiden skrev jag på P A P P E R  med en P E N N A ! 

 Detta måste understrykas för Dom Yngsta Läsarna, som är uppvuxna med datorer.

MIN kista är vit och med LÅS.

Jag har också en stor kista full med gamla dagböcker (jag började skriva dagbok när jag gick i 4:an), men den kistan är låst, och jag vågar inte öppna den, för då kommer jag verkligen att fastna i historien, och vara fast där bra länge…

…….och det har jag inte tid med nu. Jag tänkte öppna kistan En Annan Dag.

 Jag ser framför mej hur jag i 70-årsåldern sitter och gungar i en gungstol, och går igenom alla gamla dagböcker, och MINNS med ett leende (förhoppningsvis). Jag planerade för detta för flera år sedan, då jag också köpte en gungstol, men så tog det för lång tid att bli 70 år, så jag sålde den igen…Får väl köpa en ny sen…när jag närmar mej.

Men NU…..

En byrå är full av små lådor med gamla foton. Jag fastnar i fotona och i dåtiden, minns, och känner mej…lite ledsen.

 Jag ler åt mina otroligt fantastiskt söta och gulliga barn, och tänker att ”jag borde ha NJUTIT mer”……

…… men i minnet  känns det som om jag mest SLET. Stressade och slet. Och ändå tänkte jag hela tiden att jag BORDE passa på och njuuuuta, eftersom jag visste att det skulle gå så fort.

Men det ÄR svårt att njuta när man har hjärtat i halsgropen av stress, när 4-åringen VÄGRAR, 3-åringen kastar sej på golvet och skriker och babysen är hungrig!

Och det ÄR svårt att njuta när tre barn INTE VILL GÅ TILL DAGIS och man står där, ensam, och svettig, och ska ha tålamod, vara kärleksfull och pedagogisk, och få tre barn att gå till dagis IALLAFALL!

Och dessutom försöka komma i tid till sitt eget  jobb!

Det är ganska lätt att HATA mannen då….han som försvann till jobbet tidigt, och han som har en så Viktigt jobb att han aldrig kan lämna eller hämta barnen på dagis. Det är lätt att känna att det är ORÄTTVIST! Och det är lätt att vara ARG över att det den ena kan swischa iväg tidigt till jobbet och komma hem på kvällen, som om inget hänt i hans liv, medan den andras (mitt!) liv förändrats fullkomligt!

När jag tittar på bilderna där vi LEEEEER hela familjen tillsammans, när det ser så harmoniskt och lyckligt ut allting, så blir jag lite beklämd, för jag vet ju hur det kändes – inuti – och att jag av och till nästan drunknade av pressen och stressen, och att jag aldrig aldrig kände att jag fick någon hjälp eller avlastning.

Jag hade velat njuta MER. Jag hade velat i NUET då, SE hur fantastiska barnen var, oftare.

 Jag hade velat KÄNNA så som det ser ut att jag känner på bilderna.

Det enklaste vore väl att sudda bort känslominnet, och bara låta bildminnena vara kvar av Den Lyckliga Familjen.

*suddar febrilt*

Såja.

”Åååååh, vilka fina bilder!”

                     och

 ”Ååååååh, vilken lycklig familj vi var!”

Idag fyller Mellan 16 år.

Och precis som alla andra mammor och pappor i världen, så tycker jag att det har gått så fort: Han var ju bebis IGÅR!!

Dessutom en underbart söt, lättsam och glad baby!

Han föddes som nummer tre av fyra killar, men jag höll på att förlora honom mitt i graviditeten.

 ”Alla” tyckte att jag skulle göra fostervattenprov, eftersom jag var i ”riskåldern” och dessutom hade jag redan en baby (Storing) och en blivande tonåring (Äldste Sonen) att ta hand om. Så jag tog detta vedervärdiga prov, och svimmade (hela kroppen bara skrek: ”Neeeeej!!!” ), och jag började efter detta prov läcka fostervatten.

För att inte förlora mitt älskade barn fick jag ligga blickstilla i ett par veckor. Skräckslagen bad jag till Gud: ”Snälla snälla, låt mej behålla honom, låt mej få behålla honom, låt honom leva, jag gör vadsomhelst bara han får leva!” för efter ett fostervattenprov får man ju också reda på könet, så han fick sitt namn då  också, och blev en liten Person.

