Månadsarkiv: februari 2012

Han är lastbilschaufför, är gift och har tre barn, varav den yngsta är 4 år. Han jobbar mycket och oregelbundet, och för honom är det viktigt att träna, så det gör han ”minst 4-5 ggr/vecka”.

-”Ibland träffar jag inte mina barn på hela veckan, eftersom jag går hemifrån innan alla vaknat, och kommer hem när barnen somnat…”, säger han.

Vi pratar lite om hur olika kvinnor och män är.

Hur olika vi tänker och är….

…. och hur våra respektive hjärnor funkar.

Att han kan gå till en bar och sitta där och ”nästan glömma bort” att han är gift….

…medan ”Anna verkar ha mig och barnen i bakhuvudet nästan hela tiden!”.

När vi pratat fram och tillbaka en stund säger han:

-”Om inte Anna hade en kvinnlig kropp med allt vad den innebär med sex och allt, så skulle det vara bra mycket enklare att bo med en man istället! Män är ju så mycket enklare! Ni kvinnor är så komplicerade!” säger han och suckar.

Jag funderar på vad han säger.

Tänker först att ”ja, så kanske det är….det kanske vore enklare för en man att leva med en annan man….”

….för vi kvinnor kanske är lite mer ”komplicerade”….

Jag försöker med:

-”Ja, och för mej kanske det skulle vara enklare att leva med en kvinna, som skulle förstå mej bättre än vad en man gör….?”

Det tror inte han!

Han menar att kvinnor är så komplicerade så att vi inte ens klarar av att leva med VARANDRA utan att komplicera till det.

Sedan har han en lång utläggning om en lesbisk kvinna han känner och hur komplicerade förhållanden hon haft, som ”bevis”.

Jag hittar just då inga ”motargument”….

….. och funderar  t o m på om han kanske har rätt.

SEN kommer mina tankar och argument.

Långt efteråt.

VEM skulle ta hand om hans barn när han jobbade, om han levde med en ”enkel man”, som troligen också ville JOBBA?

VEM skulle fixa allt i hemmet, när han jobbade ”oregelbundet” och därefter behövde träna varje dag?

VEM skulle natta barnen?

VEM skulle läsa läxor med barnen?

VEM skulle gå ut med hunden alla dagar?

VEM skulle handla alla dagar?

VEM skulle fixa allt allt allt alla vardagar i veckan, om han levde med ”den enkla mannen”?

Skulle ”den enkla mannen” göra allt detta, så att han fick jobba jättemycket, träna jättemycket, och ”ta en öl med polarna på fredag kväll”?

”Den enkle mannen” skulle, i hans fantasi, inte säga nej till honom, tror jag.

Den enkle mannen skulle……

….. utan att bli besviken, ledsen, bråka om att han ville att mannen skulle vara hemma mer…..

…. träffa barnen mer och dela hushållsarbetet mer…..

….. och utan att tjaffsa om att han ville att Mannen skulle avstå från viss träning…..

…. och ölen på fredagkvällarna, bara säga: ”Välkommen hem!” när Mannen kom hem.

Tror han nog.

Jag tror jag också vill leva med Den Enkle Mannen.

Idag ska vi åka till Äldste Sonen!

Han var dum nog att bosätta sej precis i andra änden av Stora Stockholm – ifrån oss – när han skaffade lägenhet för några år sen.

Dumming. liksom!

Det kanske var medvetet: Så låååångt ifrån mamma och bröderna som möjligt : Puh!  liksom….

Det tar en stund att åka dit – speciellt när man inte har bil!

Vi får väl se om jag lyckas baxa med mej hela gänget.

”Vissa Personer” brukar protestera och säga: ”JAG tänker INTE åka kommunalt!” förton gånger…..

…. innan Vissa Personer ”finner sej i sitt öde” och åker med ändå.

När man väl är där på bussen/tåget/t-banan kan jag tycka att det är rätt mysigt att sitta där med sina älsklingar och småprata lite, och titta på sina medpassagerare….

Bara att Göra Något tillsammans med sin familj är mysigt!

