NU är precis just NU
men egentligen Hela Tiden
Fast inte i Framtiden
och inte Då
bara NU
Just nu
är nu hela tiden
och alltså den längsta tiden
och kortaste
eftersom nuet är i stunden
och hela tiden
Men nu är inte då
och inte sedan
Bara nu
och hela tiden
….i evigheters evighet
och bara NU….
Amen.
Peter, jag, Bosse, Eva, Lemo Anette, Åke, Ann, Björn, Helle Sigge
När jag tänker tillbaka är nog den bästa pojkvännen jag har haft, Lemo. Vi träffades i ”Gänget” när vi båda gick i åttan. Han gick i en parallellklass och jag minns inte hur våra vägar korsades – bara att vi plötsligt var ett stort gäng som började tillbringa all ledig tid tillsammans.
Lemo var tillsammans med Eva inledningsvis, men via någon (Anette?) fick jag information om, att om jag var intresserad, skulle han göra slut med Eva…
Bussigt!
Jag var intresserad.
Men det kändes liiiite knepigt att ”ta över” efter någon annan…
…..fast jag fick bita ihop kring detta faktum – jag var ju kär!
Lemo var Världens Snällaste och Goaste kille – ever!
Snygg var han också.
Vi var tillsammans ett helt år, och det är ganska länge för att bara vara i 14-15-årsåldern.
Vi hade ett FINT år ihop!
Jag minns bara att vi var osams EN gång…
…och det var när vi skulle åka ifrån en kompis, till en annan, och Lemo och Bosse ville snedda över en leråker med sina moppar, men jag, som satt bak på Lemos moppe, ville INTE att han skulle göra det. Jag ville att vi skulle åka runt leråkern….
Googlad bild. Inte Lemo...
Det slutade med att han och Bosse åkte sladdande över leråkern, och jag gick surt runt den. Jag kände mej övergiven, ledsen och arg! Och jag tror jag tjurade en bra stund. Jag har också en känsla av att han inte riktigt begrep varför jag blev så besviken och ledsen…..
…och att han blev sur för att jag var så sur.
Han trodde det handlade om att åka över en leråker!
Va?!
Det handlade ju om att visa sin kärlek!! Att välja mej!
Killar, alltså….
Nåja.
Vi hade ett jättefin år ihop….
….. och Gänget, vi umgicks i, var ett helt underbart gäng!
Så åkte jag till Tunisien med mamma, pappa och lillsyrran på semester. Jag blev uppvaktad av X antal tunisier, men var inte ihop med någon, men tyckte det var jobbigt att jag var tvungen att vara ”trogen”….
…och plötsligt kändes Lemo så…mesig…och ”vanlig”….
…tråkig, liksom.
Så när jag kom hem gjorde jag slut.
Jag ville vidare i livet! Ut i världen!
I det Spännande och Nya!
Och kvar i ”det gamla” var Lemo.
Världens Finaste Kille.
Jag tror han är kvar än.
Där hemma.
Lika fin, men numera med en fin fru, och några fina barn också….
Tack för det året, Världens finaste Lemo!
(fotnot: Näe, han heter inte Lemo – kallades bara det.)
Nu börjar man bli så där gammal att man minns hur det var förr.
Det har jag alltid gjort, visserligen, och haft jättelätt att känna mej in i ett barns, eller en tonårings, situation…men just alla dom där grejerna som inte fanns när jag var liten…och som plötsligt FINNS och är SJÄLVKLARA….som man undrar hur man klarade sej utan.
Det är ju rätt fascinerande, och jag hade gärna velat höra äldre människor berätta hur det var INNAN bilen kom, NÄR dom bara lyssnade på radio osv osv…
Vi….
– hade svartvit TV med EN kanal. ALLA såg alltså på samma program på TV. Det var barnprogram en gång i veckan, och då var det så konstigt att man knappt förstod det (!). ALDRIG tecknat! Jo, på julafton! Dessutom tog TV-programmen slut kl. 22, eller något sånt, och började ca kl. 18.00. Däremellan var det Ingenting. Jo, testbild!
– hade en radio som man lyssnade på; faktiskt LYSSNADE på – på Tio-i-topp, Svensktoppen mm.
– hade EN telefon i hemmet – vissa var lite lyxiga och hade två (tex vi!). Telefonerna stod nästan alltid i hallen hemma hos folk. Man ringde inte ”i onödan”. Och man STOD och pratade (fastlåst vid telefonen).
