Bästa vänner, tvillingsjälar, själsfrändrar och sånt /erviluca

När man är barn förstår man inte hur unikt och fint det är med en Bästa Vän/kompis. Man tar det liksom ”för givet”. Iallafall gjorde jag det när jag var liten.

Jag hade två olika ”Bästa Bästa vänner”! Jag minns dom med kärlek och värme. Vi var som ”Knoll & Tott” eller ”HasseåTage”. Vi hörde ihop! Vi var såna där vänner där man inte behöver säga vad man tänker, för den andra redan vet det, och oftast vill man samma saker samtidigt. Det är såååå lätt att vara med och leka med en sån kompis!

Men har man haft ett par såna så tror man att det är så vänner är. Det är så det ska vara. Att det är självklart!

Min första Bästa Vän hette Helen Arnkvist. Hon bodde granne med oss i Örnsköldsvik. Vi flyttade därifrån strax innan jag började skolan, och jag sörjde Helen i flera år. Jag mindes den där närheten och självklarheten som vi hade. Det kändes som kärlek. Efteråt kändes det som om jag förlorat en stor kärlek.

Som tur var träffade jag en ny Bästa Vän i Sala. Hon hette Rosianne Helgesson. Jag minns inte hur vi träffades. Jag minns bara närheten och enkelheten i våra lekar, och att vi nästan satt ihop! Så plötsligt en dag dog hennes mamma, och då flyttade hon med sin pappa och lillebror till Västerås, och jag hörde aldrig mer av henne eller såg henne aldrig mer. Jag sörjde henne. Mycket.

Mitt gamla gäng. Jag är nr 2 från vänster högst upp.

Efter Helen och Rosianne har jag aldrig haft en sån där ”HasseåTage-vän”. Jag har haft många fina vänner, och många härliga kompisar, men aldrig den där ”HasseåTage-känslan”. En kompis har jag kunnat prata om DET med, en annan har jag kunnat prata om något ANNAT, en tredje har jag skojat mycket med och en fjärde cyklat mycket med osv osv. Jag har ofta också varit i stora gäng, där det varit en massa kompisar som kommit och gått och vi har trivts ihop allihop.

Men ingen själsfrände/tvillingsjäl/”HasseåTage”-känsla igen.

Kanske man bara möter en, eller möjligen två, i sitt liv? Om man visste det från början, skulle man kanske hålla i dom hårdare…Fast å andra sidan är det inte så lätt att ”hålla i” en kompis som man flyttar ifrån som barn, eller som flyttar ifrån en.

Det finns dom som hittar sin tvillingsjäl/själsfrände i sin partner –  i kärleken. Det måste ju vara Höjden av Lycka!

En radiopratare berättade om när han träffade sin själsfrände i en kille/kompis på gymnasiet, och hur dom efter det var superbästisar  och hörde ihop i många år, och gjorde allt tillsammans, efter det. Ca 10 år, berättade han. Sen dog kompisen i en olycka, och den här radioprataren berättade med sorg i rösten (10 år senare) att han aldrig efter det känt något liknande med någon annan människa. Han älskade sin fru, men inte ens med henne kände han ”det där” som han kände med sin själsfrände.

Så det är nog rätt unikt att få uppleva den självklarheten och närheten med någon annan människa.

Ett gott råd alltså:

Om du har en själsfrände/tvillingsjäl i ditt liv – Var tacksam över det, och njut.

Och släpp inte taget!