Varför är det ena sättet att leva ”rätt”, och det andra ”fel”….Det ena sättet ”tryggt” och det andra sättet ”hotfullt”?
Vem hotar jag med min ”frihet” – är det den som innerst inne skulle vilja vara ”fri”, slita sej lös, den som sitter fast…?
Eller är det den som lever med någon som den tror skulle vilja ”lossa sina bojor”?
Är det den missnöjde som jag blir ett hot för?
Det borde väl vara så att det finns olika sätt att leva, och att man helt enkelt väljer det sätt man själv vill leva på. Men så enkelt är det ju inte heller!
För man kan ju inte bara välja en människa, och säga: ”DEJ vill jag leva med! 15,50 :- , tack!” och så betalar man och så har man fått sin Perfekta hälft, som man alltid tycker likadant som, uppfostrar barnen med samma grundsyn som, och så älskar man varandra på alla sätt och vis, på ett härligt sätt. For ever and ever.
Näe, plötsligt står man där en dag, med den människa man ”valde” och tänker: ”VALDE jag verkligen Honom/Henne??…och varför i så fall?”….
….. och så funderar man lite till och tänker att det egentligen nog ”bara blev så…”….
….. och så gick åren och så hängde man ihop i ”bara farten”….och det där med att ”välja sin livspartner”…känns inte så ”självvalt”…eller nåt….
Hur blev det egentligen?
En del känner sej ändå rätt trygga med det, och tycker att Det Trygga är att föredra, framför passion, attraktion, spänning och sex…
Andra längtar ut och bort, skiljer sej för att dom längtar efter ”Det Där Andra”….och så kanske dom inte hittar ”Det Där Andra”….utan blir istället ensamma…
…och det var inget vidare det heller…
…och gräset var inte grönare ”där ute” – på andra sidan…
Eller så lever dom rövare och festar och dejtar och ”kör järnet” ett tag….tills dom tröttnar och börjar längta efter…kärlek, närhet, värme, trygghet, ömhet, två-samhet…
…..”det kanske inte var så dåligt iallafall…det där med slentrian och vana?….
Att Hålla Ihop är idealet – att älska varandra i lust och nöd.
Det kan vi vara överens om.
Människor i Världen anser att en man och en kvinna (i hetero-världen) ska hålla ihop. Skilsmässa är inte idealet alls. Det är ”fel”. Men i vissa fall ”rätt”….om det är Riktigt Illa.
Att skiljas är fortfarande ett misslyckande, och kommer alltid att vara (tror jag). De flesta tror ju ändå, när de står inför prästen och lovar att älska den andre ”i lust och nöd” och ”…tills döden skiljer oss åt”….att det ska vara så. Att de kommer att hålla ihop – alltid!
Och när man inte lyckas med det, är det ett ”misslyckande”.
Men vem vet…?
Jag tror helt enkelt vi är olika.
En del MÅSTE vidare när det inte är BRA. Antingen krisar man då, varefter man utvecklas, tillsammans med sin partner…och så blir förhållandet bättre och bättre…ELLER så måste man vidare ensam!
Att leva i negativism, tomhet, känslokyla är inte okey tycker man, och står inte ut!
Andra står ut. År ut och år in. De ser kanske livet mer som en kamp man ska ”härda ut”. Livet är att ”bita i det sura äpplet”, om och om igen…Livet ska uthärdas.
Jag vill att Livet ska Levas! Att livet ska vara njutbart. Jag vill att stunderna av olycka och sorg och elände, ska vara undantagen; kanske det som gör att jag lär mig, det jag går vidare av, utvecklas av…
…..men jag vill inte leva i Motstånd…negativism…kärlekslöshet…tomhet….
Det borde inte vara så svårt att älska. Det borde inte vara så svårt att Vilja Väl och Agera Gott. Det borde inte vara så svårt att vara snäll emot den man älskar, och att vilja ge….Ge till den man valt att leva med.
Många lever i en eeeevig kamp, där bådas mål är att ”Ha Rätt!” – att Vinna!
Kanske det är så att dom innerst inne har behov av att leva i en ständig kamp? För varför lever de annars ihop, år ut och år in? Det är ju faktiskt inte förbjudet att skilja sej idag.
Är de så rädda för ensamheten, att de hellre har en ”evig kamp” med sin partner resten av livet, än väljer friheten och ensamheten?
Om jag tex säger att jag inte vill leva i ett sex-löst förhållande, där den sidan av förhållandet har dött, så blir jag hotfull mot alla som lever i sex-lösa förhållanden. Men jag kan ju inte låta bli att ”tycka synd om” dom som missar den biten, för att attraktionen falnat och dött…eller vad det är…
Fast egentligen är det väl inte synd om dom, för man saknar ju inte det man inte har, och inte vill ha…
Att vara Annorlunda är hotfullt.
Helst ska man ”passa in i mallen” och ”vara som alla andra”. Det är tryggast. För ”alla andra”.
Och troligen för mej också…
…ibland.
erviluca #mammatillfyrakillar 