Att längta bort när man är hemma

 och längta hem när man är borta

 

Att längta hit när man är där

och längta dit när man är här

 

Att längta efter ensamhet tillsammans

och längta efter någon när man är ensam

 

Att längta efter att vara ifred i en röra

och längta efter röra när man är ifred

 

Att längta efter mat när man är hungrig

och längta efter hunger när man är mätt

 

Att längta efter att bli smal när man är tjock

och längta efter fett när man är smal

 

Att längta efter Hans när man har Peter

och längta efter Peter när man har Hans

 

Att längta efter katt när man har hundar

och längta efter hund när man har katt

 

Att längta efter värme när det är kallt

och längta efter kyla när det är varmt

 

Att längta efter FÖRR när det är NU

och längta efter framtiden när det var förr

 

Att längta efter närhet när man är långt borta

och efter distans när man är nära

 

Att längta efter längtan när man inte längtar

och känna känslan just här och nu

 

Att leva livet

 

 

Får du aldrig lust att bara säga: ”Prutt!” någon gång?

Eller ”bajsa på dej!”….

……eller ”Skitapa!”??

Får du bara inte  superlust att häva ur dej: ”Kukhuve!” eller…

…..”skit på dej!” eller…..

…”knulla”???

Nähä.

Då är det bara jag.

Och nu är jag färdig.

🙂

 

…och mina systrar skäms så att dom måste gömma sej under täcket och vänta tills den högröda färgen lagt sej….

 

Liiiite tourettes är det kanske…

…….men jag ”sa” det bara i ord här.

På nätet.

 Inte rakt ut.

Än.

🙂

 

Kanske det är svenskt – kanske inte – men  när man pratar om något ämne tillsammans med ett gäng andra, så tycker nästan alla likadant och håller med varandra med olika uppmuntrande eller stönande ”hålla-med-ljud”:

-”Aaaa! Visst va han!”

-”Ja, Guuuud ja!”

-”Håller med!”

Om man inte är man. Då är medhållet Tystnad. En del har lärt sej att nicka lite sådär småsocialt, men många är bara tysta.

Om man då inte alls håller med, och därför säger:

-”Näe! Jag håller inte alls med!” och en förklaring till det….

….så blir ”folk” illa berörda. Dom tycker det inte passar in riktigt…

…..men för att det inte ska bli helt fel ändå, så kan några hummande hålla med den som tycker ”tvärtom”:

-”Ja, jo….visst kan det ju vara så OCKSÅ….om man tänker efter…”

Så kan man liksom knyta ihop påsen ändå, på slutet och få det till ett slags konsensus.

För vi måste ju ”hålla ihop”, tycka ”samma-likadant” osv…

En annan sak jag funderat på är att ”ALLA” tror att dom skulle vara så hjältemodiga i olika situationer:

-”Huuuur kunde DOM bara stå där utan att GÖRA NÅGONTING när det lilla barnet ramlade under bussen?!?”

…men jag lovar:

DU är inte speciellt annorlunda mot DOM!

Du är rätt så likadan!

Du vänder bort din blick lika ofta som ”dom andra”. Och så länge du tror att du inte gör det, är du en ”dom”.

För när du vänder blickarna mot dej själv, och tittar på dej själv och förstår att du är ”som alla andra” – ”och därför måste jag skärpa mej och möta den svage med blicken…..

…först DÅ är du inte längre ”dom” – dom som inte gör något!

Dom fega.

Inse att du alltid skulle kunna ha gått i den andres skor, och att du förmodligen måste göra det, för att förstå ”dom andra”.

 Inte bara i dom snälla och godas skor, utan dom ”dummas” också….

 

 

Mycket har jag tänkt, och många planer har jag haft….

Hit och dit och upp och ner.

Mycket har jag fantiserat om, drömt om och tänkt på…..

…men jag tänkte aldrig bli gammal.

Jag tänkte inte INTE bli gammal….

….för jag tänkte ju inte döööö, innan det hände….

Men jag tänkte faktiskt inte på att jag skulle bli GAMMAL.

Det fanns inte.

Finns inte.

Lite läskig bild...Makaber, men samtidigt lite rolig...
Googlad bild.
 

I min värld är jag JAG – alltid!

Men inte Gammal.

Jag kanske blir farmor och får troligen barnbarn….

…men att jag skulle bli Gammal….

Näe!

Det finns inte.

Och nu mitt i ”början-på-gammelheten”….

…tänker jag att jag är inte gammal.

Fast jag är det.

Enligt ålderns alla beräkningar anser många mej att vara….

…gammal.