– kunde inte nås vi var ute med kompisar av föräldrarna, och man kunde inte ringa dom heller. När man bestämde möte med sina kompisar någonstans gjorde man det långt innan, i den fasta telefonen, och sen träffades man precis just där, precis just den tid man bestämt! I annat fall var det kört.
– cyklade och åkte moppe utan hjälm, och utan körkort.
– satt i bilen i baksätet utan säkerhetsbälten. Det fanns inte ens i baksätet. Mina föräldrar hade nästan aldrig säkerhetsbälten på sej fram heller, och man satt ofta i knät på vuxna, om man var många i bilen. Det fanns ingen maxgräns för hur många man fick sitta i bilen. När vi bilade ner till Jugoslavien låg vi huller-om-buller i baksätet, och lite omlott, och sov eller halvsov där, eller kliade varandra på ryggen.
– hade ingen bilradio, utan vi sjöng alltid i bilen – i stämmor!
– bytte aldrig till vinterdäck på vintern. Jag vet inte om det var lag på det då, men pappa struntade iallafall i det. Han tyckte det var ”onödigt”. Han ställde inte heller in backspeglarna på bilen. Det var också ”onödigt”.
– cyklade själva dit vi skulle: Till Idrottshallen, skolan, centrum osv osv… Kan inte minnas att jag blev skjutsad någon gång.
– gick på kommunala musikskolan. Gratis, vad jag vet. ”Nästan alla” gick på musikskolan, och alla fick lära sej spela blockflöjt, i skolan. Jag spelade både blockflöjt, altflöjt och tenorflöjt samt fiol och gick på solosång. Jag testade på piano också. Fast det blev lite mycket…
– blev blottad för hur många gånger som helst, men eftersom det både var pinsamt, och det sades att ”blottare är inte farliga” så berättade jag det inte för någon. Bodde precis vid ett mentalsjukhus där det fanns ett gäng ”sexuella brottslingar” som var inlåsta där, och jag tror inte jag ens fattade, eller tänkte på, vad det innebar. Jag cyklade igenom hela området minst två gånger varje dag, och blev blottad för nästan lika många gånger….
– spelade LP-skivor eller EP-skivor på en liten röd grammofon (Donny Osmond, Östen Warnebring, The Jackson brothers…).
– träffade kompisar i gatuhörn, hemma hos varandra eller på någon mack, och hade ingen kontakt däremellan (inga SMS, inga mobiler, inget internet), om man inte pratade i telefonen, vilket man inte gjorde så ofta…
– skulle BARA ha VISSA kläder – allt annat var FEL! Ett tag skulle man ha åtsittande jeans som var utsvängda, sen skulle man ha v-jeans och sen skulle man ha ”stuprörsjeans”. Jeansen skulle vara ÅTSITTANDE och av vissa märken. Alla som inte hade rätt märken och rätt byxor som satt rätt, var FEL!
– betalade ALLTID med pengar! Kort fanns inte.
– upplevde flower power, unisex och ”fri sex” eftersom p-pillren kom, och det knappt fanns könssjukdomar – iallafall inte AIDS! Att ”säga nej” som flicka var inte så ”inne” då, även om man gjorde det ändå…
Jag har ingen aaaaning om hur vi överlevde, varken mentalt eller fysiskt, men vi gjorde det, vi som är kvar!
En del dog ju faktiskt (fast ingen jag kände): Dom som blev påkörda när dom åkte utan säkerhetsbälten, hjälmar osv….
Jag undrar vad nästa generation, och nästnästa, kommer att få uppleva……
🙂
Spännande!
Nu har skickat lite olika manus till FYRA bokförlag (två bokförlag förra månaden, två idag).
Nu är det bara att vänta.
Sitta på sin feta rumpa och vänta.
Snurra tummarna runt varandra och vänta.
Vänta är inte min favoritsysselsättning……
……så jag tar och glömmer bort det, helt enkelt…
DET är jag bra på!
Att glömma.
Jag förstår inte…kärleken!
Jag förstår inte varför det inte är bara enkelt…
Jag förstår inte varför det inte kan vara som i filmer och på TV…?
Jag förstår inte varför inte jag kan få uppleva Romantik och Uppvaktning…
….. och få KÄNNA mej älskad!
