Månadsarkiv: februari 2012

Kommer du ihåg dina drömmar?

Dom du hade som barn, som ungdom, som ung vuxen?

Har någon dröm uppfyllts?

Har du drömmar idag, om ”i morgon”, som skulle kunna infrias?

Har du drömmar som du VET aldrig kommer att infrias, men dom är sköna att ha?

Själv drömde jag om många saker, och gör fortfarande: Jag ville bli ”något med barn” – helst psykolog eller  något sånt, eller jobba på barnhem…..

….eller så ville jag bli dansare, eller sångerska, eller både ock!

Gärna känd!

…eller filmskådespelerska…

…och lite grann författare. Men jag kunde nog inte se mej själv sitta i en kammare och bara skriva – jag ville skriva böcker, OCKSÅ, liksom…Men inte sitta isolerat någonstans och bara skriva!

Jag ville jobba med människor! Träffa folk!

När jag var färdig familjeterapeut, kände jag att jag nått mitt mål! Det var en härlig känsla. Och nu när jag jobbar känner jag att det var det här jag ville bli!

Jag gör det jag drömde om!

Så nu drömmer jag vidare: Jag vill bli författare! Och nu kan jag tänka mej att ”sitta i min kammare”….

Sen var det det mer privata då:

Jag skulle träffa EN man och gifta mej och vi skulle bo i ett hus någonstans (VAR var inte så viktigt) – helst nära naturen, men ändå nära trevliga grannar.

Vi skulle ha djur – gärna många!

Och vi skulle ha barn – gärna många (av båda könen, men det skulle gå bra med bara flickor också).

Att jag bara skulle få pojkar fanns inte i min världsbild, faktiskt!

Och vi skulle älska varandra i lust och nöd – hela livet, jämt och alltid! Och troligen varje dag.

Jamen, jag veeeet! Jag kanske läste för många Starlet och
Mitt Livs Novell....

Jag var så SÄKER på att det skulle bli så.

Att jag var ”en-sån-som- inte-skiljer-sig” och ” sån- som- inte-ska- leva- ensam”….

Jag var dessutom en ”flick-mamma”.

Jag var ”en-sån-som-kunde-älska-en- person-hela-livet”. Jättemycket!

Och ”en-sån-som-skulle-kunna-ha- många-barn-och-ta-hand-om-alla-lätt-som-en-plätt”.

En sån var jag.

Jag är fortfarande förvånad över att det inte blev så.

Fast ändå inte.

För jag har insett att man får inte vara otålig, ”springa för fort” och ha för bråttom när man har planer.

Och man får heller inte vara för naiv och blåögd….

…..och helst ska man också se till att den man planerar detta liv med, är någorlunda med på planerna….

Så så här blev det:

Gifte mej fort som faan när jag var 20 år. Fick ett barn med Honom….

…..fast han ville inte ha barn, kom han på…. 

….så då skilde jag mej från Honom.

Så var jag ensamstående med ett barn. Levde som singelmamma i 10 år.

 Träffade ny man och blev sambo ”fort som faan” (igen!). Skaffade tre barn till, snabbt! Pojkar. Flyttade till hus.Vi skilde oss efter 10 år.

Varannan-veckas-förälder sedan dess.

Djur har jag dock lyckats trycka in i livet med jämna mellanrum – en massa faktiskt! Just nu två hundar och två marsvin.

Och skriver gör jag mer och mer….Författardrömmarna är inom räckhåll…tror jag.

Hur blev det för dej och dina drömmar?

 

 

 

Har du, eller har du haft, tankar och ”fördomar” kring olika namn?

Ja, det borde du haft.

Men kan du tänka sådär, som att:

-”Man kan väl inte vara ihop med någon som heter…..XXXXX!!!”

….eller…

…..att en person liksom ”sjunker” eller ”stiger” i värde (inledningsvis) beroende på vad  han/hon heter?

Eller att vissa namn är ”fiiiina” namn, som aaaadliga människor har, och att andra namn är såna som folk heter i ”arbetarklassen”?

Sen är det ju mode i namn givetvis också, men det finns snygga killnamn, som jag tycker är snygga i MIN ålder, så om jag träffar en kille som heter så, så är det ett PLUS i kanten.

Sen är det alla dom som heter ett namn utanför sin ålder, tex om jag skulle träffa en man som hette Victor. Jo, såna finns, men då kommer dom från någon latinamerikanskt land.