Jag njuter.

Men Vissa Personer tycker att det är jobbigt…..

….och att det är piiiiiiinsamt med småbröder och storbröder, hundar och mammor som pratar ”för högt”….

Men det är smällar man får ta när man är en medlem i en sån här familj. 🙂

Kanske vi borde ta med marsvinen också – som ret! Jag är lite av en retsticka ibland…

…..mellansyster som jag är.

Men det blir nog inte så bra med marsvinen hemma  hos Äldste sonen; Han har ju en halvgalen katt!

En katt som är jättesöt, men som sticker ut sina rakbladsvassa klor, och smockar till (!) när hon tycker att det passar….och när inte hennes husse ser…. 

Näe, marsvinen får stanna hemma.

Nu måste jag sätta fart:

– Väcka Storing och Mellan.

– Gå ut med hundarna.

– Duscha.

Sen ska vi åka.

YIIIIIHAAAAAA!

Jag HAR tålamod, med människor, med barn, med mycket….

…men ibland nästan inte alls.

Det beror på vad det är.

Ibland kokar det bara upp, direkt! Pang, bah!

Det är inte ofta det händer, men det händer…..

Stubintråden, som kan vara 1 mil lång, fräser av på ”två röda”.

Jag vet inte alltid varför.

Ibland vet jag VERKLIGEN!

Och då brinner jag, och Talar Om Vad Jag Tycker.

VÄLDIGT SÄLLAN kommer jag med slag under bältet, eller säger elaka saker – nästintill aldrig faktiskt!

Jag är i princip alltid SAKLIG när jag blir arg. Upprörd men saklig. Jag håller mej till ämnet.

Även om jag nästan aldrig kommer på ”det där fyndiga” som man alltid kommer på efteråt.

 Men inte slag under bältet. Never. Ever.

Men man ska aldrig säga aldrig….om något! Har jag lärt mej.

Jag har en svag punkt.

En MYCKET svag punkt.

Och det är mina barn.

OM man kritiserar mina barn, eller mig själv, som mamma, som är den viktigaste uppgiften i mitt liv (!)….

…..då börjar det KOKA.

Det finns INGET som är viktigare än att mina barn mår bra, och att dom har en mamma som gör sitt bästa. Sitt Absolut Bästa. Jag vill t o m vara bäst på att vara ”lagom dålig”….

….även om mina (mamma-) krav sänkts med åren….och jag inte längre bryter ihop av att något barn är ledset eller argt…

…så vill jag vara en bra mamma! Det är det viktigaste av allt!

Så kritisera mej inte som mamma!

Jag dödar dej!

JAG kan kritisera mej själv,  som mamma! Hur mycket som helst!

Och jag tål att bli kritiserar i  alla möjliga andra sammahang: På jobbet, med hemarbetet, som matte, som partner, som dotter, som syster…..

…men DU kan inte – får inte – kritisera mej som mamma.

Jag dödar dej!

Med ISKYLA dödar jag dej.

Inuti mej förintar jag dej.

Du finns inte mer.

För mej.

För om du säger att jag är en dålig mamma.

Finns du inte mer.

Så illa är det.

Och OM du säger att min son ”inte duger”….

…ska du dödens dö.

Du finns inte mer.

I mitt liv.

….eller egentligen bandage varsomhelst, tror jag.

Minsting älskar att vara sjuk, skadad, ha ont…

Ja, jag VEEEET – det är ”lite sjukt”, men han är ju MIN son också…. 😛

Det var friluftsdag igår.

 Alla som ville, och hade råd/pengar (!) –

 – men det tänker man inte på i denna skola, för alla HAR pengar (!) –

…åkte till Romme för att åka skidor/slalom…..

….. dit ”alla” skolbarn i ”alla” skolor (här, som har föräldrar som kan/vill betala för det) åker på åtminstone EN friluftsdag/år….

Minsting åkte med. Värsta sportkillen…..

….NOT!

Lite modigt kan jag tycka att det var, eftersom han förra året stapplade ur bussen, ”svårt skadad” ….