Jag förstår det verkligen inte….
Är det bara jag?
Eller är det JAG?
Är det mej det är ”fel” på?
Eller har jag för stora krav?
Om det inte känns i hjärtat att jag är älskad – är det fel på mej då? Eller på Givaren?
Varför kan det inte vara enkelt?
Om du älskar någon – visa det!
”Vad är det för vits med kärlek om man inte talar om för den man älskar ATT man älskar den?
”Ge henne/honom ett kort, eller en blomma………..eller säg det bara!” (sa 9-åringen….)
Och vad är det för vits med kärlek om man inte ger ut den?
Vad är det för vits med kärlek, om den bara gör en förvirrad och frågande?
Vad är det för vits med kärlek om den bara gör ont?
Varför är kärlek läskigare att visa/släppa ut/ta emot, än ilska och hat?
Varför blir människor mer generade när man frågar: ”Vem älskar du?” eller ”Älskar du henne/honom?”…..
….. än om man frågar:
”Vem tycker du illa om? Vem hatar du? Hatar du honom/henne?”
Varför är det coolare att låtsas att man inte berörs känslomässigt, än att visa det?
”Om du älskar någon – visa det!”
Våga göra idag, vad du inte vågade göra ”igår”….
….. och vad du ångrar att du inte gjorde ”igår”!
Hörde den här nyss. Frank Sinatra sjöng. Blev lite moloken…
Den skulle kanske vara en kärlekssång, vet inte, men den blev mest bara en ”depp-text” för mej….
Och därför måste jag ”gotta” mej i den, och dela med mej av den.
Självdestruktiv som jag är…
😛
You´re nobody ´til somebody loves you
You’re nobody ‘til somebody loves you
You’re nobody ‘til somebody cares.
You may be king, you may possess the world and it’s gold,
But gold won’t bring you happiness when you’re growing old.
The world still is the same, you never change it,
As sure as the stars shine above;
You’re nobody ‘til somebody loves you,
So find yourself somebody to love.
The world still is the same, you never change it,
As sure as the stars shine above;
You’re nobody ‘til somebody loves you,
So find yourself somebody, find yourself somebody,
Find yourself somebody to love.
…snyft…
😦
Varför är det ena sättet att leva ”rätt”, och det andra ”fel”….Det ena sättet ”tryggt” och det andra sättet ”hotfullt”?
Vem hotar jag med min ”frihet” – är det den som innerst inne skulle vilja vara ”fri”, slita sej lös, den som sitter fast…?
Eller är det den som lever med någon som den tror skulle vilja ”lossa sina bojor”?
Är det den missnöjde som jag blir ett hot för?
Det borde väl vara så att det finns olika sätt att leva, och att man helt enkelt väljer det sätt man själv vill leva på. Men så enkelt är det ju inte heller!
För man kan ju inte bara välja en människa, och säga: ”DEJ vill jag leva med! 15,50 :- , tack!” och så betalar man och så har man fått sin Perfekta hälft, som man alltid tycker likadant som, uppfostrar barnen med samma grundsyn som, och så älskar man varandra på alla sätt och vis, på ett härligt sätt. For ever and ever.
Näe, plötsligt står man där en dag, med den människa man ”valde” och tänker: ”VALDE jag verkligen Honom/Henne??…och varför i så fall?”….
….. och så funderar man lite till och tänker att det egentligen nog ”bara blev så…”….
….. och så gick åren och så hängde man ihop i ”bara farten”….och det där med att ”välja sin livspartner”…känns inte så ”självvalt”…eller nåt….
Hur blev det egentligen?
En del känner sej ändå rätt trygga med det, och tycker att Det Trygga är att föredra, framför passion, attraktion, spänning och sex…
Andra längtar ut och bort, skiljer sej för att dom längtar efter ”Det Där Andra”….och så kanske dom inte hittar ”Det Där Andra”….utan blir istället ensamma…
…och det var inget vidare det heller…
…och gräset var inte grönare ”där ute” – på andra sidan…
Eller så lever dom rövare och festar och dejtar och ”kör järnet” ett tag….tills dom tröttnar och börjar längta efter…kärlek, närhet, värme, trygghet, ömhet, två-samhet…
…..”det kanske inte var så dåligt iallafall…det där med slentrian och vana?….
