Jag hade bestämt mej för att vara sådär lite ”behagligt intetsägande” i Vissa Sammanhang….

…sådär lite ”flytande otydlig”…..

….så att ingen kunde säga att jag varken sagt ”bu” eller ”bä”….

…utan mera lite ”blaha blaha”….

Och om Någon skulle säga: ”Du SA ju att du…….”, så skulle jag kunna svara ”nej, det sa jag inte….absolut inte!”

I såna där Sammanhang där man vinner mer på att vara ”lite luddig och otydlig, än rak och tydlig.

Jag hade verkligen bestämt mej.

Men vad hände?

…………………………………

Frågan kom ju så Rakt På!

Jag var lite oförberedd. Visste liksom inte att ”NU gäller det!……att vara Luddig”……..

Så jag sa både BU och BÄ….och insåg snabbt att jag Misslyckats med min Behagligt Intetsägande intställning.

Och när man sagt A måste man ju oftast säga B……

….och sen får man helt enkelt köra hela alfabetet!

Efteråt blev jag så ARG, på mej själv:

-”Du SA ju att du skulle hålla käften, vara lite luddig, lite mesig och försiktig! Du HADE ju lovat dej själv! Tummat på det! Hur faan kunde du köra hela racet – från A till Ö, och både bu och bä – FAST du lovat….Faan! Dej kan man ju inte lita på!”

Sen åkte jag hela vägen till Den Oseriösa Plastikkirurgen, som gör vadsomhelst för pengar, och sydde ihop munnen…..

….och det var fanimej rätt åt mej!

För kan man inte lita på mej, och mina löften, kan man lika gärna sy ihop truten på mej!

Tur att man kan skriva, fast man har ihopsydd mun……

….och nu har jag ju också något att skylla på när jag inte vill/kan prata i telefonen…

Tankarna far både hit och dit

några är finurliga – andra är skit

Upp är ner och ner är upp

vägen är lång med många gupp

Inget är rätt och inget är fel

”hur ska man göra för att bli hel?”

Kanske livet lär oss en läxa

eller kanske det bara låter oss växa…

Växa ur byxor och skjortor och skor

Världen är större än du tror

Jag är bara en suck i vinden

 och behöver en kyss på kinden

Först är man liten och sen blir man stor

Det går mycket fortare än man tror

Plötsligt ska man veta allt och lite till

Fast man varken hann med, eller vill

Livet är fullt av både krav och  fester

Bjud in dom du vill så dom blir dina gäster

Bjud in hela livet och gör det till en dans

Att inte tveka är att ge Livet en chans!

Har vi någon slags ”Bry-sig-om-gen”?

Eller är det våra ”ta-hand-om-hormoner”?

SJÄLKLART finns det killar som bryr sej och kommer ihåg …….

….och tjejer som inte bryr sej och glömmer bort…….

…… men jag menar inte DOM nu – Dom som är Utanför Min Statististiska undersökning….

Jag menar ”dom-som-är-som-folk-är-mest”…..

ATT män glömmer sina fruars födelsedagar, inte minns sina barns födelsedagar (? finns fortfarande såna?? dom fanns iallafall när jag var barn….och deras fruar hade som jobb att påminna dom…)…..

…… inte minns bröllopsdagar, glömmer bort mors dag och alla andra bemärkelsedagar, är ju (fortfarande) ingen ovanlighet direkt….

”Äsch, det är ju bara ett kommersiellt jippo!” säger dom om mors dag när dom fullkomligt glömt det…..

…… och mamman till hans barn sörjer en skvätt på toaletten, och kommer ut därifrån lite rödögd, men Tapper.

Tja, det är väl lika kommersiellt som julafton…kanske…eller nåt…

Att bli Firad är Underbart! Att få höra att  man är älskad, omtyckt, duktig, bra……

Att bli ihågkommen, och allt annat,  känns GOTT i hjärtat!

Kom inte och säg något annat. Kom heller inte och säg att ”jag uppvaktar henne någon annan dag – när jag känner för det!” för det gör du inte!

MEN det jag undrar är:

Vad är det som gör att flickor VILL uppskatta, VILL uppmärksamma, skriver små kärleksord/brev till sin mamma/pappa, VILL göra små fina kort till någon dom älskar och tycker det är KUL att uppskatta….