Eller om jag tex skulle träffa en kille/man som hette….Torkel….så skulle jag tycka att det var lite knepigt (för jag tycker det är så fult och torrt).

…….men jag kunde ju kalla honom Totte, förstås…

Ellerom jag skulle bli förälskad i någon som hette något konstigt dubbelnamn (och som envisades med att vilja kallas hela sitt namn!), typ Sven-Gunnar. Usch!

OBS! JAG tycker inte att alla ovanstående namn är fula!
 

Men hur ÄR det att vara tillsammans med någon som man tycker har ett urfult namn?

Såna måste ju finnas. Såna par alltså.

Eller tänk dej att bli ihop med en tjej som heter….. Hjördis! Eller Tekla. Eller…..Gertrud!

Eller en man som heter Erhard eller Seved eller Jöns-Olle.

Näe, jag vet inte…..

Kan du tänka:

 ”Stackare, som heter så!” när du hör ett namn?….

Eller kan du tänka:

”Faan, flirtar jag med en som heter SÅ?!? Oj, hur ska det gå??”

 

…eller är det bara jag?!

 

 

 

 

Det droppar från Miltons mage….”dropp dropp dropp dropp”.

Efter promenaden i skogen blev han alldeles snöig, och jag torkade inte av honom när vi kom in, så nu smälter snön här inne:

”dropp dropp dropp dropp”.

Milton låter som vår!

Milton är en vår-låtande hund!

”Dripp dropp dripp dropp!”

-”Flisa! Du får vara fåglarna! Kvittra!” uppmanar jag.

Hon tittar på mej och muttrar:

-”Mbuff!”

Ja, hon kan muttra.

”Mbuff” betyder ”aldrig i livet!”

”Jag kan! Jag kan!” säger Milton.

”Ska du vara Hela Våren?!” frågar jag förvånat.

”Ja! Ja! Ja!” skuttar Milton.

”Okey! Kör!” säger jag.

Milton är en Mycket Misslyckad vår, kan jag säga.

Men jag leeer så snällt och säger:

-”Braaaaa, Milton!”

Han försökte ju iallafall.

Till skillnad från Flisa som ligger i fönstret i solen, och droppar för sej själv…

Får väl vänta på Riktiga våren då.

*suckar besviket*

 

 

 

Hon har skällt på mej när jag gått över gräsmattan med hundarna, när jag haft dom lösa, när jag inte haft dom lösa, när jag haft grejer på (min!) altan, och av alla möjliga anledningar….

…och jag svarade i början genom att vara trevlig, lyssna, be om ursäkt, ifrågasätta lite lugnt osv….

…tills jag en dag satte ner foten och SA VAD JAG TYCKTE!

Men utan att kränka eller vara dum, givetvis, för sån är jag bara inte!

Jag kör med ren och skär FAKTA (*harkel*) men när jag säger ifrån så gör jag det!

Sen var det lugnt ett tag….

Tills hon för några månader sedan kom fram och frågade om mina hundar tycker om kyckling.

-”Ja, dom ÄLSKAR kyckling! Det är det bästa dom vet!” sa jag – överraskad över frågan.

-”Ja, för när jag äter kyckling, blir det ju en massa kycklingrens över – skulle dina hundar vilja ha det?”

-”Ja, dom skulle bli överlyckliga!!” svarar jag och tittar på Flisa som sakta viftar på svansen, som om hon förstod (vilket hon givetvis gör, som den kloka hund hon är…).

Sedan dess hänger det med jämna mellanrum en liten påse på handtaget på dörren, med ”kycklingrens” i. Ofta är det också en liten lapp med en trevlig hälsning också….

Häromdagen var det en liten påse till, bredvid, med chokladbitar!

Jättegoda!

Jag tänker att hon nu säger ”Förlåt att jag skällde så mycket på dej förut!” – fast på sitt eget sätt.

Jag tycker det är fint.

Och blir glad.

 

….att titta på den Underbara gay-galan, QX, och känna omtanke och kärlek strömma genom rutan, höra all härlig musik och alla härliga tal!

Lycka är när människor får vara Sej Själva!

Det som Vissa Personer missar….

Det som Vissa Personer inte förstår….

…är att jag, för det första, överdriver, eller underdriver, när jag skriver mina blogginlägg – ba´fatt det ska bli kul! Och för att det ÄR kul!

