Blyga människor gör mej…blyg. Eller så kan jag slå över och bli alldeles För Mycket, för blygheten blir så…pressande.
En människas blyghet gör ju att det ställs högre krav på den ”oblyge”.
Som blyg borde man ”bita ihop” och försöka utvecklas – försöka lära sej ”tala ur skägget”, för människor som inte säger vad dom tänker/tycker/känner gör andra människor – iallafall mej – osäker.
Tysta/blyga människor gör mej osäker.
Inte i jobbet, men privat.
Man undrar: ”Vad tänker han? Vad känner hon? Tycker han att jag är helt dum i huvet nu, när jag sa så? Blev hon arg nu? Irriterad? Eller tyckte han att det var roligt? Eller: VAD TYCKER HON FÖR I HELVETE?!?”
Det borde vara vars och ens jävla skyldighet att uttrycka vad han/hon känner och tänker, och det borde vara en rättighet att få höra det, så att man VET, och kan förhålla sej till den andres tyckande och tänkande – och kanske t o m ändra sin egen åsikt.
En tyst människa i ett sällskap, där dom flesta uttrycker något, lägger lite sordin på allt – gör att det blir en viss ”undran” i hela församlingen.
Jag VET att det är jobbigt att vara blyg! Jag har varit, och är det, i vissa sammanhang, men jag jobbar på våga! Jag kämpar emot det när jag blir blyg. Och det borde alla andra göra också.
Så det så!
För blyga lägger liksom över ansvaret på ”Dom Andra”!
Tänk om alla vore blyga! Då skulle vi stå där som idioter och stirra på varandra och inte säga någonting. Och inget skulle bli gjort, och vi skulle inte veta vad dom andra tänkte och tyckte. Det skulle bli en massa ”gissningar” och missförstånd.
Det finns också dom som sitter tysta igenom hela sittningar av Tyckanden, och sen kommer dom Efteråt och är sura eller arga över det som sagts eller bestämts. Det borde vara olagligt. Antingen säger man: ”Jag behöver tänka på det här i ett par dagar, innan jag vet vad jag tycker” eller så säger man ifrån. Man är inte tyst och kommer med åsikterna EFTERÅT!
”Säg din åsikt nu….or forever hold your piece (?)…peace (?)…”(vad ska man hold:a?)
Nu kastar jag mej verkligen ut på djupt vatten, och jag är beredd på att ta tillbaka allt, och vända kappan efter vinden, om någon Blyging skriver att jag är helt dum i huvet när jag skriver så här….
…men för nu tycker jag precis så här!
😛
Jag menar givetvis inte att alla ska vara ”värsta utåtriktade” och prata så dom slår knut på tungan….
….utan bara säga vad dom tänker och tycker, lite grann sådär.
erviluca #mammatillfyrakillar 
Jag var oerhört blyg som barn och långt upp i åldrarna. Jag är fortfarande blyg i vissa sammanhang och skriver inte alla på näsan vad JAG tycker, tänker och känner. Idag struntar jag i vad andra tycker och tänker. Idag handlar det dock inte om blyghet längre, för mig.
Jag blev även hånad för min blyghet och rädsla inför andra människor, min tunghäfta samt blev retad för mina strategier och min nervositet att hantera dem – av min syster.
Jag vet inte när blygheten ”bör gå över”? När man fyller 18 och blir myndig?
Blyga barn lär sig iaktta, lyssna på andra, reflektera, analysera och kanske tänka efter. Och förstå, respektera och se dem som inte tar för sig och kanske är lite blyga.
GillaGilla
Grejen är inte att ”skriva folk på näsan” vad man tycker, utan att dela med sig av sina tankar. Nej, ingen vill vara blyg. Inte jag heller. Och jag har haft perioder av blygsel som jag verkligen ”kämpat för att övervinna”. Jag har TVINGAT mej själv att tala, med hjärtat pulserande, nästan utanpå kroppen. Blyghet går inte över av sig själv. Blyghet måste man kämpa för att övervinna. Som vuxen anser jag att man måste kämpa för att övervinna sin blyghet, eftersom man i många sammanhang som vuxen måste ”tala ur skägget” – om inte annat för sitt/sina barns skull då och då.
Många barn lär sig iaktta och lyssna på andra -inte bara de blyga. Många blyga sitter bara och tänker på hur de ser ut och hur de uppför sig och har fullt upp med sig själva, så inte tror jag det är någon självklarhet i att de blir mer reflekterande.
Jag kan ha helt fel i mina åsikter och tankar, men jag tycker det är svårt med människor som inte är tydliga, för man blir så osäker själv, när man inte vet var man har andra.
Lillasyster.
GillaGilla
Jag har inte retat dig för din blyghet och din rädsla. Jag har försökt pusha dig. Du har däremot velat att jag ska ändra mig, och backa, för din skull, vilket jag av och till försökt. Observera att vi båda var barn. Och att vi båda gjorde så gott vi kunde.
GillaGilla
Som syskon polariseras man gärna. Jag har också en syster som när vi var små var ”den blyga” som rodnade lätt vid tilltal och ju mer folk påpekade det ju mer var hon så. Jag var också rätt blyg eller egentligen osäker som barn. Men allt är relativt och föräldrar polariserar gärna sina barn så jag blev inte kallad blyg för min syster var iaf mer blyg än vad jag var. Blyghet kan ju både vara en personlig läggning, en självbild som andra givit eller allmänt dålig självkänsla. Att träna på att ta för sig i olika sammanhang tar tid och när man väl upptäckt vilken stor arena man har att spela på så kan det också slå över – man tar helt över. Mognad handlar väl om att vara tillräckligt inlyssnande och tillräckligt tydlig och öppen för att få fram det jag vill och tycker. För övrigt är det charmigt med olikheterna. Vi som tar för oss och gärna pratar behöver lära oss att fråga och lyssna mer också, tänker jag. Intressant ämne att tala om
GillaGilla
Jag håller helt med! Jag var också rätt blyg, iallafall i nya sammanhang, och blev ännu blygare som ”ny-vuxen” och led väldigt av det, så jag bestämde mig för att ”förändras” och gav mej faan på att prata när jag tyckte till. Det var kämpigt men det gick någorlunda bra. Alla är nog blyga av och till, men visar det på olika sätt. Som du vet har jag själv en blyg son…och hoppas att han kommer att våga ”spänna ut sina vingar” och ta för sig i framtiden…
Vi SKA vara olika vi människor! Det är ju liksom meningen.
Men jag tycker fortfarande att man som vuxen i vissa sammanhang nästan måste tvinga sig att ”tala ur skägget”. 🙂
GillaGilla