Inte gammal-gammal….

…men ”halv-gammal”.

När mamma var i samma ålder som jag är nu, och jag då var X antal år yngre än hon, tyckte jag att hon var rätt ”gammal”….

”Rätt nära pension”, liksom….

Och ändå har jag fortfarande kvar tanken: ”Hur känns det att bli/vara vuxen?”

När kommer DET liksom.

Känslan av att Vara Vuxen.

Många människor är så….vuxna.

Så ”På-Riktigt” Vuxna:

Rynkar på sina ögonbryn och säger: ”SÅ kan man inte/får inte/ska inte göra!”…

…och så går dom med sina små pumps, välputsade finskor, välstrukna skjortor,slipsar, kjolar, strumpbyxor eller stay ups….

….små dräkter och fiiiina frisyrer duschade med hårspray, välmanikyrerade naglar……

….. och tusen ”så-kan-man-inte-göra” innanför skallbenet….

Sen åker dom långfärdsskridskor 3 varv runt sjön…..

…..åker och slår lite slag med sina golfklubbor, putsar på båten, åker lite slalom med snyggaste skidutrustningen i ”rätt färger” och med rätt märken…..

…inte för att dom tycker det är så Roligt eller Skönt, utan för att man ”måste-hålla-igång-kroppen-och-man-måste-ju-hålla-sig-i-trim”….

…säger åt sina barn att sitta ordentligt vid bordet och läsa sina läxor kl. 17-18 (”Före middagen”!) och plocka upp strumporna från golvet….

Livet är inte en njutning – det är ett Måste.

Typ.

För dom.

Men vad hände med mej på vägen? Varför blir jag inte ”vuxen” på det där ”vuxna” sättet? Varför är jag en Evigt trotsande tonåring, full av tankar och bus och ”tvärtom-idéer”?

Varför åker jag bara långfärdsskridskor runt sjön för att jag tycker det är så UNDERBART att känna FARTVINDEN mot mina kinder?

Varför dansar jag för att jag blir sprängfylld av lycka i hela mej – både av att dansa och av att känna musiken fylla hela min kropp? Och inte för att jag ”måste” eller för att det är ”viktigt att hålla kroppen i trim” osv?

Men varför blir jag då så besviken när jag tittar i spegeln i träningslokalen och ser en liten köttbulle sprätta runt med sina små knubbiga ben…..

…… när jag känner mej som en Vacker Älva?!

Varför blir jag inte vuxen?

Varför lär jag mej inte att ”gilla läget”?

Och varför är jag ”gammal” i år, men inte i Känslan?

Googlad bild. Obs! Jag tycker inte den här killen är sexig - jag tycker
bara han är..."ung"...och får lust att säga: "Men lilla vän, sätt på dej
lite kläder så att du inte fryser!" och så kanske klia honom på ryggen
om han vill...
 

Så när ”unga män” med ett flirtigt leende säger till mej:

-”Jag gillar Äldre Kvinnor….Vill du…?!”

…så tittar jag mej omkring och undrar:

-”VAR är den där Äldre Kvinnan som han pratar om?”

…för jag är ingen ”Äldre Kvinna”…..

Jag är JAG!

Dessutom vill jag bara klappa honom på huvudet och säga:

”Lilla gubben…!” ……för jag tycker att han är så….söt!

Och jag vet att jag då är lika fördomsfull som han är….men å andra sidan är faktiskt mina söner i dessa pojkars ålder….och det enda jag då kan känna är…moderskänslor……

Och vill inte bli intryckt i något slags fack: ”Äldre kvinna” (äldre än vem då?) eller ”Mogen kvinna” (mogen? jag? Ha!)…..

…. ”Ung för sin ålder” (enligt vem?!)…..

Jag. Är. Jag.

Ålderslös.

Fast ändå inte.

För när jag reser mej från soffan låter jag precis som mamma/pappa i samma ålder:

”Stön!”

Suck!

Jag tänker inte bli gammal rynkig och gråhårig.

Jag tänker inte bli gammal.

Jag tänker bara vara JAG.

Alltid.

Det finns en längtan – inuti – som aldrig dör, aldrig tar slut.

Kanske är det ett hål som inte går att fylla – en tomhet som alltid kommer att förbli tomt.

Eller så behöver jag bara rikta blickarna åt rätt håll, så fylls hålet…

Leta inuti.

Eller utanför.

Kanske är det ”konstnären” i mej – i ständig längtan efter Något….

Att hitta ”Detet” eller ”honom” eller ”kärleken” eller ”hitta mej själv”…..

Ska jag leta utanpå eller inuti, eller ska jag bara sluta leta?