För om jag skrev:”….åsså gick han dit och då sa jag att han borde han tänkt på att han skulle ha gjort som jag sa och då sa han att det vore roligare om vi kunde göra det tillsammans och då sa jag….” osv….

…så vore det inte kul att läsa!

Därför klipper jag, i mitt huvud, ut det:

–  roliga

– tokiga 

– härliga

– tråkiga

– ilskna

– sorgliga

….. och gör ett blogginlägg i kvadrat, som visserligen påminner om sanningen väldigt mycket, men kanske inte är det – i detalj….

Sanningen finns ändå inte.

Det finns bara olika upplevelser av samma händelser.

Och då kan man ju göra om sin upplevelse lite grann, så att den blir lite….bättre!

Eller hur?!

Det gör vi ju alla lite till mans, och kvinns, ändå! Eller hur?!

Nåja.

Ibland får jag lite tröstande kommentarer på olika håll när jag skrivit om mina söner….

om  att ”det går över” osv…

…..och jag får uppfattningen att folk tror att dom är VÄRRE ÄN ALLA ANDRA  osv….

……och jag vill bara säga att det tror jag inte.

Jag tror att dom är Helt Normala Killar.

 MÖJLIGEN lite roligare, liiiite snyggare, liiiite klokare, liiiiite tokigare…..

…. liiiiiite bättre än alla andra bara för att dom är MINA söner!

Och troligen lite mer fantasifulla, snälla, kärleksfulla, gulliga, vänliga och fantastiska….

Liiiite mer naturliga, avslappnade och coola också, tror jag….

Än vilka?

Alla.

Typ.

Ja, jag kan ju inte hjälpa att jag fick Dom Bästa….

….och jag förstår om ni är avundsjuka….

Men ”Shit happens!”.

Dessa fantastiska söner beskrivs i denna blogg ibland, i kubik. Jag trycker ihop en händelse, på 20 rader här, som varat i någon timme eller längre, och så blir det både roligt, tokigt och man kan undra vilka idioter till barn jag har.

Dom är på ett ungefär lika tokiga som jag.

Näe, inte riktigt, men nästan!

Ärliga talat är dom nog mer både sansade och mer väluppfostrade än jag…..

För ibland får ju dom säga åt mej: ”SÅÅÅ kan du inte säga/göra!!”

….eller när dom gör tokiga saker (som alla andra vuxna tycker är fel och tokigt) så bara skrattar jag…

Eller när vi är vuxna som jämför hur vi skulle reagera på olika saker, om våra barn sa och gjorde olika saker, så är jag så otroooligt mycket mer ”säga-ja:ig” än alla andra.

Och jag blir inte arg på ”småsaker” som för andra är BERG!

För mej är det inte ens ”småsten”!

Nåja.

Jag skulle bara skriva ett inlägg nu om hur fantastiskt mycket jag älskar alla mina fyra söner!

Och hur underbara dom är!

Och att jag älskar dom ”till månen och tillbaka” t o r!

Och att jag VET att allt som är dumt och jobbigt nu går över…

….fast det kommer nytt…

…..och går över igen…

…..i evigheternas evighet.

Amen.

Och sen kommer det väl ett gäng svärdöttrar som jag ska ”hantera” också….

…och lära mej älska…

He he he!

🙂

 

 

Mellan ska välja till gymnasiet.

Detta val måste ske, typ, NU!

Senast på tisdag!

Jag har försökt prata med honom fleeeeeeeeeeeeeeera gånger…..

…. diskuterat, ”tänkt högt” osv….

…men varje gång har jag fått svaret:

-”Inte nu!”

…eller….

-”SEN!”

….eller…

-”Vet´nte!”

Jag har då sagt att han måste börja fundera på gymnasievalet, ta reda på vad det finns för program, kolla upp olika program och inriktningar, fundera på vilken skola han vill gå och var  och….. ”….bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla….”

-”Mmmmm…..”, har han svarat.

Superintresserad.

Not.

Och så har det inte hänt något.

Idag gick jag in i hans rum:

-”NU måste vi prata om gymnasietvalet, och du MÅSTE bestämma dej, för du MÅSTE välja innan tisdag. Sen är det för sent!”

Han tänkte precis säga:

-”Inte n….”

…då jag sa:

-”NU ska vi prata om gymnasievalet!”

