Jag känner i hela mej att det är dags för en dikt, men ingen dikt kommer.
Jag känner att dom liksom ligger ”på lur” omkring mej….
…svävar omkring i luften….
….låter sej inte fångas in….retas…
Frågan är om jag bara behöver sträcka ut en hand och fånga in en….? Det känns lite så…
För NÄR jag skriver dikter så kliver dom snällt och vänligt ner i fingrarna och skrivs ut, utan att jag medverkar själv, nästan….
IBLAND tar dom en sväng via hjärnan, så att jag själv får veta vad den handlar om, innan den skrivs ut….
Häromnatten, när jag vaknade, låg en dikt där – i huvudet – och ”ville bli utskriven” PÅ EN GÅNG! Den var rätt så envis och enveten: ”SKRIV UT MEJ! NU!!” krävde den.
Jag låg och vägde för och emot, om jag skulle skriva ner den eller inte (OBSERVERA att det var MITT I NATTEN!) , och jag kom fram till att jag INTE orkade!
Jag tänkte in den i huvudet….
….. och försökte stoppa in den i något Minnesfack i hjärnan.
Den var så Självklar, så jag tänkte att ”Den kommer att Finnas där när jag vaknar, så kan jag skriva ner den då!”.
Som STRAFF (från Universum?), för att jag inte skrev ner den direkt, är den helt borta!
Helt.
Borta.
Det var den bästa dikt EVER made!!
Lovar!
Jävla skit!
Ytterligare ett straff är att det nu flyger omkring små ofärdiga dikter i min närhet, men ingen vill komma till mej….
Dom flyger omkring som irriterande flugor omkring mitt huvud, och slår sej aldrig till ro, visar bara DELAR av sej….
…. och låter sej inte fångas in.
Irriterande!
erviluca #mammatillfyrakillar 