….medan små pojkar (som inte har systrar som pushar dom!!! = undantag) glömmer, struntar i och bryr sej inte om….att fira mamma eller pappa, eller skriva små kärleksord till någon….

….och fortsätter glömma genom livet…

Denna eviga fråga kommer att förfölja mej genom livet?

Sitter denna oförmåga i generna, i hjärnan eller i hormonerna?

Det kan inte  vara uppfostran, för jag har uppfostrat mina söner till att Komma Ihåg och Bry sej om….Lyckades jag?

 Nope.

Nja…kanske någon utav dom är lite ”sån”, och förstår att det ”spelar roll”….

Visserligen har ALLA mina fyra söner pappor (2 stycken) som INTE BRYR SEJ, inte kommer ihåg och tycker det mesta är ”onödigt tjaffs”….så kanske dom influerat mina söner mer än jag lyckats med….

Men ändå?!?

Ge mej ett svar.

 Nu.

Själv har jag ingen pappa att fira idag, eftersom han dog 1989, men mina barn har sina pappor….”som inte bryr sej”….men som oftast ändå blir firade, för att jag påminner….

Däremot blir jag aldrig firad.

Och kommer aldrig att bli.

På mors dag.

”Uhuuuuuuuuuuuuuuuuuuu!”

Förresten – *torkar tårarna* :

”GRATTIS PAPPA DÄR UPPE I HIMLEN!!”

Jag vet inte varför tankarna startar idag, men  mitt i hundpromenaden får jag en sån där härlig ”AHA-upplevelse”!

Jag har i flera dagar funderat på det här med att ”lyckas-välja-en-partner-tidigt-och-hålla-ihop-med-denne-resten-av-livet”…

…och hur Orättvist det är att inte JAG lyckades med det, men att ”DOM” (ni?) lyckades…

Jag tror att tankarna startade häromdagen när vi satt på jobbet och pratade om en familj, där mannen lämnat sin fru och sitt barn för att ”börja om i Spanien” – bara sådär….Barnet var 9 år och längtade efter sin pappa. Mamman var förtvivlad och orkade knappt vara mamma…

Dom ”fördömmande kommentarerna” som fälldes runtomkring mej, gjorde att jag tittade mej omkring och tänkte:

 ”Har dom aldrig upplevt att bli övergivna? Vet dom inte hur det känns när någon sviker och man blir ensam kvar som förälder? Vet dom inte hur det känns inuti när man blivit/är ensam förälder – ensam om allt ansvar?”

Alla: ”Det är väl bara att:

– bita ihop

– skärpa sej

– ta sitt vuxenansvar”……

……gjorde att jag ställde mej upp och vrålade:

-”DET MÄRKS ATT NI ALDRIG VARIT ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR! Det märks att ni aldrig blivit svikna i kärlek och aldrig upplevt förkrossande sorg, för då skulle ni inte uttala er så…kallt!”

NOT!

…för det vågade jag inte.

 Men jag vågade tänka det, och jag sa något i stil med ovanstående, men mycket mer Finstilt.. och lugnt…typ.

Men tankarna på denna ”oförståelse” har suttit kvar i mitt huvud i flera dagar….

….och idag när jag var ute och gick kände jag plötsligt en sådan Enorm Tacksamhet över att jag fått uppleva alla känslor, så att jag vet hur dom kan kännas och hur starka dom är….

….och jag är så Fantastiskt Glad över att jag fått uppleva olycklig kärlek, ensamstående-mamma-liv utan support och utan en pappa till barnet…..

….att jag fått leva i en Styvfamilj och fått uppleva  skilsmässa….

…..och jag är så Lycklig över att jag fått kämpa med mina ekonomiska bekymmer år ut och år in, flera närståendes sjukdomar och död och många flyttar till och från olika städer och bostäder…..

…… och att jag både fått uppleva någorlunda bra graviditeter och dåliga, normal förlossning, jobbig förlossning och kejsarsnitt och att både ha lugna barn och bråkigt trotsiga barn…..

…för OM jag inte fått ta del av alla dessa känslor i mitt liv, hade jag inte på samma sätt kunnat förstå andra på djupet som jag gör nu…

….utan jag hade kanske suttit där och sagt:

-”Det är väl bara att bita ihop och gilla läget!”

….. eller nåt…..