”Det/han kommer när du minst anar….”

Fy fan!

”Minst ana” är inte min grej.

Jag vill ana, veta, leta, agera, vara, leva!

Jag vill inte sitta på min lilla söta häck (!), i raden av väntande flickor som ”låtsas att det regnar”, och vänta….

Visstja! Jag ska ju inte vänta. För då anar man inte minst.

Då ska jag alltså leva!

Men jag gör ju det!

Dag ut och dag in lever jag.

Tråkiga dagar, härliga dagar, varma dagar, kalla dagar, sorgsna dagar, roliga dagar, spännande dagar, booring dagar….

I´m alive!

Och sen då?!

Om jag inte har tålamod nog.

Hallåååå!!! Livet pågår! Jag har inte TID att vänta på Detet!

Eller så är det just det jag har.

Tid.

Det enda jag har är Tid.

Resten kommer och går lite hursomhelst. Men tiden är där hela tiden.

Ibland fort….. ibland långsamt….

Jag vill att du tar mitt huvud mellan dina varma, stora händer, tittar mej i ögonen och säger:

 ”Du är den finaste jag vet! Jag älskar dej! Av alla människor på jorden är det just DEJ jag älskar och vill vara med!”

Det vill jag.

Då kanske hålet fylls.

Iallafall tillfälligt. Kanske för alltid.

Jag vet inte.

Jag vill ju bara bli älskad.

Och älska.

För det har inte inträffat hittills, men jag längtar efter det….

…intill tidens ände.

 

Kanske.

 

 

 

How many times can you mend a broken heart

Piece by piece and part by part

How many times do you dare to love again

and hope that  it will not be the same

How many times are you ready to fly

throw yourself from the mountain out into the sky

How many times can you bare to feel the pain

Just this time or then again and again

Does your heart ever freeze to ice

or do you build walls – the bigest size

Do you have the curage to get on the train

and let it take you to a unknown future again

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

http://urplay.se/166591

Igår såg jag ett Mycket Intressant program på Kunskapskanalen: ”Mitt kön och jag” (visas även ikväll kl.22.00. SE det! Mycket intressant!) . Det handlade om en relativt stor grupp människor som föds utan ett tydligt kön.

Jag visste att det fanns något som heter hermafroditer, dvs dom som både har manligt och kvinligt könsorgan, men jag visste inte att det finns alla möjliga varianter av detta tillstånd – och lite till – och att det inte alls är så ovanligt som jag trodde.

”I en stad som New York finns ca 100 000 människor som är födda med detta”, sa speakern.

Det är ju inget man direkt skryter över, eller ens talar om, i en familj där man fått ett barn som man inte vet könet på…..

Tänk dej själv att föda fram ett barn och inte veta om det är en pojke eller flicka….

…och när släkt och vänner frågar:

-”Vad blev det?”

Vad svarar man?

Chansar?

-”Vi chansar på att han/hon utvecklas till en…..*slänger en krona upp i luften*….klave = tjej!” ???

Näe, i dokumentären sa dom att läkarna gör en massa undersökningar och tar en massa prov på barnet och att man sedan bestämmer, tillsammans med föräldrarna, åt ”vilket håll det lutar” könsmässigt….

…för många av dom här människorna har det lite rörigt i könsdelarna över huvud taget: En tom pungpåse, en testikel som inte vandrat ner, en äggledare, en grund vagina och en förstorad klitoris alternativt penis….

Föräldrarna till dessa barn skäms, vet inte hur dom ska agera, har ingen att prata med….

Barnen blir förvirrade, vet inte vilken ”grupp” dom tillhör och vågar givetvis inte visa sej nakna…

En del barn börjar man operera väldigt tidigt – andra inte – beroende på hur dom ser ut kring könet, om könet fungerar (kissa osv) och vad föräldrarna och läkarna tror är bäst.

För tänk om man opererar bort en penis, för att man tänker att det är ”mest en flicka” och så visar det sej att det blir stort testosteronpåslag i tonåren och ”flickan” utvecklas till man!?

Åh, så rörigt!

För dessa barns skull kanske samhället behöver fundera ut vad det tredje könet ska heta? Könet ”mitttemellan”….”Dom-som-kan-välja-efter-hand”…

Om vi människor hade lite friare sinnen skulle dessa barn (och föräldrar) kanske inte må så dåligt, som många gör?

-”Vi fick en Blandis!” skulle man lyckligt säga och låta barnet vara precis som det var, utan att försöka putta in den i något fack….och så skulle hen få namnet ”Kim” och få bli det som den ville – när hen ville!

