Hon har skällt på mej när jag gått över gräsmattan med hundarna, när jag haft dom lösa, när jag inte haft dom lösa, när jag haft grejer på (min!) altan, och av alla möjliga anledningar….
…och jag svarade i början genom att vara trevlig, lyssna, be om ursäkt, ifrågasätta lite lugnt osv….
…tills jag en dag satte ner foten och SA VAD JAG TYCKTE!
Men utan att kränka eller vara dum, givetvis, för sån är jag bara inte!
Jag kör med ren och skär FAKTA (*harkel*) men när jag säger ifrån så gör jag det!
Sen var det lugnt ett tag….
Tills hon för några månader sedan kom fram och frågade om mina hundar tycker om kyckling.
-”Ja, dom ÄLSKAR kyckling! Det är det bästa dom vet!” sa jag – överraskad över frågan.
-”Ja, för när jag äter kyckling, blir det ju en massa kycklingrens över – skulle dina hundar vilja ha det?”
-”Ja, dom skulle bli överlyckliga!!” svarar jag och tittar på Flisa som sakta viftar på svansen, som om hon förstod (vilket hon givetvis gör, som den kloka hund hon är…).
Sedan dess hänger det med jämna mellanrum en liten påse på handtaget på dörren, med ”kycklingrens” i. Ofta är det också en liten lapp med en trevlig hälsning också….
Häromdagen var det en liten påse till, bredvid, med chokladbitar!
Jättegoda!
Jag tänker att hon nu säger ”Förlåt att jag skällde så mycket på dej förut!” – fast på sitt eget sätt.
Jag tycker det är fint.
Och blir glad.
erviluca #mammatillfyrakillar 