….eller så kanske jag hade slagit mej för bröstet och tyckt att jag är Liiiite Bättre än ”dom-som-inte-lyckades-hålla-ihop” eller ”dom-som-skaffade-barn-som-inte-var-planerade” eller ”dom-som-inte-tog-ansvar”…

…..och alla andra ”Dom”…..

Så Tack Gode Gud för Mitt Liv!

Amen.

(praktiskt?)

Vi pratar om något – vad minns jag inte – då Minsting säger:

-”…men Storing har ju hål i örat!”

-”VA?! Har STORING hål i örat???”

Jag blir jätteförvånad, för det hade jag ingen aaaaning om, samt att han aldrig pratat om ATT han vill ha hål i örat….och att jag blir så förvånad över att han inte fråga mej….även om det inte är så livsviktigt, men ändå! Det är liksom inte ”Storing” att göra så.

(coolt?)

-”Ja, han har haft det länge!” säger Minsting

-”VA?! Länge?! Och jag har inte sett det??!”

Det verkar helt otroligt! Jag som är så uppmärksam på mina barn! HUUUUR kan jag ha missat det??

-”Du skojar!!” säger jag och tänker att Minsting försöker lura mej…

-”Näe, han har haft ring i örat kanske….1 månad!” säger Minsting gravallvarligt

-”Men huuuur har jag kunnat missa det?” säger jag rätt ut

(skulle jag missa det här också?! ...liksom)
 

Jag känner inte igen mej själv. Börjar jag bli sååå gammal och gaggig – att jag inte ens lägger märke till om en av sönerna har tagit hål i örat?!

-”FICK han inte ta hål i örat?” frågar Minsting

-”Jo, absolut! Jag tycker t o m att det är lite cool, men jag blir så förvånad över ATT han gjort det ändå, utan att prata om det, utan att fråga OCH det värsta är att jag inte märkt det!”

Jag känner att jag måste ringa Storing och be om ursäkt för att jag inte sett att han har hål i örat:

-”Hej, det är mamma!”

-”Hej!”

-”Har du tagit hål i örat?”

-”VA?!?”

-”Jo, Minsting säger att du har tagit hål i örat – för länge sen – typ för en månad sedan!”

-”VA?!?! Näe, det har jag inte! Jag tycker inte ens det är snyggt!! Det är GAY!”

-”Ja, jag har för mej att du sagt så någon gång…Visserligen tycker jag det är rätt cool, men jag hade för mej att du inte tycker det…så jag blev så förvånad när Minsting sa det…”

-”Meh! Jag skulle ALDRIG ta hål i öronen! ALDRIG!”

Vi avslutar.

-”Storing har inte alls tagit hål i örat”, säger jag till Minsting.

Han ser väldigt förvånad ut:

-”Men, jag tyckte precis det….” säger han, rycker lite ointresserat på sina axlar…. och spelar vidare på sitt dataspel….

Slut.

Jag läste någonstans ”Hur man går tillväga för att hålla elefanter kvar i fångenskap”, vilket ju är en otroligt viktig kunskap för just mej….

…..eftersom jag planerar att hålla elefanter i fångenskap inom den närmsta framtiden….NOT!

Nåja.

I vilket fall som helst, fascinerade det mej.

”Medan elefanterna fortfarande är små kedjas de fast vid en liten stolpe av trä. De försöker slita sig loss, men lyckas inte, och under hela barndomen försöker de bli fria, men trästolpen är starkare. De vänjer sig därmed vid fångenskap. När de blivit stora och starka, räcker det med att domptören placerar en kedja runt en av deras fötter och fäster den var som helst – till och med vid en liten pinne – så vågar de inte ens försöka fly. De är fångna i det förflutna.”

Genast börjar min hjärna fundera på Människor: På barn som växer upp och lär sej att Vara Nära, Inte Flytta…eller barn som lär sej att ”flyga iväg är okey”….Skillnaderna i uppväxter (som präglar oss alla genom hela våra liv), som vi har….

….och jag tänker på mej själv, och varför just jag flyttat så mycket….

Varför jag inte blev kvar i min hemstad, som många andra? Och varför VISSA blir kvar, och andra inte?

Mina föräldrar kom från södra Sverige (mamma: Helsingborg) och norra Sverige (pappa: Nordmaling) och möttes i mitten (Sigtuna). Dom flyttade runt lite innan den färdiga familjen till slut landade i Sala.

