Det finns en längtan – inuti – som aldrig dör, aldrig tar slut.
Kanske är det ett hål som inte går att fylla – en tomhet som alltid kommer att förbli tomt.
Eller så behöver jag bara rikta blickarna åt rätt håll, så fylls hålet…
Leta inuti.
Eller utanför.
Kanske är det ”konstnären” i mej – i ständig längtan efter Något….
Att hitta ”Detet” eller ”honom” eller ”kärleken” eller ”hitta mej själv”…..
Ska jag leta utanpå eller inuti, eller ska jag bara sluta leta?
”Det/han kommer när du minst anar….”
Fy fan!
”Minst ana” är inte min grej.
Jag vill ana, veta, leta, agera, vara, leva!
Jag vill inte sitta på min lilla söta häck (!), i raden av väntande flickor som ”låtsas att det regnar”, och vänta….
Visstja! Jag ska ju inte vänta. För då anar man inte minst.
Då ska jag alltså leva!
Men jag gör ju det!
Dag ut och dag in lever jag.
Tråkiga dagar, härliga dagar, varma dagar, kalla dagar, sorgsna dagar, roliga dagar, spännande dagar, booring dagar….
I´m alive!
Och sen då?!
Om jag inte har tålamod nog.
Hallåååå!!! Livet pågår! Jag har inte TID att vänta på Detet!
Eller så är det just det jag har.
Tid.
Det enda jag har är Tid.
Resten kommer och går lite hursomhelst. Men tiden är där hela tiden.
Ibland fort….. ibland långsamt….
Jag vill att du tar mitt huvud mellan dina varma, stora händer, tittar mej i ögonen och säger:
”Du är den finaste jag vet! Jag älskar dej! Av alla människor på jorden är det just DEJ jag älskar och vill vara med!”
Det vill jag.
Då kanske hålet fylls.
Iallafall tillfälligt. Kanske för alltid.
Jag vet inte.
Jag vill ju bara bli älskad.
Och älska.
För det har inte inträffat hittills, men jag längtar efter det….
…intill tidens ände.
Kanske.
erviluca #mammatillfyrakillar 