Om du ser ett huvud som rullar förbi ditt fönster, så ska du inte bry dej så mycket.
Det är bara MITT huvud, som jag huggit av som straff för att det Värker För Mycket, och jag orkar inte med det!
Jag hugger av det och slänger ut det helt enkelt!
………………………………………………………………..
Pervers?
Jag?!
Nä.
😉
Jag vet inte vart dom tar vägen.
Jag tror att det är en Stor Komplott ifrån Världens Alla Strumpor.
Jag undrar så vart dom tar vägen, men vågar inte riktigt ge mej ut och leka Strump-detektiv, för jag har en vag känsla av att det finns en Strump-maffia, och den vågar jag inte beblanda mej med.
För att motverka strump-rymningarna skaffade jag BARA svarta strumpor åt alla i familjen ett tag. Det gick bra..
….tills jag plötsligt tyckte det var tråååkigt och köpte vita strumpor…..
…och gråa.
Sen slog jag på stort och köpte fler-färgade igen!
Och DIREKT uppmärksammade jag rymningarna igen.
Direkt.
Jag inser att det bara är att Gilla Läget…..
…. och då blir det så här:
Varje vår, när det börjar smälta, kliver den 8-åriga flickan som jag var, in i mej, och jag kan känna Samma Känslor som hon kände då.
Jag fyllde 8 år och jag hade önskat mej ett par blåa tygskor. Jag gissar att det var rätt nytt med tygskor – iallafall blåa – för jag minns känslan av Lycka över att få dom där skorna. Jag ville sätta på mej dom på en gång och springa uuuuut! Men mamma sa ”STOPP!”. Jag fick inte gå ut förrän snön var borta och marken hade torkat.
Åååååå, vad jag väntade!
Jag vet inte om jag väntade några dagar, några veckor eller någon månad, men jag minns KÄNSLAN den dagen jag fick sätta på mej mina blåa tygskor, med vita inslag, och gå ut!
Känslan att gå på marken utomhus, i vårsolen, i mina nya tygskor….
Lycka!
Ren ochs skär lycka!
Och den härliga känslan, och minnet av skorna, kommer tillbaka till mej varje vår!
Idag kom den.
Känslan.
När jag tog morgonens promenad med hundarna.
Me like that feeling.
När det känns tråkigt
när det känns segt
när det är bråkigt
när det känns fegt
Vad ska man göra?
Vart ska man gå?
Vart ska man köra?
Hur ska man må?
När lusten tar slut
och när man inte vill
ska man hålla sin trut
eller försöka lite till?
När man orkat flera varv
och tycker man är klar
och allt är bara larv
i det som tycks va kvar
Ska man stå upp än en gång
och satsa full ut
eller ta tjuren vid sin stång
och inse det är slut?
Ska man våga ta ett hopp
fast allt gått så fel
och utan något stopp
försöka att bli hel?
http://www.dukansjungagospel.se/
Gabriel Gräslök Fors har superjättestor gospelkör i Filadelfiakyrkan varje måndag kväll fr o m 5 mars ….
…och jag vill vara meeeeee!!!!
Vill! Vill! Vill!
Det kostar 1200 kr för en termin, och givetvis har jag det liggande i bakfickan…
…och givetvis ordnar jag lätt hundvakt varje måndag kväll för detta ändamål…(fast DET borde jag ju kunna – jag har ju tre söner för i helvete!).
Det är fullkomligt fantastiskt underbart att sjunga gospel! Jag får kolsyra i hela kroppen….
…..och så får jag nästan vingar och flyyyyger också!
Det är en Helt Underbar Känsla!
Jag vill vill vill vill vill!
Såja.
Nu vet ni.
————————————————————–
Fotnot om att säga Gabriel Gräslök:
Vi hade en ung granne förr, som hette Gabriel. Jag hade läst Krakel Spektakel för mina söner vid den tiden, och dom var ca 6, 10 och 11 år då. Grannen Gabriel var 14 år. Jag var och handlade och hade lämnat sönerna ensamma en liten stund. När jag kom hem var det Katastrofläge! Grabbarna Grus var i upplösningstillstånd och två utav dom grät förtvivlat.
Dom berättade att dom sett Gabriel ute på gatan, sparkandes boll, varvid någon utav sönerna ropat: ”GABRIEL GRÄSLÖK!”
Gabriel hade tänt på alla cylindrar, rusat in och fyllt en vattenpistol, rusat ut igen och skrikande anfallit mina tre söner. Dom hade skräckslagna sprungit in i vårt hus, MEN Gabriel hade följt efter in (troligen visste han att jag inte var hemma) och sprutat vatten på dom INOMHUS!!!