Jag var livrädd för förlossningen. Jag hade haft en ”normal” förlossning av Äldste Sonen (fast blev väl lika chockad över den enorma smärtan precis som ”alla andra” som föder barn) och därefter en ”skräckförlossning” med Storing, så jag var LIVRÄDD och fick gå i flera samtal innan.

 Förlossningen gick bra, men präglades ändå lite av min rädsla, men till slut kom det ut en Fantastisk liten pojke med ”den längsta navelsträng vi sett” (sa personalen. Lite får man väl skryta?)  med en ”äkta dubbelknut” på.

Han var så VACKER! Så otroligt fin! Och han tittade på mej med kloka, varma ögon, som om han levt hundra liv tidigare.

Efter förlossningen blev jag skjutsad i rullstol till Sjukhushotellet, där jag blev lämnad ensam med Mellan.

 Pappan åkte hem till Äldste Sonen (då 12 år) och Storing (som då var 14 månader gammal…).

Jag låg kvar där i min säng med Mellan bredvid mej, tittade på honom och tackade Gud för Underverket – att jag fått en till fantastisk son. Det verkligen värkte i hjärtat av kärlek! Jag kunde inte se mej mätt på honom!

Vilket underverk det är att man kan Skapa Liv! Och vilken lycka det är att få bli, och vara, mamma till fyra fantastiska söner!

Vilken ynnest!

Jag är så TACKSAM!

Jag har tittat på Melodifestivalen sedan den startade, typ. Varje år.

Och jag har tillsammans med mina systrar och föräldrar våndats, varit arg och upprörd över kläder, vilka som sjunger, hur dom sjunger och att det blivit fel vinnare.

När ABBA vann med Waterloo för hundra år sedan i Stora Festivalen satt jag tillsammans med min storasyster och vi blev båda så tagna att vi grät. Sverige hade liksom ALDRIG vunnit, och nu VANN dom! Helt otroligt!

När det var 70-80-90-tal kunde man knappt erkänna att man såg på Melodifestivalen. Det ansågs ”töntigt”. Lika töntigt som att lyssna på Svensktoppen. Kanske värre t o m. Jag hade töntig och löjlig musiksmak, tittade på Melodifestivalen och lyssnade på Svensktoppen i HEMLIGHET. Man kan säga att jag var bög faktiskt. För det är/var väl ”bögigt”, fast bögar knappt fanns då….

Nu finns bögar och man får tycka om och titta på Melodifestivalen. Folk gör det! Man t o m träffas och gör det! Och det är nästan som att Äntligen få komma ur Garderoben!

TJOHO!

Jag kan stå mitt på gatan (med risk att bli överkörd!) och ropa: ”Jag tittar på Melodifestivalen!” utan att folk fnyser åt mej och tycker att jag är BÄNG. Det är en sån lättnad!

Och man kan kommentera på Facebook, tycka till om vinnare och förlorare och ibland t o m kläder!

Fast antingen har jag blivit mer tolerant, eller så har folk lite bättre och vettigare kläder på sej nuförtiden, för det är inte mycket att klaga på i klädväg, nuförtiden tycker jag….

Stackars stackars alla som fortfarande tror att det är UTE att titta på Melodifestivalen.

 Dom är ju helt…flänga!

 Eller hur?!?

Jag röjer och fixar och plockar ihop.

Ner med fyrahundranittiotre böcker i fyrtiofem kassar, femtio DVD i fyra kassar, tjugotre fotoalbum i sex kassar och så plocka ihop bokhyllorna för fyrtiofemte gången (!)…..känns det som.

Jag lyssnar på min Nya Lista på Spotify där Michael Buble är en nyupptäckt sångare för mej…..

…… och jag inser att jag ääälskar hans röst, för den går rätt in i mitt hjärta – som en käftsmäll i hjärtat!

”TJONG!”,  säger det och jag blir alldeles ledsen i ögat.

