
Det ligger ett tunt tunt lager av snö på marken när vi kommer ut på morgonen.
………………………………………………………………………………………………………..
Flisa har dom senaste åren varit den som FÖRST upptäckt att det snöat ute. Hon har då stått i fönstret och nästan ropat:
-”Det har snöat! Det har snöat! Det har snöat!”
Fast för andra låter det: ”VOV-VOV-VOV-VOV-VOV!!”…..

…medan jag hör tydligt: ”Det har snöat! Det har snöat!”

Men i morse sa hon ingenting….
…………………………………………………………………………………………………………….
Flisa ställer sej på gräsmattan och stirrar på det där tunna som ska föreställa snö. Hon vrålstirrar! Som om hon inte tror sina ögon. Sen tittar hon på mej, med en fråga i ögonen, och så tittar hon på snön igen.
Jag, som kan Flisas ”språk”, svarar henne:

-”Näe, det går inte att göra någon snöboll av det här.”
Hon lägger huvudet på sned, som om hon överväger att ändå övertala mej att åtminstone FÖRSÖKA, men så stirrar hon på snön igen, och så kommer hon fram till samma resultat som jag…..
”Det går inte att göra snöbollar av det här.”
Så skuttar hon iväg och ser ut att tänka: ”Ja, ja…det är väl bara att gilla läget”.