 Sen tog mamma och pappa en sväng i Botswana också i ett par år…

Vi lärde oss: ”….att flytta är möjligt ”…typ.

Vi tre döttrar flyttade ifrån, ”vandrade vidare”….prövade oss fram: En landade i Sigtuna, en i Åkersberga och en i Florida.

Och jag vet inte ens om jag ”landat” än….tyvärr….

Ett uttalat eller outtalat ”Bliv vid din läst” blir kanske ett Livsmål? Eller ett uttalat eller outtalat ”FLYG IVÄG!” ?!

Hos oss fanns det absolut ett outtalat ”FLYG IVÄG!”. Att STANNA fanns inte i någon utav oss. Det var liksom inte en möjlighet ens. Det hade bara varit Konstigt.

Att inte ”Bli Något” (= utbilda sej) fanns inte heller på kartan. Att ”nöja sej” fanns inte. Att leva bara  för att tjäna pengar fanns inte.

 Jag tror att allt var rätt så outtalat, men å andra sidan hade både mamma och pappa utbildat sej, så att ”bara jobba” fanns inte i hjärnbiblioteket……

…… även om jag tänkte tanken direkt efter gymnasiet (som jag avskydde!): ”Jag ska ALDRIG plugga igen!! BLÄ!” ( jag stod ut i 2 månader som restaurangbiträde….).

Häromdagen pratade jag med ”den-där-dejten” (ni vet, ni som läste det inlägget…), och han var lite upprörd över att hans ena son ”sagt upp sej på jobbet för att plugga vidare”. Sonen hade ju ett FAST jobb, med FAST lön och nu skulle han alltså leva på studiebidrag och ”vara fattig en längre tid – han kommer att ångra sej!”….

….och jag vet att jag tittade fascinerat på honom och tänkte: ”Oj, vad OLIKA man kan känna/tänka/tycka!” och så sa jag ”Men ååååå vad roligt att han utbildar sej till XXXXXX (minns inte vad!) för det verkar ju vara ett jätteroligt arbete, och kreativt!”

Då tittade han på MEJ, som om JAG tänkte konstigt!

När jag frågade vad hans andra son gjorde, svarade han – på ett generat sätt – ”präst”.

…och jag bah: -”Men åååå vad coolt! Du måste vara jättestolt! Han har verkligen gått sin egen väg!”

Dejten tittade på mej, igen, som om jag vore konstig:

-”Varken jag eller hans mamma är troende, så det är ju jättekonstigt….och jag tycker religionen förstör så mycket i människors liv”, och sen diskuterade vi det en lång stund.

Men jag tycker fortfarande han skulle vara stolt över sina söners val.

Han hade dock inställningen: ”Bliv vid din läst”, men hade fått barn som gjort ”uppror”…..

Fascinerande tankar, tycker jag.

Och allt började med Elefanternas uppväxt……

Städat hemma – typ (! iallafall i MINA ögon…) – check!

Maten lagad och färdig – check!

Cocacola light inhandlad – check!

Konfirmerande samtal genomfört – check!

Allt färdigt – check!

SMS: ”Vattenskada på jobbet. Kan inte komma”.

Check?

Vad bidde det då då?

Det bidde ingenting.

JO! Det bidde äta lax-lasange ensam framför TV:n och se på Robinson!

OCH:

Maten var god. Jag gör den gärna igen. Den var inte så god som jag trodde, men god! Å andra sidan är jag väldigt ”KRITISK” till egen-lagad mat….Jag tycker ofta mat är godare när jag inte vet hur alla ingredienser stoppats i…. 

Poäng för maten: 3,5

Poäng för helhetsupplevelsen: 2

Poäng för en ensam kväll när den inte skulle bli ensam: 1

Poäng för andra ensamma kvällar som SKA vara ensamma: 5

Jag är TYVÄRR inte en sån där som äääääälskar att laga mat….

…..utan mer en sån som  lagar mat för att jag måste.

Jag har svårt att förstå hur man kan tycka om att fixa och dona och greja och hålla på i köket timme ut och timme in…..

….. och göra fiiiina uppläggningar och trixa och stöka och böka…..

….och lägga små ”pruttelutter” över och på och runt maten så att det ser fint och vackert ut.