 Jag funderar på att lägga till Michael Buble på min Gråtlista, för han funkar nog bra där. Och sen funderar jag på om jag faktiskt behöver gråta lite…? Det känns lite så.

Vad behöver jag gråta över NU? funderar jag.

Tja….letar anledningar, och hittar följande:

– att jag ska flytta IGEN (när ska jag någonsin Landa?)

– att jag är ensam/singel (alltid en god gråtanledning)

– att jag har dålig ekonomi (som skapar oro)

– att jag aldrig få tummen ur arslet och skriver ut alla mina böcker som ligger i huvudet och vääääntar (kan man gråta över det?)

– att jag är en dålig dotter (usch! och skäms på mej! borde besöka mamma och ringa henne oftare)

– att jag är som jag är (kan jag både glädjas åt och gråta över – samtidigt!)

– att jag inte blivit/ är Utvald (jävla tjat, va?! stryker)

– att kärleken ska vara så jävla komplicerad, fast det borde vara enkelt…(ännu mer tjat…)

INTE mitt kylskåp, men liknande...

– att jag inte har någon mjölk hemma (kan man gråta över spilld mjölk så kan man väl gråta över Ingen mjölk?)

– att lägenheten jag ska flytta till har så dyr hyra (den där jävla skitekonomin!)

– att jag inte har någon städhjälp (men skulle jag vilja ha? Hm… kanske ingen gråtanledning…stryker)

– att jag inte har någon hjälp (med vaddå?!? Livet för i  helvete! Allt! Dela på ansvar kring allt! Hjälp när man behöver den, typ…)

– att det är mer grus i lägenheten (och i min säng) än utomhus (nästan!) (Näe, den stryker jag. Det är ju bara att dammsuga!)

– att jag köpte marsvinen, som Storing blivit allergisk emot, och som jag nu måste sälja…(bök bök bök…ångrar att jag köpte dom)

– att mycket  är så komplicerat (hm….iallafall vissa dagar…)

– att det borde vara enkelt (Vilket? Det som är komplicerat, givetvis!)

– att jag vill åka utomlands på semester men har inte råd (låter lite patetiskt…stryker)

– avundsjuka (min helst)

– att det är svårt att gå ner i vikt, jag vill inte och orkar inte, men borde…. (alla ? kvinnors eviga problem…fånigt och dumt, men så är det…ska jag stryka? Stryker hälften, för det är halvlöjligt att gråta över detta…)

– att magen är så ful (usch, vad ful! Kan man gråta över ful mage? Näe! Stryker)

Nu ska jag läsa min lista, sätta på Spotify Gråtlista och låta tårarna flöööda en stund.

Hoppas det går!

Det vore skönt att rensa lite.

…och ibland när jag inser det hoppar det till i hjärtat av Lycka och Tacksamhet.

Vad jag än gör älskar dom mej. Hur jag än går, står, sitter, ser ut och vad jag än säger och gör så älskar dom mej lika förbehållslöst. Det är ett stort ansvar i att vara så älskad, och ändå vet jag att jag skulle kunna behandla dom ”hur-som-helst” och dom skulle ändå fortsätta älska mej.

 Det är äkta kärlek det!

Eller möjligen dumhet…?

När dom tittar på mej ser jag Kärleken och Tillgivenheten i deras ögon.

Jag kan vara trött och sjuk och Eländig, så att jag knappt orkar gå ut med dom…KNAPPT! Dom får hålla sej lite extra länge, gå lite kortare och långsammare promenader, vara inomhus lite för mycket….

…men dom klagar aldrig!

Möjligen att någon utav dom bajsar inomhus, men…. ”shit happens!”

Så fort jag slår mej ner i soffan lägger dom sej tättintill. När jag sover har jag två älsklingar som makar sej nära nära hela tiden. Jag snor runt och dom makar sej intill. Det känns så…fint.

Häromdagen bad jag Minsting gå ut med dom, vilket han gjorde, men eftersom jag samtidigt gick till jobbet gick vi tillsammans ut, och delade på oss utanför huset.

Jag såg då i Flisas och Miltons ögon att dom blev så Förvånade och Besvikna: ”Ska inte HON följa med??? Vår ÄLSKADE BÄSTA BÄSTA!” och så satte dom sej ner båda två och tittade med Sårade Blickar på mej. Blickar fyllda av KÄRLEK, och det klickade till i mitt hjärta.