Han suckade.

Jag satte mej på hans säng och sa åt honom att gå in på www.gyantagningen.se så kollade vi igenom sidan, varefter vi klickade vidare på olika gymnasier, olika program och inriktningar och vad dom innehåller….

Jag läste högt. Tänkte högt. Tyckte högt.

Han svarade:

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Vet ´nte!”

och

-”Kanske….”

Jag ramlade av sängen!

 Av chock!

”Kanske!!!???”

Det är ju som ”nästan-ja”!!!!

Han sa ”nästan-ja!!”

Hallelujah!

Jesus har uppstått och Gud is alive!

Typ.

🙂

SÅ gick det till när Mellan valde till gymnasiet.

 

Han har nog bestämt sej redan då jag försöker väcka honom första gången: Han tänker stanna hemma idag.

 Men det förstår jag inte, då.

-”Upp och hoppa din gamla loppa!” säger jag och tänder lampan i fönstret, sätter på datorn och lägger fram kläderna….

…som jag brukar.

Han stönar och snurrar något varv i sängen….

…som han brukar.

Jag går och gör frukost, som jag sedan bär in i hans rum….

…som jag brukar.

Han sover.

-”Meh! Du ska upp nu!” säger jag och tänder en lampa till, och puttar på honom.

 

Flisa kommer in i rummet.

-”Bit honom!” säger jag…

…som jag brukar.

Flisa viftar vänligt på svansen, hoppar upp i Minstings säng, och slickar honom lite på kinden….

…som hon brukar.

Minsting sätter sej upp och ser lite snurrig och bortkommen ut.

-”Kom igen nu! Theet kallnar!” säger jag.

Jag går ut ur rummet och sätter mej framför TV:n och äter frukost.

Gör mej i ordning.

Det är tyst i Minstings rum. Jag går in där.

Han sover.

-”NU MÅSTE DU GÅ UPP!! KLOCKAN ÄR MYCKET!!” säger jag och rycker ovänligt av honom täcket.

-”Åååååååh!” säger han och sätter sej upp.

-”Du måste klä på dej NU! NU! Du har en halvtimme på dej nu, att klä dej och äta, och du hinner inte titta på datorn idag!” säger jag och stänger av datorn.

-”Vad gjorde du??” säger Minsting.

-”Jag stängde av datorn! Du hinner inte titta på den idag! Klä dej NU!” säger jag.

Jag går ut ur rummet igen och gör mej själv färdig.

Går in i Minstings rum.

Han ligger under täcket och sover.

Jag blir tokig!

-”UPP MED DEJ NU! NU!!!”

Minsting rör sej inte ur fläcken.

Jag puttar på honom.

-”Gå UPP! NU!”

Han sätter sej upp och ser snurrig ut.

-”KLÄ PÅ DEJ!!!”

Jag slänger fram kläderna på sängen.

Minsting tar en strumpa och bökar ner in under täcket…..

…… på ett otrooooligt provocerande och låååångsamt sätt.

-”SLUTA RETAS OCH KLÄ PÅ DEJ SOM FOLK!” fräser jag.

Minsting rör sej i slow motion och beter sej som om han vore utvecklingsstörd.

Mitt hjärta slår hårt av stress och irritation, jag får nästan hjärnsläpp…..

….. och jag måste hålla i mej själv för att inte slå honom och/eller skrika rätt ut.

-”Jag går ut med hundarna och när jag kommer in SKA du vara färdig och helst ha gått iväg också! Klockan är mycket och du har inte tid att bete dej som om du vore helt dum i huvet!!” säger jag som den otroooligt pedagogiska, psykologiska och kloka mamma jag är.

Jag går ut med hundarna, morrande.

Dvs JAG morrar. Hundarna gör det inte.

Jag kommer in igen och går in till Minsting.

 Han ligger under täcket – orörlig – och har inte klätt på sej.

Jag sliter av täcket och slänger det i ett hörn, vrålar att han måste klä på sej och beter mej som ett fullkomligt Idiot!

Minsting rör sej i låååååååååååångsamt, tar låååååååååååångsamt upp sina byxor och stoppar foten snett och tokigt in i fel byxände…

Jag sliter byxorna ur hans händer, sätter dom rätt och puttar in rätt (jätte-) fot i rätt byxben och fräser:

-”Bete´ dej inte som om du vore dum i huvet, för det är du inte! Och sluta reta mej!”

