Jag skulle så gärna vilja hjälpa utsatta barn (sådana som nu är vuxna eller barn som ÄR barn) med att bli av med sina äckliga/hemska/sorgliga minnen som stör i Livet.

Tänk om jag kunde gå in i hjärnan, med en liiiiten liiiiten tång, och bara knipsa bort ”övergrepps-minnet” och så fanns det inte mer!

Tänk om jag, i och med detta kunde få min unga internet-vän, att plötsligt bara ha Goda Minnen och därmed plötsligt Må Bra!

”Idag” är ju övergreppen över, ”idag” är hon en härlig och fin tjej som är på väg ut i livet…

…men  ”idag” mår hon skit, för att ”övergreppen” sitter som berget inuti, och förstör och geggar ner själen.

Det är för jävligt!

Det vore ju rätt enkelt egentligen, att knipsa av en hundradels millimeter, eller vad det kan vara, av hjärnan, och VIPS har man bara bra minnen kvar….

…. och kan FÅNGA DAGEN med ett leende på läpparna. Och vågar tro på Livet, Framtiden och Kärleken.

Jag hoppas Någon uppfinner en ”Minnesknipsare” i framtiden.

En ”sago-dikt”…..

….med ingen relation till Verkligheten.

Jag tog en kopp Gevalia och fick oväntat besök

med historiens vingslag stod han plötsligt i mitt kök

”Du finns i mina tankar och vi är av samma sort”

sa han, och allt var som förgjort

Vi börja kommunicera om allt och ingenting

då jag såg på hans finger att där satt en gyllene ring

”Den ska jag snart ta av mig och gömma i ett berg

när solen går ner bak bergen och himlen byter färg”

Jag väntar på en morgondag då luften blivit klar

 känslor kan släppas fria och frågan har ett svar

Då våren släpper loss tusen fåglar i en sång

 och bojorna har lossats ifrån en längtan som varit lång

När Äntligen är ordet, och ordet är just nu

När Jorden slutar snurra är vi  jag och du

När alla blommor blomma och doftar sommaräng

ska jag ligga nära tättintill med dig i samma säng

Vi ska långsamt älska med känslor utanpå

fyllda av varandra i nuet – inte då

Vara riktigt nära och inuti varann

Vi två blir ett tillsammans bara för att vi kan

En sån dikt kan bli till av Gevalias reklam….

😉

…till Aftonbladets blogg.

http://blogg.aftonbladet.se/familjeterapeut

http://blogg.aftonbladet.se/mammatillfyrakillar

Bloggarna finns kvar där, men går inte att uppdatera. Det ligger där som på en kyrkogård för bloggar…

Det var enklare där.

Jag förstod alla ord bättre, kunde göra bloggen snyggare, ändra lättare, och det bästa var alla blogg-kompisar!

Vi hoppade in och ut i varandras bloggar och tyckte och tänkte lite hit och dit.

Det var så mysigt!

Det var som en Småstad där ”alla kände alla”. Sen bestämde sej Aftonbladet för att vräka alla ”små-bloggare” – och bara ”kändisarna” fick vara kvar – och vi försvann en efter en. Ut i Stora Världen. En del hamnade här: På wordpress, som känns som en jättestor anonym stad i jämförelse med hur det var på Af-bloggen…

…och så är den svår att sköta, eftersom jag inte förstår alla ord som står till höger och vänster när jag skriver….

Så…idag letade jag efter ett gammal blogg-inlägg i min gamla blogg på AF och blev alldeles sentimental.

Jag längtar tillbaka!

Uhuuuuuuuu! 😦

Känslorna bor i samma ”hus” (kropp).

Därför är det viktigt att alla känslor får plats. Och kan samsas.

Vissa känslor får man tidigt lära sej ”hantera”….eller kanske dom flesta känslor:

Man kan inte skrika av skratt rätt ut när som helst.

Ej heller SKRIKA av ilska bara för att man känner det.

Eller bryta ut i grååååt när som helst.

Det får man lära sej som barn.

På olika sätt.

Det gäller att lära sina barn att känslor är okey, men att det finns olika tillfällen att uttrycka dom på, och olika sätt att uttrycka dom på…

”Du FÅR hata din bror när du tycker att han är dum i huvet, men du får inte slå honom!”

”Du FÅR vara ledsen och gråta när din kanin har dött. Jag finns här för dej, men du behöver få gråta färdigt”.

”Det är okey att skrika att din bror är dum i huvet hemma, men inte på ICA!”

”Man får tycka att ens lärare är helt störd – man behöver inte ens tycka om henne – men du måste behandla henne med respekt ändå, och så måste du stå ut!”

