När man rensar i skåp och lådor gräver man i sin egen historia.
Jag har grävt i min egen historia flera gånger i mitt liv, men det är som ”första gången” varje gång, och jag fastnar i gamla foton, och brev och andra skrivelser. Jag har skrivit mycket om det mesta i mitt liv – även innan bloggtiden…
På den tiden skrev jag på P A P P E R med en P E N N A !
Detta måste understrykas för Dom Yngsta Läsarna, som är uppvuxna med datorer.
MIN kista är vit och med LÅS.
Jag har också en stor kista full med gamla dagböcker (jag började skriva dagbok när jag gick i 4:an), men den kistan är låst, och jag vågar inte öppna den, för då kommer jag verkligen att fastna i historien, och vara fast där bra länge…
…….och det har jag inte tid med nu. Jag tänkte öppna kistan En Annan Dag.
Jag ser framför mej hur jag i 70-årsåldern sitter och gungar i en gungstol, och går igenom alla gamla dagböcker, och MINNS med ett leende (förhoppningsvis). Jag planerade för detta för flera år sedan, då jag också köpte en gungstol, men så tog det för lång tid att bli 70 år, så jag sålde den igen…Får väl köpa en ny sen…när jag närmar mej.
Men NU…..
En byrå är full av små lådor med gamla foton. Jag fastnar i fotona och i dåtiden, minns, och känner mej…lite ledsen.
Jag ler åt mina otroligt fantastiskt söta och gulliga barn, och tänker att ”jag borde ha NJUTIT mer”……
…… men i minnet känns det som om jag mest SLET. Stressade och slet. Och ändå tänkte jag hela tiden att jag BORDE passa på och njuuuuta, eftersom jag visste att det skulle gå så fort.
Men det ÄR svårt att njuta när man har hjärtat i halsgropen av stress, när 4-åringen VÄGRAR, 3-åringen kastar sej på golvet och skriker och babysen är hungrig!
Och det ÄR svårt att njuta när tre barn INTE VILL GÅ TILL DAGIS och man står där, ensam, och svettig, och ska ha tålamod, vara kärleksfull och pedagogisk, och få tre barn att gå till dagis IALLAFALL!
Och dessutom försöka komma i tid till sitt eget jobb!
Det är ganska lätt att HATA mannen då….han som försvann till jobbet tidigt, och han som har en så Viktigt jobb att han aldrig kan lämna eller hämta barnen på dagis. Det är lätt att känna att det är ORÄTTVIST! Och det är lätt att vara ARG över att det den ena kan swischa iväg tidigt till jobbet och komma hem på kvällen, som om inget hänt i hans liv, medan den andras (mitt!) liv förändrats fullkomligt!
När jag tittar på bilderna där vi LEEEEER hela familjen tillsammans, när det ser så harmoniskt och lyckligt ut allting, så blir jag lite beklämd, för jag vet ju hur det kändes – inuti – och att jag av och till nästan drunknade av pressen och stressen, och att jag aldrig aldrig kände att jag fick någon hjälp eller avlastning.
Jag hade velat njuta MER. Jag hade velat i NUET då, SE hur fantastiska barnen var, oftare.
Jag hade velat KÄNNA så som det ser ut att jag känner på bilderna.
Det enklaste vore väl att sudda bort känslominnet, och bara låta bildminnena vara kvar av Den Lyckliga Familjen.
*suddar febrilt*
Såja.
”Åååååh, vilka fina bilder!”
och
”Ååååååh, vilken lycklig familj vi var!”
erviluca #mammatillfyrakillar 