Dagsarkiv: 13 mars, 2012

Vem är du bakom orden

vem är du som tycker till

vilken plats har du på jorden

och vad är det som du vill

Du kan vara ful och tråkig

en mes som ingen vilja har

du kan också vara bråkig

kan jag få ett ärligt svar

Låta andra ta smällen

inte våga sticka ut

smyga hem sent på kvällen

hålla stängd sin egen trut

Fegisar och skumma typer

borde gå och gömma sej

Kanske jag dom lite nyper

om dom kommer hem till mej

Våga stå för vad du känner

Våga prata ur ditt skägg

Så får man många goda vänner

och slipper prata med en vägg

När man är barn förstår man inte hur unikt och fint det är med en Bästa Vän/kompis. Man tar det liksom ”för givet”. Iallafall gjorde jag det när jag var liten.

Jag hade två olika ”Bästa Bästa vänner”! Jag minns dom med kärlek och värme. Vi var som ”Knoll & Tott” eller ”HasseåTage”. Vi hörde ihop! Vi var såna där vänner där man inte behöver säga vad man tänker, för den andra redan vet det, och oftast vill man samma saker samtidigt. Det är såååå lätt att vara med och leka med en sån kompis!

Men har man haft ett par såna så tror man att det är så vänner är. Det är så det ska vara. Att det är självklart!

Min första Bästa Vän hette Helen Arnkvist. Hon bodde granne med oss i Örnsköldsvik. Vi flyttade därifrån strax innan jag började skolan, och jag sörjde Helen i flera år. Jag mindes den där närheten och självklarheten som vi hade. Det kändes som kärlek. Efteråt kändes det som om jag förlorat en stor kärlek.

Som tur var träffade jag en ny Bästa Vän i Sala. Hon hette Rosianne Helgesson. Jag minns inte hur vi träffades. Jag minns bara närheten och enkelheten i våra lekar, och att vi nästan satt ihop! Så plötsligt en dag dog hennes mamma, och då flyttade hon med sin pappa och lillebror till Västerås, och jag hörde aldrig mer av henne eller såg henne aldrig mer. Jag sörjde henne. Mycket.

Mitt gamla gäng. Jag är nr 2 från vänster högst upp.

Efter Helen och Rosianne har jag aldrig haft en sån där ”HasseåTage-vän”. Jag har haft många fina vänner, och många härliga kompisar, men aldrig den där ”HasseåTage-känslan”. En kompis har jag kunnat prata om DET med, en annan har jag kunnat prata om något ANNAT, en tredje har jag skojat mycket med och en fjärde cyklat mycket med osv osv. Jag har ofta också varit i stora gäng, där det varit en massa kompisar som kommit och gått och vi har trivts ihop allihop.

Men ingen själsfrände/tvillingsjäl/”HasseåTage”-känsla igen.

Kanske man bara möter en, eller möjligen två, i sitt liv? Om man visste det från början, skulle man kanske hålla i dom hårdare…Fast å andra sidan är det inte så lätt att ”hålla i” en kompis som man flyttar ifrån som barn, eller som flyttar ifrån en.

Det finns dom som hittar sin tvillingsjäl/själsfrände i sin partner –  i kärleken. Det måste ju vara Höjden av Lycka!

En radiopratare berättade om när han träffade sin själsfrände i en kille/kompis på gymnasiet, och hur dom efter det var superbästisar  och hörde ihop i många år, och gjorde allt tillsammans, efter det. Ca 10 år, berättade han. Sen dog kompisen i en olycka, och den här radioprataren berättade med sorg i rösten (10 år senare) att han aldrig efter det känt något liknande med någon annan människa. Han älskade sin fru, men inte ens med henne kände han ”det där” som han kände med sin själsfrände.

Så det är nog rätt unikt att få uppleva den självklarheten och närheten med någon annan människa.

Ett gott råd alltså:

Om du har en själsfrände/tvillingsjäl i ditt liv – Var tacksam över det, och njut.

Och släpp inte taget!

Hyran på min nya lägenhet (dit jag inte flyttat än) har höjts från 10 810 kr/månad till 11 079 kr/månad, innan jag ens flyttat in!

Pust!

Men jag MÅSTE flytta för jag MÅSTE sälja bostadsrätten. Måste. Shit pommesfrites, vad det känns oroligt i magen!

Fan, bara att fatta alla beslut själv och ta allt ansvar själv är just nu too much!

Packa ihop. Städa. Sälja. Hoppas det går ihop fysiskt med försäljning och inflyttning i nya lägenheten! Hoppas kan man, men det kommer INTE att gå ihop. Det är faktiskt omöjligt. Inte hinner någon vilja och kunna flytta in här till den 1/5!? Dubbel-hyra-lån och sånt är ju Perfa nu när jag har det så gott ställt…NOT!

Nu är det lite mycket.

Det känns som härdsmälta i hjärna.

Jag tror det är allt allt allt som Livet för med sej samlat i en liten punkt i hjärnan som nu kokar, eller brinner, eller nåt….

…för det känns som om jag fastnar, och bara rusar runt runt runt i en liten cirkel och kommer inte ut….

…och får inget gjort.

Tusen saker finns att göra och det enda jag gör är att tänka att jag borde det ena och borde det andra…..

…. och så sätter jag mej vid datorn och skriver ner hur det känns.

Och så får jag huvudvärk och hjärtklappning.

Och lite migrän på det.

Jag önskar jag levde på 1700-talet i en superrik familj och trippade runt i en tjuuusig rosa klänning med spets och ”fick” svimma lite då och då, och vara ”lite svag”….lite sådär ”kvinnligt svag”, och nästan inte kunna något….Jo, brodera lite bara… Aaaaaaah, vad härligt! Bara en enda liten dag skulle det vara skönt att få vara sån. EN enda dag!  

Sen skulle jag väl spy på eländet.

Nähäädå! Man lever 2012 i Jämlikhet och ska göra allt själv! Packa, städa, skruva, laga, betala, fixa, laga mat, ta hand om hundar och barn, måla om, bygga om, bära tunga lådor, flytta garderober och byråer och gärna också pianon själv,  byta däck på bilen, släcka eldar och rädda människor ur brinnande bilar (!) alldeles själv!

Fast det ju finns folk i andra länder som lever i krig och torteras, förlorar nära anhöriga, våldtas och svälter = har det mycket värre, och har klarat av det.

Så själv borde man väl klara ett par skilsmässor, lite olycklig kärlek, ett par dödsfall, ett missfall, lite ekonomisk kris, flytta 14 gånger och lite sånt ”gott- och-blandat”, utan att falla ihop.

 ”Det är ju bara att….”

Eller hur?!

Men det går. Det har gått genom alla andra kriser och grejer ju!

I will survive, även denna gång!

Pust!

Men tungt känns det just nu.