”Om du tycker att jag är helt dum i huvet och vill uttrycka det så skulle du kunna skriva det i en ”hata-bok” där du skriver bara ARGA SAKER, och jag lovar att aldrig läsa den. Där kan du skriva det fulaste fula….” sa jag till Storing vid något tillfälle.  Det gjorde han. 🙂

osv osv osv osv

OM man tidigt får lära sej att det INTE är okey att gråta och vara ledsen, så stänger man in sorgen.

OM man tidigt får lära sej att det INTE är okey att bli arg, så stänger man av ilskan.

Om man stänger av delar av känslorna i Det Inre, stänger man även av Dom Andra känslorna.

Det är svårt att skratta högt av lycka, när sorgen låsts in, och ilskan gömts.

Alla känslor behövs och måste få finnas!

Vi behöver bara lära våra barn att man kan uttrycka dom på olika sätt.

Utan tårar – inget skratt.

Utan ilska – ingen lycka.

Kontroll

låter tråkigt

men behövs

i mig

Vill blomma ut

i ett sammelsurium

av färger

och bubblor

vill sjunga

skrika

 dansa

 älska

Helst igår

😉

 Förstår

att det inte går

Jag vill

blomma ut

i Livet

i Kärlek!

Måste hålla

i mig

Måste vara vuxen

återhållsam

 klok

Vill inte

men ska

Det gäller att ha

kontroll

på sig själv

sina känslor

😦

Tråkig kontroll

Han sitter vid bordet där i ”Efter 10” och jag står knappt ut ens med att se honom! Precis när jag ska byta kanal säger han att han hatar förföljelsen på alla pedofiler. Han menar att alla män mår dåligt av det och att anledningen till att det finns så få män som arbetar på dagis, handlar helt om den hetska förföljelsen av pedofiler. Han säger ”voine voine, stackars alla barn som har för få män i sina liv” (som om han brydde sej!?!).

Jag får ett vansinnesutbrott och tar tag i första hårda sak i närheten där jag sitter – ett gammaldags labyrintspel (!) – och drämmer rakt in i TV-rutan, så att det spräcks i tusen bitar och exploderar. Och Alexander Bards skägg faller sönder och regnar över hela studion, hans kortbyxor ramlar av och eftersom han inte har några kalsonger blottas ”hela härligheten”, som inte är ett dugg härlig (!), utan där hänger en liiiiten röd rädd sak…

Jag tror dessutom den slet sej och sprang iväg
alldeles för sej själv...med skägget!
 

…och Alexander slänger händerna framför organet och springer iväg, ut ur Studion, springer springer tills han tappar andan och luften och kvävs, och ramlar ihop i en hög…inte så levande längre.

Näe, så var det ju inte.

Nu ljög jag igen.

😉

Men jag kan tala om för Alexander Bard, och alla andra, att om det är så att det är få män på dagis pga pedofilförföljelserna (som inte ens finns!),  skulle heller inga män heller vilja vara Idrottsledare, Präster, Katolska Präster mm etc osv.

Att det finns för få män som är förskollärare på dagis handlar nog helt enkelt om lönen. Höj lönen, och statusen, så kommer dom!

Fuck you, Alexander Bard!

 Och snälla Media: Låt inte Alexander Bard Ta Plats och tycka till om saker. Det skadar mer än något annat….

…. PLUS att jag kräks….

…och DET vill ni väl inte!?!

NU jävlar ska jag renskriva ”Det värsta som kan hända”! Jag ska fixa och trixa och skriva och göra hela boken skitsnygg….

….och SEN jävlar-i-min-låda ska här bli en Snygg och Välskriven Roman!

Just nu är det ”fel typsnitt” och ”fel radavstånd”…

147 sidor tätt skrivna rader ska skrivas om, från början, eftersom jag inte har boken i datorn.

Den, precis som romanen Sveket, försvann ut i Cyberspace, och troligen flyger dom omkring där nu…

…om inte någon liten Alien hittat dom och nu sitter och studerar Det Jordiska Språket och Hur Jordlingarna Lever.

Man vet aldrig.

😉

Men hej och hå, här kan jag inte sitta och blogga!

Nu ska här Skapas!

I ord.

"Fislisa" i kökssoffan

Jag platal bansplåk med mina hundal. Välditt mycke balnsplåk. Löjlitt mycke!

Men det gååål inte att plata vanlitt me dom! Det gååål inte!

Och jag höööl ju hul fånitt de låtel näl ANDLA platal bansplåk med siiina hundal….

Men näl JAG platal bansplåk låtel de MYCKE BÄTTLE!

