Dagsarkiv: 22 februari, 2012

Meh!

Jag fick ”tips från coachen” att jag skulle kolla på ett bokförlags Råd för blivande författare, och där står det en massa olika tips, och så avslutas det så här, om refuserings-brev:

…bla bla bla bla bla….. de allra flesta får förtryckta refuseringsbrev med ett par rader: ”Tack för….bla bla, men tyvärr…bla bla bla”… och så finns det ett annat slags brev också, som är liiiite mer personligt, men ändå ett refuseringsbrev med noll hopp om att de vill ha ens alster.

MEN, sen står det om ”MITT” brev:

• Ett uppenbart personligt brev som ger synpunkter och råd om manuset. Det kanske inte slutar med uppmaningen att skicka framtida manus till förlaget – men det är vad det betyder, i allra högsta grad. Ett sådant refuse­rings­brev visar att ditt manus har blivit läst av en lektör eller flera, och att de har grunnat seriöst på utgivning. En del förlag kan bifoga lektörsyttrandet, annars citeras delar av det i brevet. Hur hård kritiken än är så ska du veta att du har gjort intryck på förlaget, de tar dig på allvar och räknar med att du på ett professionellt sätt kan ta till dig kritiken och göra ännu bättre ifrån dig nästa gång. Grattis – det är så nära du kan komma, utan att få manuset antaget. Du har goda odds nästa gång.

Jiiihaaa!

Bonniers skrev ju dessutom inte bara det som jag delade med er, utan dom skrev lite mer också!

 Personligt till Moi!

Så nu har jag fått Nytt Hopp!

Tack ”Coachen”!!

Aaaaaarriba!!

….utan bedövning.

Jag sitter i ett samtal när jag plötsligt får ett spjut in i ena ögat: ”Zzzzitt!”.

Kort därefter får jag också ett spjut in i andra ögat: ”Zzzzzittt!”

Jag ser stjärnor av smärtan, men tänker att jag SKA avsluta samtalet i lugn och ro – utan att det syns vad som händer.

Jag SKA.

Och jag gör det.

Jag går därefter till mitt skrivbord, tar upp min ”puff” och sprutar in ett sprut i ena näsborren.

 Snart känner jag det klassiska tecknet av att sprutet börjat verka: ”Tusen-nålar-känsla” i hela kroppen. Det sticker överallt; en nätt liten biverkan av medicinen.

Jag tar mej hemåt och tänker:

 hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar

hoppas att attacken är uthärdbar….

 Det ÄR ju faktiskt dom vanligaste, intalar jag mej själv…

Väl hemma startar Värsta Open Brain Surgery:

En stor kniv huggs in till vänster i nacken och bänder upp hjärnan nerifrån och upp. I hålet sticks det in allehanda verktyg – bara för att sabotera, röra om, skada!

 Timme ut och timme in huggs det, sticks det, rörs det om – ibland i småhugg och ibland lååååångsamt med stora grävande tag.

Det gör så ONT att jag inte kan gråta. Smärtan är för stor. Gråt gör ont. Att röra sej gör ont. Att ligga gör ont. Att sitta gör ont. Att titta gör ont. Att prata gör ont.  Ljud gör ont. Tystnad gör ont. Mörker gör ont.  ALLT gör ont. Och jag kan inte stoppa det. Bara vänta. Låta det ske.

Jag önskar av hela mitt hjärta och hela min själ att smärtan ska ta död på mej denna gång!

För jag orkar inte.

Jag klarar inte det här!

Och jag orkar inte med vetskapen att det kommer att hända igen, i framtiden.

Och att ingen medicin hjälper.

Open brain surgery utan bedövning.

Det är så det känns.

Och det är otroligt – unbeliveable  – att jag till slut kan somna, någonstans på småtimmarna….

….. och att jag kan vakna på morgonen LEVANDE och utan smärta!

Att jag lever!

Och att jag kan tänka.

Nåja.

Tankarna är otroooligt långsamma och talet segt, men jag vet ju att jag efter en ”återhämtningsdag” är helt okey, och som vanligt igen.

Det är Helt Otroligt att man kan överleva ”open brain surgery utan bedövning”!!

Grejen är att jag inte vet om jag ens VILLE överleva.

För just nu känns det som om jag hellre dör än står ut med en attack till.