–  Obs! Minsting är ALLTID ”svårt skadad” – aldrig ”mittemellanskadad” eller ”lite skadad”! –

…eftersom han ramlat i backen och fått en spricka i ett revben (troligen”).

Nåja.

I år kom haltande från bussen – skadad i knät. Han hade ramlat vid FÖRSTA åket, och skadat knät, fått åka till sjukstugan och fått bandage, och inte kunnat åka något mer på hela dagen!

Lycklig kommer han alltså haltande från bussen och konstaterar stolt att han har BANDAGE på knät, och ”troligen ett blåmärke” på axeln…

Bandaget kommer troligen att sitta där tills det växer fast!

🙂

Ni kan ju bara GISSA lyckan då han för ett par år sedan fick blindtarmsinflammation!

Åka till sjukhuset, bli inlagd och opereras! Han strålade sej igenom hela grejen!

Tokiga unge!!

🙂

”Att möta andras blickar spelar en stor roll för mänskligt liv.

Positiva ögonkast är den mest vitala stimulin för tillväxten av en social och intelligent hjärna.

Positiva ögonkast påverkar oss hela livet, men speciellt i barnaåren påverkar blickar och leenden, och får hjärnan att växa.

När barnet ser glädjen i förälderns ögon stegras glädjen hos barnet och hjärtfrekvensen ökar.

Det sätter igång en biokemisk respons, betaendorfin utlöses i blodomloppet och kommer till orbitofrontala hjärnregionen. Endorfinet reglerar glukos och insulin, som hjälper neuronerna som finns i hjärnan att växa……bla bla bla….etc…

….så via cirkulär biokemisk teknik bidrar glada blickar till hjärnans faktiska utveckling hos små barn.”

(citat ur boken: Anknytning, av Kay Karlsson)

Givetvis påverkas även den vuxna människan av Glada och positiva blickar och ögonkast!

Tänk på det!

Och le mot Någon idag!

Jonte, 5 år, berättar glatt när han kommer hem:

-”Mamma! Jag har fått en ny kompis! Han är skitrolig! Han heter Arsle!”

-”Va?! Heter han Arsle? Näe, det kan man väl inte heta!”

-”Jo, han heter det! Jag lovar!” Jonte ser helt allvarlig ut. ”Och han är jätterolig att leka med! Han kommer från ett annat land…fast han pratar likadant som vi…”.

-”Vad roligt att ni har roligt ihop. Vet du vilket land han kommer ifrån?”

-”Näe…typ Skåne eller Öland eller nåt kanske…?” chansar Jonte, varvid mamma inser att han inte vet…..

…..och inte kan så många länder.

Nästa dag,  när dom kommer till dagis möter den nya killen dom redan i dörren.

-”Titta mamma! Där är Arlse!!!” ropar Jonte glatt.

-”Visst heter du Arsle?!” säger han sedan glatt till pojken som står framför dom.

-”Ja.” säger pojken och ler stort.

Fröken, som står en bit bort, rättar killarna lite:

-”Nja…inte direkt Arsle, utan Ashley, heter du, eller hur?”

-”Ja, det var ju det jag sa!” säger Jonte och skuttar glatt iväg med…

….”Arsle”!

😛

Tur att jag inte är kille, för jag vet inte om jag skulle våga kontakta, flirta med, eller uppvakta en tjej!

Tjejer kan vara så….

…hårda och avvisande….

…på ett så nedlåtande sätt.

Och så ser dom så ”flirtigt inbjudande” ut på bilder…

Sådär lite ”skrämmande”: ”Kom-och-ta-mej-aktiga”…..

Och så vet man inte om dom MENAR ”komochtamej”, eller om dom INTE menar det.

För OM man som kille tolkar en jätteurringad jumper (där tuttarna nästan trillar ut), en plutande mun, guppande bröst och glittriga ögon, som ”inbjudande”…..

….. så kan man åka på ”moppo!”

Men om man å andra sidan INTE tolkar det som ”flirtigt” eller inbjudande, om man är kille, så kan man åka på ”moppo” ändå!