För att sen äta upp maten på 15 minuter…

MEN jag skulle vilja tycka det är kul och jag skulle vilja ha det som intresse, men icke sa Nicke. Jag tycker mest det är ett ”nödvändigt ont” att laga mat.

Men jag ÄLSKAR att äta god mat, och att njuta av den…

Nåja.

NÄR jag lagar mat vill jag inte titta i en kokbok, vill helst inte läsa något recept, utan jag vill bara FIXA IHOP den.

Idag har jag FIXAT IHOP en egen rätt.

Och nu undrar jag om DU – ja, just DU (!) – tror att den är god!?

Svaret får du i morgon, för jag ska äta den i morgon.

Idag har jag gjort en Laxlasange!

Jag blandade lax + hackad spenat + mögelost (Kvibille, tror jag det var) + citronpeppar + en fiskbuljongtärning.

Sen gjorde jag vanlig lasange-ostsås och sen varvade jag som vanligt med spenat-lasangeplattor, lax-geggamojan och ostsåsen.

Tror DU att det är gott?

Och OM du skulle ge PLUS på den rätten: Hur många plus tror du den smakar, om det högsta är 5 plus??

Svaret kommer i morgon.

God natt!

(Bilden föreställer inte killen det handlar om)

I Tidernas Begynnelse stötte jag på en Fantastiskt Vacker Man….*harkel*…

Nja, så mycket Man var han väl inte egentligen…När jag tänker efter var han inte mer än…14-15 år….

Men han var något utav det Vackraste jag sett!

Jag såg honom på Idrottshallen, där jag tränade dans var och varannan dag, och han tränade handboll….

…..och jag minns inte om vi pratade någon gång…

…..jag minns bara Känslan i Kroppen….när jag såg honom…

Den där känslan där det känns som om benen blir spagetti…..

…..händerna blir blöta av svett, och man får tusen fjärilar i magen som flyger runt på ett sätt så man tror man ska kräkas…

Han var faktiskt det vackraste jag sett!

Att jag var två år äldre, spelade ingen roll, och som alltid – när det gäller mej – hade jag inte tid att vänta – ingen tid för att flirta och ”ta det lugnt” –

…så jag skrev ett kärleksbrev!

Jag skrev ner alla vackra ord jag hittade, och jag beskrev hur det kändes inuti när jag såg honom….

HUR jag gav det till honom vet jag inte….

Jag minns bara den där danslektionen, efteråt, när jag försökte dansa, men inte kunde koncentrera mej….

…..utan hela jag darrade av förväntan och rädsla, över vad han skulle svara…och hur!

Jag stod i korridoren, efter lektionen, och han kom gående – rakt emot mej. Han sa att det var det finaste brev han fått och att han blivit glad. Han sa också att ”dom andra grabbarna” blivit avundsjuka, och att dom sagt  ”Go for it!” ungefär….

Hela jag darrade.

Jag minns inte vad vi gjorde sen, eller hur det blev…

….men vi hade något slags förhållande, som var lite rörigt och konstigt…av och till…i flera år…

Och jag minns inga detaljer….Bara hur fantastiskt kär jag var.

 Och hur VACKER han var!

Men idag fick jag ett mail ifrån honom, där han skrev att han hade en nakenbild på mej…som han inte visat någon, och som han bär med sej (fortfarande – 30 år senare….)…..

”Nakenbild?”

”På MOI?!”

Jag minns inte ens att jag var naken med honom…och absolut inte att han tog ett kort…Jag minns verkligen inte…

Jag minns bara KÄNSLAN – inuti.

Och hur vacker han var….

Han är PÅ mej hela tiden!

Vill att jag ska smeka honom och vara nära nära nära….

När jag tycker ”Nä, nu räcker det – nu vill jag vara ifred!” så kräver han mer och mer och mer…

……tills jag till slut puttar bort honom och ilsket fräser: ”Det räcker! Sluta nu!”

Då tittar han på mej med sina stora bruna ögon, som säger: ”Älskar du inte mej??”….

…och blicken går rätt in i mitt hjärta…

…..och jag fortsätter smeka honom…

Till slut måste jag gå ifrån soffan…. gå ifrån honom….

….. för att få vara ifred….

Jag älskar honom, men han är lite väl närhetstörstande.

”Get a life!” säger jag.

”Du ÄR mitt liv”, svarar han med sina bruna ögon…..

Älskade Milton:

I do love him!