Sönerna var döende.
Jag tänkte att dom lärt sej en läxa, och att ”lite vatten dör man inte av” (även om dom själva trodde det…). Jag funderade på om jag skulle vidtala Gabriels mamma, men gjorde det inte.
Så, ett tips: Kalla aldrig en Gabriel för gräslök.
…fast det är svårt att låta bli…
😉
Ibland skulle jag vilja vara en sån där tjusig ”TV4-personlighet”-kvinna, som glider omkring och är bara Rätt hela tiden. En sån där som kan sätta på sej en SÄCK, men även i en sådan är hon Rätt!
En sån där som vaknar och ser Snyggt ruffsig ut på morgonen…
…och som sover i sin mans urtvättade t-shirt och ser Lagom Sexig ut i den.
En sån där som sveper in i sitt otroligt renstädade hus, tjatar lite lagom på barnen som har ställt skorna till vänster om dörren istället för till höger, och kommer direkt från någon fys-träning, där hon träffat sina urtjusiga vänner….
…och efteråt snabbt slängt i sej en Latte på något dyrt fik med ett tjusigt namn, tillsammans med sin Bästa Väninna.
Så kommer hon då hem till sitt renstädade hus, där alla saker ligger på rätt plats, och så ställer hon upp sin matkasse på köks-ön, tar fram en flaska vin ur vinstället, och korkar upp den….
…och det är inte vilket vin som helst – näe!
Det är något Speciellt vin från något Speciellt område i Italien eller Spanien med Speciella vindruvor och gjort på ett Mycket Speciellt sätt….
…och det dricker hon så Självklart, för hon kan knappt tänka sej att dricka något billigt vin ”som bara smakar blask, för man KÄNNER ju att det är ett billigt vin!”.
Så swischar hon in i sovrummet och slänger på sig en mysdress, och ser fortfarande Helt Rätt ut.
Hon trippar tillbaka in i köket där hon tar fram alla Speciella ingredienser från sin matkasse från Speciella små delikatess-affärer, och så plockar hon fram varor, som jag aldrig hört talas om, som om det vore den självklaraste saken i världen:
En liten jashdfila och så en jvxcnpvi och så en åckonanj och givetvis har hon färska kryddor till alltihop.
Hon ääääälskar att laga mat, och medan hon duttar lite med cpåikahj och åagihoasl, som hon fräser i lite hemkärnat smör (från en boutique) så dyker mannen upp och kysser henne svalt i pannan och frågar hur hennes dag varit…..
….. och hon berättar upprört om någon som varit dum, och han hummar lite förstående, och går in i sovrummet och byter kläder, varefter han också tar ett glas vin och frågar vad hon gör för maträtt.
Hon säger det, och han hjälper då till och duttar också med små spatlar och modejoxer och tillsammans fixar dom till Världens mest fantastiska middag. Och till middagen har dom små skålar med moddigrox och jaddafox. Förstås.
Därefter ropar de på barnen som välkammade och lagom ruffsiga (samtidigt! Det är ju TV4-barn!) sätter sej vid bordet….
….. och alla pratar harmoniskt om vad som hänt under dagen, och barnen har redan gjort sina läxor för det gör dom alltid direkt när dom kommer hem….
Efter maten dukar alla av tillsammans, utan att dom vuxna behöver tjata på barnen, och när köket är Kliniskt Rent igen, sjunker TV4-mamman och TV4-pappan ner i den jättestora jättedyra soffan framför den öppna brasan och Planerar Helgen, då dom ska ha en liten fest för sina närmaste.
Puh!
SÅ vill jag ha det.
Ibland.
🙂
En tanke kan sätta igång
pirr i magen
kolsyra i hela kroppen
nervositet
En tanke kan starta
smärta
sorg
ont i hela kroppen
En tanke kan få
händerna att skaka
underlivet att sjuda
benen att hoppa
En tanke kan få
axlarna att värka
benen att domna
svetten att rinna
Tänk vad tanken är stark…
Tänk om vi kunde styra våra tankar helt…
Tänk om vi bara kunde tänka Goda Tankar…
Tänk om vi kunde tänka oss friska
Tänka fram kärlek
Tänka fram Allt!
Tänka om
Tänk om…
Precis så kändes det och precis så hade jag velat haft det när min första son föddes:
Att det skulle ha basunerats ut i media.
Att skott skjutits från kanoner någonstans…. 21 skott eller vad det nu skulle ha blivit….
