Dagsarkiv: 16 januari, 2012

Hon sa:

-”ÄLSKAR du verkligen ditt jobb….Ä L S K A R ??”

-”Ja”, sa jag.

Jag hade skrivit ett blogg-inlägg på jobbets hemsida om att jag gjorde det.

 För att jag gör det.

Hon tittade misstänksamt på mej:

-”ÄLSKAR??”

-”Ja.”

Jag blev lite osäker. Det lät på henne som om jag skulle vara knäpp  på något vis….Men så tänkte jag att jag har faktiskt sagt så och känt så i flera år nu. Jag älskar det jag gör! Jag älskar mitt yrke!

Jag älskar inte alla arbetskamrater, inte själva strukturen, ledningen bla bla bla….alla dagar, eller ens alls, för det mesta.

Men jag älskar det jag gör: Jag ÄLSKAR mitt jobb!

Och jag tycker att jag är bra på det.

-”Jag använder bara det ordet när jag verkligen MENAR det”, sa hon. ”Jag slösar liksom inte på det”.

-”Eeeeh, nähä…?”

Menar hon att jag SLÖSAR med ordet ÄLSKAR, för att jag känner så för mitt jobb?

-”Jag säger det till min man och mina barn när jag verkligen menar det…men inte om mitt jobb…” sa hon.

-”Men jag älskar ju mitt jobb! Jag gör ju det!” sa jag. ”Givetvis älskar jag mina barn, mina hundar och ibland någon man hit och dit…..men jag älskar också mitt jobb!”

Det var som om hon tyckte att vi borde enas om något.

Vaddå?

Skulle vi enas om att man inte KAN älska sitt jobb, att man inte kan älska DET HÄR jobbet, att jag använder ordet för ofta eller att jag tog i för mycket när jag skrev blogg-inlägget och egentligen inte menade det?

Hennes ifrågasättande satte igång mina tankar.

Det jag kom fram till var att:

Jag älskar mitt jobb.

Och när jag tycker om något väldigt mycket så pirrar det lika starkt inuti mej som kärlek känns….

…och jag har genom åren av och till – ibland nästan varje dag – känt en bubblande LYCKA av att jag har det jobb jag har….

Alltså ÄLSKAR jag mitt jobb!

Dessutom har jag den fantastiska förmånen att känna STARKA känslor för människor, djur, saker och ting….

Jag är ingen ”mellanmjölksmänniska”.

Kanske jag skulle passa bättre i Italien med mina känslor….

…för jag är inte Typisk Svensk känslomässigt, dvs återhållsam, strukturerad, välstädad och kontrollerad. 

Kanske rinner det italienskt blod i mina blåblodiga ådror….

Man vet aldrig….

Men jag vet iallafall att jag älskar mitt jobb.

Min migrän-huvudvärk är så konstig!   

 Ingen läkare har hittills lyckats göra något åt den, annat än att ge mej nya mediciner, som hjälper ett tag, tillfälligt, och sen är jag tillbaka på ruta 1 igen…

Jag är omåttligt trött på läkare som undersöker och frågar och undersöker igen, och sedan skickar mej vidare till ”specialister” som inte vet ett skit mer – är bara bökigare att ta sej till –  och som gör samma undersökningar om igen….

Min första huvudvärk/migrän startade, som jag minns det, när jag var 12 år….

…..så den har funnits där i några år.

Så här kan mitt synfält se ut när migränattacken startar...
.....fast jag har oftare "solar" än blixtar i synfältet...

Det som hänt med åren är att den blivit ”tydligare”, och att den oftare och oftare börjar med ”synbortfall/blixtar och cirklar i synfältet”. Om jag ska föredra något så gillar jag den starten bättre, på en attack, för den är så Tydlig: ”Migrän”, säger den.

Den andra migrän-starten är molande huvudvärk i flera dagar innan. DET är inte kul! Då är jag helt slut redan när migränen börjar. Så ”nejtack” till den starten av attackerna. Om jag får välja.

Så här kan en attack starta, med en halcirkel-blixt mitt i synfältet,
 men mina "blixtar" är alltid lysande vita/silver och aldrig färgade.

Min sista attack började när jag var på väg hem på lunch i tisdags. Mitt i promenaden på vägen började det komma ”glittrande cirklar” i mitt synfält – en mycket obehaglig upplevelse. Man kan liksom inte ”se förbi” cirklarna, utan dom sitter där dom sitter i synfältet.

Jag råkade ha en dos medicin i handväskan, så jag tog en puff direkt. Av dom puffarna blir jag lite ”blarig”, men det är smällar man får ta…

Väl hemma försvann såsmåningom ”dom glittrande cirklarna” i synfältet, och efter en kort promenad med hundarna, gick jag och la mej, hållandes tummarna (bildligt talat) för att det var en ”avgränsad attack”, dvs en attack med tydlig början och slut.

Det var det inte.

Attacken höll i sej tills i natt, då trycket/värken/molandet/smärtan/illamående plötsligt bara lättade och ”flög iväg” och det kändes som om jag förundrat tittade mej omkring och tänkte: ”Vad hände?”….

Underligt är bara förnamnet.

Förresten hade jag bara två puffar kvar av min migrän-medicin varav den andra avverkades under andra dygnet….På Apoteket fick jag sedan veta att jag inte fick hämta ut mer medicin, eftersom den är så  pass stark och ”farlig” att man inte få använda för mycket…och jag hade fått ”min ranson” för denna månad…

…så det var bara att härda ut tills smärtan gav med sej.

Och det är inte så ”bara”, men efter många års ”träning” vet jag ju att det går….

…även om det av och till under dessa attacker är bra  nära att jag ger upp…

NU är den över för denna gång!

Och nu ska jag ”sova ikapp” mej själv (för att sova när man har så ont, går inte!).

Godnatt!

Lycka är att vara huvudvärks/migränfri!