"Mille-pille-pillesnopp" på Storings ben.

Jag hade just en barnspråksstund med hundarna, precis innan vi skulle gå in:

-”FISLISA!!! KOM DÅ! VAL-EEE-DU?? DÄÄÄL! KOM DÅ! JA, KOM DÅ!!! Vaaal hal du valit?? Hal du valit i kogen?? Jahaaaa! Jaaaa, du äääl så DUTTI! DUTTI Fislisa! DUTTI! Kom-e-matte-då – ja-kom-då!!! Dutti! Lilla dubben du e så sööööt! Jaaaa, tiittta; Fislisa nosal på din lilla noppelopp, Mille-pille pillesnopp!”

Då upptäcker jag plötsligt en man, som står precis bakom ett plank, och lyssnar! Han tittar uppmärksamt på mej och mina hundar och leeer stort:

-”Förstår dom det där språket?” frågar han skrattade.

-”Ja, absolut!” svarar jag och ler…. och känner sen hur rodnaden stiger i ansiktet…

Går in.

Se mina ögon

se in i min själ

du kommer att se

att jag vill dig väl

Ta min hand

håll den hårt

den ska trösta dig

när du har det svårt

Mina fötter står stadigt

på säker mark

Tillsammans med mig

kan du vara stark

Lägg dig nära

tättintill

känn min kropp

och att jag vill

vara din

ge dig hopp

stärka dig

om det tar stopp

torka dina tårar

när det känns svårt

ge dig kraft

när livet är hårt

Ibland känns det som om Livet har varit en enda Kärleks- LÄNGTAN!

En längtan efter att bli bekräftad: ”Ja, du är värd att älskas av en man”.

Av pappa.

Ska det vara så?

När pappas sista hund dog, var han förtvivlad och skrev ett kärleksbrev, gällande hundarna vi haft, och skickade till sina döttrar. Pappa var fantastisk på att uttrycka sej i skrift. Han gav bl a ut fyra böcker innan han dog. Vi reagerade rätt olika, vi systrar.

Min äldre syster skrev ett brev tillbaka, tackade för det fina brevet och lade till Minnen från hundarna. Pappa skrev därefter ett tack-brev till henne, som jag IDAG fick läsa, och som gjorde mej fascinerad och förundrad. Och som fick mej att tänka tillbaka på min uppväxt.

Och jag tänker att det är så VIKTIGT att säga till dom man älskar, ATT man älskar dom!

 Att berätta om sina känslor och vara tydlig är viktigt.

 Inför oss var pappa otroligt otydlig. En skuggfigur.

 Att läsa hans brev, 22 år efter hans död, får mej att förstå honom bättre, att se honom på lite annat sätt…

…men jag önskar att jag hade fått lära känna min pappa DÅ – när han levde!

Jag önskar att han hade sagt att han älskade mej, och såg mej, DÅ – när han levde!

Livet hade blivit så mycket enklare då, tror jag.

Jag var så OLIK pappa. Han var inåtvänd och blyg och tyst. Jag var mer utåtriktad, känslosam och sa ifrån och pratade. Jag kände ofta att han tyckte att jag var ”jobbig” – krävande. Annorlunda.

Jag skrev också ett svar till min pappa.

 Jag minns att jag grät när jag läste hans brev om hundarna, för jag blev så fylld av att han KUNDE känna kärlek och närhet och omtanke, men att han aldrig visat den eller uttalat den till mej (eller oss barn)!

 Så jag skrev ett brev där jag undrade om han älskade mej också  (och inte bara hundarna) – där jag undrade om han skulle skriva ett lika fint brev om mej om JAG dog? Det tog en massa kraft och mod att skriva det brevet, för jag visste ju inte vad jag skulle få för svar….

Svaret jag fick var irriterat:  Han ringde och var sur och irriterad och sa att han tyckte det var ”lågt” att jag var ”svartsjuk på hundarna”. Jag vågade, och orkade inte, motargumentera för jag tänkte att han inte förstod någonting….

….. och jag vågade inte fråga om han älskade mej. ”För tänk om svaret är nej”.

 Som barn vet man inte. Och då var jag ändå ett vuxet barn – ca 20 år gammal.

Jag vågade aldrig ställa Frågan, och några år senare dog han i cancer.

Och jag vet fortfarande inte:

Älskade pappa mej, eller tyckte han bara att jag var ”jobbig” och ”krävande”?

Rent logiskt kan jag ju förstå att ”en pappa älskar sina barn”, men det lilla barnet inuti mej varken känner det eller förstår det…

….och kommer nog aldrig att göra det.

Jag får leva med ”hålet” som ”icke-kärleken” skapade.