Att Hålla Ihop är idealet – att älska varandra i lust och nöd.
Det kan vi vara överens om.
Människor i Världen anser att en man och en kvinna (i hetero-världen) ska hålla ihop. Skilsmässa är inte idealet alls. Det är ”fel”. Men i vissa fall ”rätt”….om det är Riktigt Illa.
Att skiljas är fortfarande ett misslyckande, och kommer alltid att vara (tror jag). De flesta tror ju ändå, när de står inför prästen och lovar att älska den andre ”i lust och nöd” och ”…tills döden skiljer oss åt”….att det ska vara så. Att de kommer att hålla ihop – alltid!
Och när man inte lyckas med det, är det ett ”misslyckande”.
Men vem vet…?
Jag tror helt enkelt vi är olika.
En del MÅSTE vidare när det inte är BRA. Antingen krisar man då, varefter man utvecklas, tillsammans med sin partner…och så blir förhållandet bättre och bättre…ELLER så måste man vidare ensam!
Att leva i negativism, tomhet, känslokyla är inte okey tycker man, och står inte ut!
Andra står ut. År ut och år in. De ser kanske livet mer som en kamp man ska ”härda ut”. Livet är att ”bita i det sura äpplet”, om och om igen…Livet ska uthärdas.
Jag vill att Livet ska Levas! Att livet ska vara njutbart. Jag vill att stunderna av olycka och sorg och elände, ska vara undantagen; kanske det som gör att jag lär mig, det jag går vidare av, utvecklas av…
…..men jag vill inte leva i Motstånd…negativism…kärlekslöshet…tomhet….
Det borde inte vara så svårt att älska. Det borde inte vara så svårt att Vilja Väl och Agera Gott. Det borde inte vara så svårt att vara snäll emot den man älskar, och att vilja ge….Ge till den man valt att leva med.
Många lever i en eeeevig kamp, där bådas mål är att ”Ha Rätt!” – att Vinna!
Kanske det är så att dom innerst inne har behov av att leva i en ständig kamp? För varför lever de annars ihop, år ut och år in? Det är ju faktiskt inte förbjudet att skilja sej idag.
Är de så rädda för ensamheten, att de hellre har en ”evig kamp” med sin partner resten av livet, än väljer friheten och ensamheten?
Om jag tex säger att jag inte vill leva i ett sex-löst förhållande, där den sidan av förhållandet har dött, så blir jag hotfull mot alla som lever i sex-lösa förhållanden. Men jag kan ju inte låta bli att ”tycka synd om” dom som missar den biten, för att attraktionen falnat och dött…eller vad det är…
Fast egentligen är det väl inte synd om dom, för man saknar ju inte det man inte har, och inte vill ha…
Att vara Annorlunda är hotfullt.
Helst ska man ”passa in i mallen” och ”vara som alla andra”. Det är tryggast. För ”alla andra”.
Och troligen för mej också…
…ibland.
Jag använder aldrig orden ”Sunt förnuft” för jag anser att det egentligen inte finns.
För ALLA tycker att dom har Sunt förnuft, och då funkar det ju inte!
-”Det är väl bara att använda den sunda förnuftet!” säger någon irriterat,,,,,,
….. men det var väl det hon gjorde!
Och vem bestämmer vem som INTE har sunt förnuft, och VEM bestämmer vad som är sunt förnuft?
Även idioten anser att han har sunt förnuft.
ALLA anser att dom har sunt förnuft.
Alltså funkar inte uttrycket.
Så du vet.
Det krävs ju bara lite Sunt förnuft för att förstå det.
Vi pratar om hämnd.
Jag har insett genom åren att jag NÄSTAN är i avsaknad av detta behov. Givetvis kan jag bli ARG på någon som är dum mot mig och känna att jag vill ”ge igen” i stunden, men strax därefter lägger sej känslan, och jag kan förstå den andres sida också, eller inse att var och en gör faktiskt så gott den kan (för det mesta) utifrån sin egen världsbild, bakgrund och förmåga.
Faktiskt.
Förståelsen (utan att ursäkta eller vika sig från sin egen åsikt/vilja) gör att hämndbegäret försvinner.
Jag har svårt att förstå att man vill skada den man älskat tex. Dom som klipper sönder den andres kläder, kastar ut hans/hennes kläder genom fönster, dödar sin ex:s hund (eller gris!) osv.