 För då kan man anses vara  ”feg” och som en sån som”inte kan tolka signaler”…..

Och OM man då får till någon liten flirt el dyl…

…..och vågar sej vidare in i tjejens liv….

….så gäller det att spela sina kort rätt…

….för OM man gör ”fel”, fast man tror att man gör ”rätt”, så kan man åka ut med huvet före…

…..eller få en utskällning….

…eller så kan hon plötsligt se ut som ”sju-svåra-år”, eller eventuellt börja gråta….

….och då ska man, som kille, GISSA varför hon ser ut så, för det antas att man bör VETA och FATTA….

…annars är man inte inkännande!

Puh!

Och sen alla ”regler” som tjejer tycker är SJÄLVKLARA kring städning och tvättning och allt som rör hem och barn!

Och förstår man inte dom INTUITIVT så kan man också hälsa hem!

Så…..

VILKEN HIMLA TUR ATT JAG ÄR TJEJ!!!

Pust liksom.

När man i min ålder träffar personer i ungefär samma ålder (+ – 10 år) ser man oftast först och främst en TANT eller en FARBROR.

Först tänker man: ”Åh, en TANT!”

Sen tänker man: ”Ojdå! Hon är nog yngre än jag, när jag tänker efter…”.

Man kan t o m tänka: ”Åh, en gammal FARBROR!” …..

…..och sen tänka ett varv till: ”….som troligen är 5-10 år yngre än jag…”.

Och så gråter man en skvätt!

Närå.

MEN det som är så fascinerande är, att när man träffar en person, som man känt som barn…

…..så dyker liksom ”barnutseendet” upp efter en kort stund.

Så då blir det så här:

”Vad är det där för gammal farbror?! Meh, det är ju Thomas! OJ, vad han har blivit gammal/ser gammal ut!”

…och så säger det liksom ”fiddeliddeliiiiiii!”  …..

  – eller möjligen ”Poff” –

Och så ser man plötsligt ”Thomas 12 år” i ”farbrorn Thomas”, och då ser han plötsligt inte så gammal ut längre!

ELLER när man träffar någon för första gången:

”Hej din gamla TANT!” tänker man…

…..och så konstaterar man att man ser MYCKET YNGRE ut själv…

…..och så ler man i mjugg när man inser att hon är 5 år yngre….

Men så lär man känna ”Tanten” och plötsligt ser hon inte ut som en Tant längre, utan mer som….

…Anna!

Om hon heter Anna.

Och så är hon inte ”Tanten” längre, utan bara Anna.

Fattar du?

Är det inte konstigt att folk nuförtiden genomgår metamorfoser mitt framför ens ögon, nästan!?

Så var det inte förr.

😛

En ”skolklasss” 6-åringar ska åka till ishallen och åka skridskor. Förväntansfulla står dom med sina fröknar och väntar på bussen.

Fröken berättar för mej att hon ringt bussbolaget och bett om att det ska komma en extra lång buss, eftersom dom ringt och förvarnat att det kommer att vara ”flera skolklassen med barn” som kliver på bussen.

Det kommer ingen lång buss. Barnen och fröknarna, och jag, lyckas klämma oss in allihop. Nästan alla får sitta.

Vi åker en liten bit och så står skolklass nr 2 med 6-åringar vid nästa busshållplats.

Nu blir det fullt, och trångt! Även dessa fröknar har ringt bussbolaget och bett om en lång buss, berättar en annan fröken, som jag pratar lite med. Besviket säger hon att det är ett nytt bussbolag, och förr kunde dom be om en lång buss när skolklasser skulle åka med, men det nya bussbolaget struntar i detta önskemål.

Buss-chauffören ropar i högtalarna:

-”Var snälla och knöka ihop er så mycket ni kan, och låt småbarnen sitta, för dom har svårare att hålla i sej när bussen kör!”

Då hör man en liten 6-årig kille högt säga:

-”Var är thmåbarnen??!” och så tittar han sej förvånat omkring…

Stora killen.

🙂