Dagsarkiv: 18 februari, 2012

Jag HAR tålamod, med människor, med barn, med mycket….

…men ibland nästan inte alls.

Det beror på vad det är.

Ibland kokar det bara upp, direkt! Pang, bah!

Det är inte ofta det händer, men det händer…..

Stubintråden, som kan vara 1 mil lång, fräser av på ”två röda”.

Jag vet inte alltid varför.

Ibland vet jag VERKLIGEN!

Och då brinner jag, och Talar Om Vad Jag Tycker.

VÄLDIGT SÄLLAN kommer jag med slag under bältet, eller säger elaka saker – nästintill aldrig faktiskt!

Jag är i princip alltid SAKLIG när jag blir arg. Upprörd men saklig. Jag håller mej till ämnet.

Även om jag nästan aldrig kommer på ”det där fyndiga” som man alltid kommer på efteråt.

 Men inte slag under bältet. Never. Ever.

Men man ska aldrig säga aldrig….om något! Har jag lärt mej.

Jag har en svag punkt.

En MYCKET svag punkt.

Och det är mina barn.

OM man kritiserar mina barn, eller mig själv, som mamma, som är den viktigaste uppgiften i mitt liv (!)….

…..då börjar det KOKA.

Det finns INGET som är viktigare än att mina barn mår bra, och att dom har en mamma som gör sitt bästa. Sitt Absolut Bästa. Jag vill t o m vara bäst på att vara ”lagom dålig”….

….även om mina (mamma-) krav sänkts med åren….och jag inte längre bryter ihop av att något barn är ledset eller argt…

…så vill jag vara en bra mamma! Det är det viktigaste av allt!

Så kritisera mej inte som mamma!

Jag dödar dej!

JAG kan kritisera mej själv,  som mamma! Hur mycket som helst!

Och jag tål att bli kritiserar i  alla möjliga andra sammahang: På jobbet, med hemarbetet, som matte, som partner, som dotter, som syster…..

…men DU kan inte – får inte – kritisera mej som mamma.

Jag dödar dej!

Med ISKYLA dödar jag dej.

Inuti mej förintar jag dej.

Du finns inte mer.

För mej.

För om du säger att jag är en dålig mamma.

Finns du inte mer.

Så illa är det.

Och OM du säger att min son ”inte duger”….

…ska du dödens dö.

Du finns inte mer.

I mitt liv.

….eller egentligen bandage varsomhelst, tror jag.

Minsting älskar att vara sjuk, skadad, ha ont…

Ja, jag VEEEET – det är ”lite sjukt”, men han är ju MIN son också…. 😛

Det var friluftsdag igår.

 Alla som ville, och hade råd/pengar (!) –

 – men det tänker man inte på i denna skola, för alla HAR pengar (!) –

…åkte till Romme för att åka skidor/slalom…..

….. dit ”alla” skolbarn i ”alla” skolor (här, som har föräldrar som kan/vill betala för det) åker på åtminstone EN friluftsdag/år….

Minsting åkte med. Värsta sportkillen…..

….NOT!

Lite modigt kan jag tycka att det var, eftersom han förra året stapplade ur bussen, ”svårt skadad” ….

–  Obs! Minsting är ALLTID ”svårt skadad” – aldrig ”mittemellanskadad” eller ”lite skadad”! –

…eftersom han ramlat i backen och fått en spricka i ett revben (troligen”).

Nåja.

I år kom haltande från bussen – skadad i knät. Han hade ramlat vid FÖRSTA åket, och skadat knät, fått åka till sjukstugan och fått bandage, och inte kunnat åka något mer på hela dagen!

Lycklig kommer han alltså haltande från bussen och konstaterar stolt att han har BANDAGE på knät, och ”troligen ett blåmärke” på axeln…

Bandaget kommer troligen att sitta där tills det växer fast!

🙂

Ni kan ju bara GISSA lyckan då han för ett par år sedan fick blindtarmsinflammation!

Åka till sjukhuset, bli inlagd och opereras! Han strålade sej igenom hela grejen!

Tokiga unge!!

🙂