Jag förstår heller inte varför man vill SKADA den man älskar, genom elaka ord eller genom att slåss. Jag förstår det inte. Men jag hör och vet att det händer och sker hela tiden.
Jo, jag kan förstå känslan, men inte att man genomför den – att man VERKLIGEN skadar den man älskar eller älskat!
Igår pratade jag med en pappa och hans dotter. HON var fylld av hämndbegär över något som hände på en semester för 1 år sedan. Hon ville ”ge igen” genom att utsätta en person (som jag tror inte ens var inblandad året innan) för samma sak som hon utsattes för året innan.
Först hejade pappan på: ”Det är BRA att du reagerar/agerar, Minna! Stå på dej!” sa han som den coach och det stöd han vill vara.
-”Men vänta nu!…..” sa jag, gick fram till white board:en vi har på jobbet, och började rita:
-”Så förra året stod du DÄR?”
-”Ja…..”
-”Utsatt och utanför och ledsen?”
-”Ja…”
-”Och i år vill du att HAN ska få uppleva samma sak?”
-”Ja….”
-”Skulle det kännas BRA i dej om han fick känna på det du kände förra året?”
-”Ja….”
Sen pratar vi runt det här, och kring hämnd och hur man skulle kunna göra istället osv…
…en lång stund.
Jag inser återigen hur jag är i nästan avsaknad av hämndbegär – inte helt givetvis – jag är ju människa!
Och hur mitt jobb (antagligen) fått mej att förstå (inte försvara eller ”godkänna”) nästan vilka knasiga beteenden som helst…
…..och att dom flesta gör så gott dom kan…
….utifrån sina förutsättningar just då.
Jag vet inte hur lilla Minna tänker när hon går, men jag HOPPAS att hon inte längre vill ”ge igen” genom att straffa ”Andreas” som inte ens var med när hon ”for illa” året innan….
Jag hoppas att hon iallafall fått igång en tankeprocess som är Annorlunda än bara ”hämnden”, som ju blir en väldigt LÅST tankeprocess…om det ens är en tankeprocess….
Hämnd kanske bara är en ”ego-känsla med skygglappar”?
MÄNNISKOR i Egypten bråkar, och dödar varandra, efter fotbollsmatch.
MÄNNISKOR i Egypten fortsätter bråka och ha ihjäl varandra dagen efter matchen som protest mot att ”dom” bråkade dagen innan….
Logiken är underbar….
Jag tittar på bilderna från Egypten och räknar hur många kvinnor det är som ingår i dessa MÄNNISKOR….
Trots min egensatta diagnos – dyskalkyli – tror jag att jag kan säga att jag har helt rätt när jag kommer fram till NOLL kvinnor (i filmbilderna från Egypten…). NOLL kvinnor!
Kanske gömmer dom sej när filmkamerorna dyker upp….
….eller så är dom redan ihjälslagna när dom började filma….
Men det är inte en kvinna så långt ögat kan se!
Men ändå säger man om och om igen i ALLA inslag på TV och i ALLA artiklar i tidningarna (ja, jag har läst ALLA….*harkel*), att det är MÄNNISKOR som slåss och bråkar. MÄNniskor!
MÄNNISKOR i Malmö (Rosengård) bråkar och skjuter ihjäl varandra. MÄNNISKOR agerar ut i Malmö. Polisen vet inte längre vad de ska göra.
Vänta nu: HUR många kvinnor sa ni att det var som sköt? Hur många kvinnor blev skjutna?
Nu vänder vi på steken:
60 000 kvinnor ser på fotboll och blir GALNA efteråt. 60 000 kvinnor går till attack mot varandra och slår ihjäl ett gäng i bara farten. Dagen därpå fortsätter kvinnorna i Egypten (Italien, Spanien, Sverige eller Holland…) att slåss på gatorna!
Kvinnorna i Rosengård skjuter ihjäl andra kvinnor….
VAD skulle reportrarna säga?
VAD skulle tidningarna skriva?
INTE skulle dom skriva att MÄNNISKOR agerar.
Näe dom skulle skriva att det var KVINNOUPPROR, eller att KVINNORNA bla bla bla….
Men när MÄN gör saker….DÅ handlar det om MÄNNISKOR i det landet/den staden/det området.
VARFÖR?????
Say no more.
erviluca #mammatillfyrakillar 