Fast vi människor behöver plocka in människor i fack:

Killar där. Tjejer där. Rika där. Fattiga där. Märken där. Märkeslösa där. Hundälskare där. Hundhatare där.

Organisationen av saker och människor – inplockandet i olika fack – skapar trygghet.

Vi behöver trygghet.

En människa som varken är han eller hon, gör oss förvirrade.

Förvirring är otryggt.

Så….

Kan inte lösningen vara då att hitta på ett namn för ”det tredje könet”?

 För att dom ska få finnas utan att skämmas för det, eller behöva operera bort det, kanske dom skulle behöva stoppas i ett eget fack och få ett eget namn?

Eller?

Och vad skulle DU göra om du fick ett barn som inte hade ett tydligt kön?

När saker och ting rasar…

När grejer inte funkar…

När jag inte kan och förstår saker….

När jag inte hinner med….

När jag inte orkar….

Vem ska hjälpa mej?

*                                     *                                            *                                      *

Varför är det så svårt att ställa frågan: Kan du hjälpa mej?

*                                     *                                            *                                             *

Jag klarar inte av ”nej”, som svar, å ena sidan – för jag känner mej Personligt Avvisad, fast det troligen inte är personligt – och å andra sidan kräver ett ”ja-svar” någon form av krav, dvs att jag ska lyssna på och lita på den som ska hjälpa mej….

Så istället står jag där – hjälplös.

Tom.

Och gör ingenting.

Eller gör det själv – hjälpligt eller på fel sätt.

Tejpar ihop det med silvertejp, spikar fast det hjälpligt eller kastar bort….

….eller något annat tillfälligt.

Det går ju bra att blunda också.

Och låtsas att problemet inte finns.

Fast det funkar bara ett tag…..

Olika länge för olika bekymmer….

Själsliga bekymmer är inte problemet.

Utan det är spisar som slutar fungera, el-grejer som pajjar, Riktiga Saker som inte fungerar, ramlar ner….

I grund och botten vore det rätt härligt att ha ett Helt Gäng med….

PENGAR!

Då skulle jag bara lyfta på luren och med fiiiiina ord säga:

-”Kära Hantverkare, eller vad du nu är, kom och laga allt hos mej som gått sönder….eller kom med NYTT!!”

Så kom inte och säg att Pengar inte löser problem!

För det gör dom.

Det fanns en tid i mitt liv när jag faktiskt nästan trodde att jag kunde klara ALLT själv!

Det kan väl inte vara så jävla svårt, tänkte jag jämt….

Kan han så kan väl jag!

Men nu har jag prövat……

Och jag tror inte det är något fel på min intelligens – utan mer på min ork och på mitt intresse!

För det är ju sååååååååååååååååååå tråkigt att skruva i skruvar, spika i spikar och pilla med elektriska saker….

Jag har tummen mitt i handen och inget tålamod för att läsa ”hur-man-gör”….

Och så är det det där med Tiden, som ska räcka till allt också….

Så:

Nu är ugnen trasig, diskmaskinen kan ”slänga sej i väggen” (helt värdelös! Köp inte en Whirlpool auto clean! Den suger! Den är bara 3 år, och sög från början! Skitdiskmaskin!)…..

…..och om man går från rum till rum hemma hos mej finns det saker överallt som skulle behöva åtgärdas.

Min ”startmotor” är broken, och hela jag borde lämnas in på reparation….

….eller varför inte återvinning!?

Pust!

Och nu är jag helt slut bara över att ha skrivit det här inlägget!

….fast det kan ju bero på att jag haft hög feber och influensa i flera dagar….

Och att bara stå, eller sitta upp, en lite längre stund, får mej att bli Helt Slut.

MEN, jag ÄR rätt slut!

Kör på tomgång just nu.

Behöver tankas.

Oljan är slut. Bensinen är slut.

 Hela min inre motor skriker:

Hilfe!

….och varför den skriker på tyska, vet jag inte…

Kanske den är lite….

….blyg?

 

 

Googlad bild.

Svettig av fallande feber kliver jag ut i ett helt fantastiskt vinterlandskap:

Solens strålar mellan trädgrenarna i skogsdungen bakom huset glittrar mot snön, som både ligger på, och faller långsamt mot, marken.

Det är stilla och tyst – den tystnad som bara snö kan åstadkomma – och jag swischas tillbaka till min barndom, då när alla vinterdagar såg ut precis så här:

Suddig bild på mej och min syster - jag 10 år,  hon 8 år.