-”Jag retar inte dej…” säger Minsting långsamt.

-”AAAA-vissst!?!” säger jag.

Han får på sej byxorna……

……. och så är det t-shirtens tur….

Ingenting händer.

Han bara sitter, som en hö-säck, och glor….

Jag försöker att inte bli Galnare…och avvaktar…och andas djupt….och räknar till 291823 baklänges i huvudet….

-”På med t-shirten!!!” fräser jag.

Inget händer. Han bara sitter där.

-”Här är tjocktröjan!” säger jag och slänger den på sängen.

Minsting tar tjocktröjan, lyfter upp den och slänger den provokativt på golvet.

Då BRINNER det till i mitt huvud:

-”Jag-skiter-i-om-du-kommer-i-tid-till-skolan-och-nu-går-jag-och-jag-ska-ringa-skolan-och-säga-att-du-är-hemma-och-skolkar-idag!!!” skriker jag och går med stampande steg ut ur hans rum, smäller igen hans dörr…

…..fast det blir lite misslyckat, eftersom det ligger en sladd ivägen…

Går ut i hallen och ut genom ytterdörren……

…… och lyckas SMÄLLA igen den dörren så att det dundrar i HELA HUSET !

Puh!

Jag hinner se Flisas förvånade, och oroliga blick, innan dörren åker igen….

Sen fräser och spottar jag hela vägen till bussen….

…och passar på att HATA ALLA en stund!

Bussjäveln är försenad för det har skett en bilolycka ca 800 meter bort, ser jag på dom blinkande ljusen och förstår på ljuden av sirener…

…så jag hatar alla jävlar som råkar ut för olyckor också – och som gör att bussar är försenade för folk!

Såja.

Mot lunch-tid får jag blixtrar i hela huvet, när jag sitter i ett samtal, och en supermigrän-attack startar.

”Där fick du!!!” fräser migränen.

Jag åker hem, och hemma har jag en rätt så nöjd Minsting…..

….. som ändå säger: ”Förlåt!” när han får syn på mej….

…och sen går han ut med hundarna två gånger i rad, utan att ”trixa” och tjaffsa emot….

Ungjävel!

😉

I handfatet ligger en ihopknölad handduk med bajs på. Både utanpå och i handfatet är det bajs.

I handfatet ligger också den där diskhorensaren med bajs på, samt en bunke….

I badkaret ligger ytterligare två stora badhanddukar med bajs på, samt en mopp med bajs på….

Badkaret har bajs smetat på sej lite här och där: På kanterna, i botten, inuti lite här och där….

Det luktar…..

…bajs!

-”Vad har hänt?!?” frågar jag.

-”Flisa bajsade på golvet i mitt rum….och jag torkade upp det”, förklarar Minsting.

Of course!

Liksom.

Tänk vad många människor det är som är omedvetna om sitt kroppsspråk! Det är ju med det språket vi ”kommunicerar” mest!

Vi både lyssnar in, och sänder ut massor av ”åsikter och tankar” via vår kropp!

Jag ska inte säga att jag är så jävla medveten om mitt eget kroppsspråk alla gånger, för det orkar man inte vara, men jag blir ändå fascinerad av ANDRAS kroppspråk, och vad ANDRA sänder ut.

Jag kan ju faktiskt inte styra mitt eget helt – bara lite grann – för jag vet ju inte hur jag ser ut och uppfattas hela tiden.

Därför vore det spännande att bli filmad och därefter få se hur man/jag beter mej i olika sammanhang…

…eller inte!

Kanske jag då bara skulle vilja gå och döööö!

Men oj, vad tex filmskådespelare måste bli medvetna om sina kroppsrörelser och sin mimik och allt! Dom som agerar på olika sätt jämt…..

…… och sen tittar på det också.

 

 

Speciellt fascinerad är jag över en Viss Person……

…….. som jobbar med människor och som är så otroooligt omedveten om sitt kroppspråk…

…och som kan sända ut så irriterade signaler……

…… så att det bubblar i ett helt rum!

Negativa bubblor.

Och som man inte kan göra så mycket åt, för när man påtalar detta, får man svaret:

-”Vaddå?!? Nä! Jag är inte irriterad eller arg!”

Och sen bah:

 ”Pyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyyys!”

Pust!