Idag fyller Storing år! /erviluca

Idag är det 17 år sedan jag stod på knä på en brits på Huddinge sjukhus och trodde jag skulle döööö….Storing är det största barn jag klämt ut. Storing är det barn jag var mest rädd för att föda….

Varför? frågar du givetvis….

Varför var jag så rädd för att föda just Storing?

Jo, när jag skulle få Äldste sonen VISSTE jag inte hur det kändes att föda barn. Jag VISSTE att det gjorde ONT, och jag hade läst hyllmeter efter hyllmeter om förlossningar, för att ”vara beredd på allt”….

Jag var superförberedd med Äldsta sonen, men ändå blev jag otroligt chockad över smärtan det innebär att klämma ut detta Underverk. Jag var också förundrad över dessa fantastiska känslor som föddes med Äldste sonen, så jag visste att jag ville göra om det, pga detta….

Jag hade längtat efter ett barn till i 10 år! Men inför förlossningen VISSTE jag hur fruktansvärt ONT det gjorde, och jag kände att jag inte visste hur jag skulle ställa in mej på denna GALNA smärta igen. Jag visste också att jag ändå inte ville ha bedövning….för att inte baaarnet skulle bli påverkat….(Gud, så tappert och stoiskt, kan jag tycka nu…)….

Förlossningen blev en kaotisk katastrof!

För mycket Petidin (som jag egentligen inte ville ha alls!), en galen, oförstående och iskall barnmorska (fyfaan för Viveka!)…..

….. och hallucinationer (av Petidinet) som gjorde att jag trodde att jag varit med om en bilolycka!

Kära nån!

Mitt i detta KAOS, kom Storing.

Min andre son.

En helt egen liten människa. En egensinnig liten person, som bevisat för mej att det finns dom som  kan vara mer envisa än jag….

En liten människa som vågade stå upp för sina känslor, tankar och åsikter i 180 knutar…

En liten Stenbock.

….som idag är en Fantastisk Människa!

Vacker, klok, lugn, sansad, humoristisk, snäll, omtänksam, genomtänkt…

 Fortfarande envis, men numera använder han denna envishet Framåt i livet…….

….. och när vi diskuterar/har olika åsikter, biter han inte längre i mattan, skriker och kastar saker av ilska….

Tja….den bästa Storing ever!

GRATTIS 17-åringen!

Om 1 år är du ”vuxen” i samhällets ögon, men ärligt talat tycker jag att du nått den åldern redan nu.

Du är vuxen i mina ögon.

Fast ändå mitt barn.

Och jag älskar dig gränslöst!

Tänk att jag nu har fyra söner som tittar ner på mej ”von oben”…..och kan titta rakt ner i skallen  på mej för att se om jag har…mjäll! Det har jag inte.

Det är helt otroligt att dessa fyra fantastiska ”nästan-män” (åtminstone 2 ÄR män) har varit pyttesmå och legat i min mage!