När man varje dag kastade på sej kalasbyxorna, skidbyxorna, den stickade tröjan (som farmor eller mamma stickat) och anoraken, lovikavantarna, halsduken och mössan….

….. och rusade ut i snön för att antingen åka skidor – i mitt minne är jag alltid ensam när jag åker skidor.

Åkte aldrig mamma eller pappa skidor? 

Fast när jag letar bland gamla bilder är jag inte ensam när jag åker skidor – jag åker med grannbarnen/kompisarna..

…..och med lillsyrran. 

Googlad bild. Så här KÄNDES det.

….  eller skridskor – jag var Världbäst tills jag såg mej själv på en film, som pappa filmade med sin filmkamera – vilken besvikelse:

 Pirutterna, som kändes som ”virvelvindar”, var vingliga långsamma ett-varvs-snurrar…och dom tjusiga ”stå-på-ett-ben-grejerna” var ”vingliga-tönt-grejer”….

Nåja.

Eller så kunde man åka kälke eller pulka bredvid Höijers hus, där vi (eller grannkillarna?) gjorde gupp, som dom modiga vågade åka över, och ”flyga flera meter i luften”….

 Jag minns inte om jag vågade…

Googlad bild.

Jag minns Den Otroligt Viktiga Skidåkningstävlingen som Åkraskolan hade när jag gick i lågstadiet (ettan, tror jag…). Den kändes verkligen livsviktig, och jag var nervös innan…

Jag minns hur ”fröken Tonér” stod färdig i skidbyxor och anorak på skolgården när vi samlades på morgonen inför Start. Fröken Tonér som vägde uppåt 200 kg men som självklart skulle medverka –  om inte annat bara genom att stå på skidorna (?) . Jag vet inte, för jag såg henne aldrig åka….

Googlad bild. Tänk dej henne i skidkläder...

Och fröken Dahlberg som med sitt tuperade  hår och perfekta yttre, också fått på sej skidutrusning. Bara DET var en Upplevelse! Att se fröknarna i skidkläder.

Jag vann absolut ingenting.

Jag kom nog inte ens tvåa eller trea – för det borde jag ha kommit ihåg….

Men jag minns min upprördhet över någon som inte gick ”ur spår!” fast jag skrek det (såsom fröknarna sagt att vi skulle), och jag minns någon som prejade/puffade mej, och min ilska över detta….

…samt min frustration över fröknarnas bortseende över detta när jag kom i mål…

….och att min bild över ”sportsligt beteende” fick sej en törn…

…redan vid 7 års ålder.

Det är en lycka över att ha fått uppleva allt det här – i barndomen.

Och komma ihåg det.

Nä, det blev inge bra med: ”Big shop”.

Jag ville hellre ha rubriken: ”Me love big handle”…Det lät liksom mer nära det jag kände, tillfälligt..

…..men ”handle”….Är inte det såna där ”kärlekshandtag” runt midjan?

Så, jag ”fick inte”. För mej själv. ”Fy!” sa jag till mej själv och rynkade ögonbrynen.

 Och mina rynkade ögonbryn är inget att leka med…

Jag tänkte skriva om att jag älskar att storhandla helt enkelt!

Jag älskar nog över huvud taget att gå i affärer, tror jag…

…om jag har pengar.

Inte annars.

 För då gör det mest bara ONT. Att se saker man vill ha, och få ”smisk på dom själsliga fingrarna”. Typ.

Men när jag storhandlar så handlar jag ju bara ”Måste-ha-saker”.

”För-att-överleva-veckan-varor”.

Det känns så braaaaaa!

Speciellt när jag har god tid på mej och INTE behöver stressa.

Sen känns det ÄNNU BÄTTRE att fylla alla skåp och lådor med matvaror. OJ, vad det känns bra!

Inte mitt kylskåp, men skulle kunna vara...

Och sen att Öppna alla skåp och lådor och det är FULLT och PROPPAT med mjölk, ost, bröd, kött, bacon, kyckling, ris, pasta, grönsaker etc….

Åh, vilken lycka!

Och gissa vad?!

Jag har ingen inköpslista när jag storhandlar, och ändå blir det så BRA jämt!

Jag är nog Värsta Experten på att storhandla tror jag.

På en skala är jag nog nästintill en 9:a (där 10 är bäst!).

INTE Halv åtta hos mig iallafall...
 

Inte 10 för man kan inte laga supéer och tjuuusiga middagar på mina storhandlingsvaror.

Men vardagsmat och sånt. Och det är väl det som är viktigt.

Och ska man bli sjuk, när man är Kapten på ett Skepp….

…… så är det ju himla bra att man har storhandlat precis innan.