Googlad bild.
Svettig av fallande feber kliver jag ut i ett helt fantastiskt vinterlandskap:
Solens strålar mellan trädgrenarna i skogsdungen bakom huset glittrar mot snön, som både ligger på, och faller långsamt mot, marken.
Det är stilla och tyst – den tystnad som bara snö kan åstadkomma – och jag swischas tillbaka till min barndom, då när alla vinterdagar såg ut precis så här:
Suddig bild på mej och min syster - jag 10 år, hon 8 år.
När man varje dag kastade på sej kalasbyxorna, skidbyxorna, den stickade tröjan (som farmor eller mamma stickat) och anoraken, lovikavantarna, halsduken och mössan….
….. och rusade ut i snön för att antingen åka skidor – i mitt minne är jag alltid ensam när jag åker skidor.
Åkte aldrig mamma eller pappa skidor?
Fast när jag letar bland gamla bilder är jag inte ensam när jag åker skidor – jag åker med grannbarnen/kompisarna..
…..och med lillsyrran.
Googlad bild. Så här KÄNDES det.
…. eller skridskor – jag var Världbäst tills jag såg mej själv på en film, som pappa filmade med sin filmkamera – vilken besvikelse:
Pirutterna, som kändes som ”virvelvindar”, var vingliga långsamma ett-varvs-snurrar…och dom tjusiga ”stå-på-ett-ben-grejerna” var ”vingliga-tönt-grejer”….
Nåja.
Eller så kunde man åka kälke eller pulka bredvid Höijers hus, där vi (eller grannkillarna?) gjorde gupp, som dom modiga vågade åka över, och ”flyga flera meter i luften”….
Jag minns inte om jag vågade…
Googlad bild.
Jag minns Den Otroligt Viktiga Skidåkningstävlingen som Åkraskolan hade när jag gick i lågstadiet (ettan, tror jag…). Den kändes verkligen livsviktig, och jag var nervös innan…
Jag minns hur ”fröken Tonér” stod färdig i skidbyxor och anorak på skolgården när vi samlades på morgonen inför Start. Fröken Tonér som vägde uppåt 200 kg men som självklart skulle medverka – om inte annat bara genom att stå på skidorna (?) . Jag vet inte, för jag såg henne aldrig åka….
Googlad bild. Tänk dej henne i skidkläder...
Och fröken Dahlberg som med sitt tuperade hår och perfekta yttre, också fått på sej skidutrusning. Bara DET var en Upplevelse! Att se fröknarna i skidkläder.
Jag vann absolut ingenting.
Jag kom nog inte ens tvåa eller trea – för det borde jag ha kommit ihåg….
Men jag minns min upprördhet över någon som inte gick ”ur spår!” fast jag skrek det (såsom fröknarna sagt att vi skulle), och jag minns någon som prejade/puffade mej, och min ilska över detta….
…samt min frustration över fröknarnas bortseende över detta när jag kom i mål…
….och att min bild över ”sportsligt beteende” fick sej en törn…
…redan vid 7 års ålder.
Det är en lycka över att ha fått uppleva allt det här – i barndomen.
Och komma ihåg det.
erviluca #mammatillfyrakillar 