Jag är en sån där barnslig typ, som så fort jag ser en hund, eller ett litet barn, vill klappa på den och prata med den.
Barn brukar jag inte klappa…det gillar varken barn eller barns föräldrar…
Idag kom en man stolpande mot mej, men en stor svart hund, som också ”stolpade”.
Stolpa = att gå på ett stapplande sätt, utan att för den skull vara sjuk eller hålla på att ramla omkull.
Jag frågade om jag fick klappa hunden. Det fick jag. Och gjorde. Hunden blev glad, men mannen blev ännu gladare! Han sken upp som solen själv och sa att han var 80 år och hette Lasse! Hunden var 12 år och hette Zorro, så ”vi är två gamla gubbar som är ute och går!” sa han och skrattade!
”Vad heter du?” sa han sen.
Jag sa det.
”Det var en otroligt vackert namn!” sa han och strålade.
Jag tror mest han tyckte det var härligt att få prata en stund med en medmänniska, och att han, precis som jag, tycker att ”hund-människor” är lite extra bra.
😉
erviluca #mammatillfyrakillar 