Jag gick iväg, men ställde mej bakom ett hus och tittade på det fina lilla gänget som gick iväg:

Jag såg en tapper Minsting som envist drog i två koppel, och två Besvikna hundar, som med svansarna hängande försökte inse att deras Älskade Matte inte skulle följa med på promenaden. Dom såg ut som: ”Vi stannar hellre HEMMA än går ut med Någon Annan än vår Älskling!”

Det är fantastiskt att vara så älskad!

Me love my dogs!

-”Jag hittar inga strumpor!” meddelar Mellan irriterat.

Jag kollar i strumplådan, där jag lägger ALLA rena strumpor i en salig blandning, och där man själv får GRÄVA efter två som ser ungefär likadana ut…

Eftersom dom är MÄN (to be) så kan dom inte LETA (!), så jag går till strumplådan och rotar. Jag hittar ett par mörkgrå strumpor och slänger  dom bredvid honom i soffan där han sitter med sina nakna 44:or.

Han lyfter upp strumporna som om dom vore BAJS (fast då hade han i o f s inte lyft upp dom) och så säger han med en äcklad röst:

-”Det här är TJEJstrumpor!”

-”Nej, det är det INTE. Det är HERR-strumpor som är köpta på Dressman, storlek 43-45!” säger jag.

-”Näe, dom är tjejiga! Jag tänker INTE ha dom!” upplyser han mej om.

-”Nähä, då får du vara utan, för jag hittar inga andra.” Idag är jag hård.

-”VEM FAAN HAR TAGIT ALLA STRUMPOR??” fräser han och stirrar tjurigt mot Minstings rum…Han får ALLTID skulden. Men han är så van att han för det mesta inte ens hör det.

Jag går ut med hundarna, och när jag kommer in går jag fram till Mellan som fortfarande sitter med sina stora 44:or nakna och pussar honom i pannan och säger:

-”Lycka till på provet idag!”

-”Jag kan inte gå till skolan för jag har inga STRUMPOR!” meddelar Mellan.

-”Sluta larva dej! Du har visst strumpor och du ska visst gå till skolan!” säger jag och går hemifrån.

Och så här blev det

Sagan om Tjejstrumporna inhandlade på Dressman  förklädda till herrstrumpor (Känsliga personer varnas: Berättelsen KAN orsaka mardrömmar)

Mellan tog på sej Tjejstrumporna (i storlek 43-45 från Dressman) till slut och gick till skolan. Väl i skolan stannade hela verksamheten upp när dom fick syn på hans strumpor:

Kanske såg dom DET HÄR istället?!

-”ÄR DET INTE TJEJSTRUMPOR som Mellan har på sina fötter?!” hörde man ropas i korridorerna.

Ryktet gick genom hela skolan, och barn från alla årskurser samlades utanför dörren och utanför fönstrerna där Mellan satt i klassrummet med sina TJEJSTRUMPOR.

Alla stirrade på honom med stora ögon. Ingen kunde arbeta.

-”Näe, Mellan, du får gå hem igen!” sa rektorn till slut till Mellan. ”Vi kan inte ha dej här med TJEJSTRUMPOR! Vi får ingen arbetsro!”

-”Men det är inte tjejstrumpor. Det är herrstrumpor inköpta på Dressman!” sa Mellan då till rektorn.

-”Det hjälps inte, för alla elever tror ändå att det är tjejstrumpor, och då fungerar inte vår verksamhet. En kille i nian kan INTE ha tjejstrumpor!” 

Jag tror t o m det står i Reglerna för Skolan.

Mellan fick moloken lufsa hem igen, fick inte göra samhällskunskapsprovet, som han tränat så mycket på, och kommer att skämmas för Evig Tid, för  att hans Hemska Mamma tvingade på honom Tjejstrumporna-som-egentligen-är-herr-strumpor-inhandlade-på-Dressman!

”AIAIAIAIAIAIAIAIAIAI!” (soc-ambulansens ljud)

”Ring Soc-ambulansen och låt den stackars Mellan bli placerad i ett fosterhem där dom har Killstrumpor till Killar!”