Äh, det hade räckt med ett par skott, men ändå några skott! Eftersom ett Underverk hade skett och jorden slutat snurra för en stund…
Att alla alla alla skulle prata om det: ”Ett UNDER har skett – det har fötts ett gossebarn: Världens mest fantastiska människa!”
Kanske det hade varit lite härligt med lite ”Jesus-känsla” i det hela också, med några tjusiga män(-niskor) som skulle komma med Fantastiska Gåvor.
Och givetvis skulle det skrivas i tidningarna om det, med stora rubriker överallt!
För så kändes det.
Tänk vad härligt att vara kronprinsessa och få UPPLEVA att Hela Sverige är lika förundrad över detta Mirakel! ALLA (?) delar denna fantastiska händelse med dom.
Själv fällde jag en tår när jag såg och hörde den nyblivna stolta pappan berätta om vad det blev…
Det ÄR fantastiskt med födelser.
Speciellt ens egen.
Ens egen första alldeles speciellt.
Hurra för Viktorias och Daniels dotter!!!!
Jag gissar på namnet Desiree.
Meh!
Jag fick ”tips från coachen” att jag skulle kolla på ett bokförlags Råd för blivande författare, och där står det en massa olika tips, och så avslutas det så här, om refuserings-brev:
…bla bla bla bla bla….. de allra flesta får förtryckta refuseringsbrev med ett par rader: ”Tack för….bla bla, men tyvärr…bla bla bla”… och så finns det ett annat slags brev också, som är liiiite mer personligt, men ändå ett refuseringsbrev med noll hopp om att de vill ha ens alster.
MEN, sen står det om ”MITT” brev:
Jiiihaaa!
Bonniers skrev ju dessutom inte bara det som jag delade med er, utan dom skrev lite mer också!
Personligt till Moi!
Så nu har jag fått Nytt Hopp!
Tack ”Coachen”!!
Aaaaaarriba!!
….utan bedövning.
Jag sitter i ett samtal när jag plötsligt får ett spjut in i ena ögat: ”Zzzzitt!”.
Kort därefter får jag också ett spjut in i andra ögat: ”Zzzzzittt!”
Jag ser stjärnor av smärtan, men tänker att jag SKA avsluta samtalet i lugn och ro – utan att det syns vad som händer.
Jag SKA.
Och jag gör det.
Jag går därefter till mitt skrivbord, tar upp min ”puff” och sprutar in ett sprut i ena näsborren.
Snart känner jag det klassiska tecknet av att sprutet börjat verka: ”Tusen-nålar-känsla” i hela kroppen. Det sticker överallt; en nätt liten biverkan av medicinen.
Jag tar mej hemåt och tänker:
hoppas att attacken är uthärdbar
hoppas att attacken är uthärdbar
hoppas att attacken är uthärdbar
hoppas att attacken är uthärdbar
hoppas att attacken är uthärdbar….
Det ÄR ju faktiskt dom vanligaste, intalar jag mej själv…
Väl hemma startar Värsta Open Brain Surgery:
En stor kniv huggs in till vänster i nacken och bänder upp hjärnan nerifrån och upp. I hålet sticks det in allehanda verktyg – bara för att sabotera, röra om, skada!
Timme ut och timme in huggs det, sticks det, rörs det om – ibland i småhugg och ibland lååååångsamt med stora grävande tag.
Det gör så ONT att jag inte kan gråta. Smärtan är för stor. Gråt gör ont. Att röra sej gör ont. Att ligga gör ont. Att sitta gör ont. Att titta gör ont. Att prata gör ont. Ljud gör ont. Tystnad gör ont. Mörker gör ont. ALLT gör ont. Och jag kan inte stoppa det. Bara vänta. Låta det ske.
Jag önskar av hela mitt hjärta och hela min själ att smärtan ska ta död på mej denna gång!
För jag orkar inte.
Jag klarar inte det här!
Och jag orkar inte med vetskapen att det kommer att hända igen, i framtiden.
Och att ingen medicin hjälper.
Open brain surgery utan bedövning.
Det är så det känns.
Och det är otroligt – unbeliveable – att jag till slut kan somna, någonstans på småtimmarna….
….. och att jag kan vakna på morgonen LEVANDE och utan smärta!
Att jag lever!
Och att jag kan tänka.
Nåja.
Tankarna är otroooligt långsamma och talet segt, men jag vet ju att jag efter en ”återhämtningsdag” är helt okey, och som vanligt igen.
Det är Helt Otroligt att man kan överleva ”open brain surgery utan bedövning”!!
Grejen är att jag inte vet om jag ens VILLE överleva.
För just nu känns det som om jag hellre dör än står ut med en attack till.
erviluca #mammatillfyrakillar 