”Och stoppa den där otäcka mamman i fängelse där hon får gå kurs och lära sej vilka strumpor som passar på vilka fötter!!”

………………………………………………………………………..

*ryser* åt det otäcka slutet…

Hoppas du kan sova efter att ha läst det här….

OM jag fick massor av pengar skulle jag (efter att betalt mina skulder):

– GE en massa till mina söner. Alla fyra skulle få en femtedel var av mina pengar…

….och sen när dom fyllde år, skulle jag kunna köpa jättebraiga saker åt dom som dom verkligen önskat sej…

….och fast dom egentligen hade kunnat köpa dessa grejer för sina egna pengar (som dom fått av mej) åt sej själva, så skulle  dom  bli så GLADA och känna sej så ÄLSKADE (viktigast!).

– GE till olika organisationer för BARNEN i världen! Barnen som är så utsatta och som har det så svårt i många länder. Jag skulle vilja skänka pengar till skolor och barnhem och alla möjliga ställen som hjälper BARNEN. Barn är så oskyldiga och barndomen är så viktig. Barnen är ju Framtiden!

– Anställa en fantastiskt duktig revisor som skötte allt ekonomiskt åt mej så att jag slapp ägna en tanke åt min ekonomi.

– Om jag hade mycket pengar skulle jag också anställa en kock!

– skriva skriva skriva så mycket jag ville och när jag ville. Skriva färdigt alla böcker jag har i huvudet….

…. och kanske jag skulle starta ett eget bokförlag också, så jag slapp fråga någon annan om dom VILL trycka mina böcker. Fast jag måste väl fråga revisorn först, om jag har råd, men det skulle jag ha…

– skaffa ett boende någonstans där jag kan LANDA och där jag TRIVS och där jag mår bra!

– resa lite lagom.

Både av Nyfikenhet för att se hur Andra Människor har det och hur dom lever i Andra länder…..

…..och på riktiga ”Sol-slappar-resor” där jag bara skulle ligga på en solstol intill någon pool och dricka drinkar, och fisa (tyst) och läsa en massa pocketböcker…

….sen skulle jag myyyysa med någon jag älskade i ett luftkonditionerat rum…fast det är ju inte säkert jag har någon att älska fast jag är rik….

Shit också!

I så fall skulle jag bjuda med ett gäng härliga kompisar och/eller hela halva släkten!

Jag vill idag, på Alla Kvinnors Dag, höja min högra näve – och den vänstra också faktiskt! – för ALLA kvinnor i hela världen som kämpar med sina liv!

Vi i Sverige har det Fantastiskt bra jämfört med hur kvinnor i många andra länder har det.

Fy faan vad kvinnor får slita och kämpa och lida i många många andra länder, med allt! Alla dessa kvinnor som sliter med graviditeter, svåra förlossningar, misshandel, utsatthet, våldtäkter, ta hand om alla sina barn, illegala aborter som går fel, slitet att försörja alla barn…Alla kvinnor som måste lyda sina galna män, bita ihop om sin frustration, ilska och sorg och  som måste dölja sej i hucklen och allehanda tält….

Alla kvinnor som måste ”tiga i församlingen” och som inte får vara med och bestämma, som inte får utbilda sej och som utnyttjas i sexhandel världen över.

Jag hoppas och önskar att ALLA KVINNOR en dag är FRIA. Lika fria som männen är världen över. Och att man är lika rädd om den delen av mänskligheten som männen är om sej själva.

När kvinnorna får det bättre, får också barnen det bättre och hela generationer mår bättre!

Och när hela generationer mår bättre, kanske man inte är lika arga på varandra och kanske man inte behöver slåss så mycket då, så kanske det skulle kunna bli lite färre krig….

Kanske är jag naiv och blåögd….

…men man kan väl alltid önska, hoppas och tro!?

Så ställ er upp alla kvinnor (och kloka män), knyt båda era nävar och slå två slag rätt ut i luften för ALLA kvinnor i HELA VÄRLDEN – speciellt dom i dom länder där dom har få rättigheter och far illa.