När Grabbarna Grus inte är hos mej, går Fislisa omkring som en osalig ande. Hon vill att jag ska ”Göra Något” hela tiden!

Så fort jag sätter mej ner och slappnar av – framför TV:n tex – så börjar hon pocka på uppmärksamhet genom att ta tag i en av mina strumpor och draaaaaa….

….eller så skäller hon uppmanande på mej….

….eller så ställer hon se i ett annat rum och skäller allt vad hon orkar!

Jag blir TOKIG och frågar henne:

-”VAD VILL DU?!?” och har lust att lägga till ”JÄVLA HUNDJÄVEL!!!”…

-”VOV! VOV! VOV! VOV! VOV!” skäller hon tillbaka.

Det kan betyda:

”Det ligger en boll under sängen som jag vill att du ska ta fram och sedan kasta den 150 gånger, så att jag ska hämta den varje gång”

eller

”Jag vill att du ska stoppa hundgodisar i min boll med hål i så att jag kan rulla den med mina tassar så att godiset ramlar ut och jag får äta upp det”

eller

”Jag vill att Grabbarna Grus ska komma hem!!”

eller

”Det ligger ett halvtuggat ben bakom böckerna i bokhyllan som du la där för 1 månad sedan när jag och Milton bråkade om det…obs! Jag vann! Det benet vill jag ha nu!”

Väldigt sällan betyder det ”Jag vill gå ut”, för när hon vill det stirrar hon TYST på mej. Vrålstirrar. Ibland säger hon ett avmätt ”boff” men det är inget uppmanande ”VOV!” utan ett tyst ”boff”….

Varje gång hon skäller sådär intensivt får jag jaga runt som en jävla idiot och titta under någon säng, titta bakom böckerna i bokhyllan, leta bollen med hål i eller hämta nya strumpor, eftersom hon drog av dom andra….

Pust!

OM jag istället börjar städa eller fixa eller dona med Något Annat, kan hon också bli lugn.

Det är som om hon tycker att jag inte få lata mej:

”VOV VOV VOV!!!” betyder alltså, egentligen:

”Håll igång, matte! Du ska inte lata dej! Ever!”

Jävla hundjävel!

Jag har idag fått ett erbjudande om en lägenhet som jag verkligen vill ha!!! Men jag står som ”nr 9” i tur att eventuellt få den…

HJÄLP!!!

ALLA måste hålla tummarna, tårna och andan! Fr o m NU!

Be gärna också. Till vemsomhelst – bara ni ber!

Jag vill så gärna!

Men eftersom jag tror på ”om-man-vill-för-mycket-så-blir-det-inte-så….” så då är det väl lika bra att gråååååta på en gång då!

Jag, som är sån Optimist!

Jag har redan givit upp!

”Uhuuuuuuuu!”

I´ts allways too late to give up…..eller hur var det nu?

Det är alltid för sent att ge upp? Näe!

Äh, skitsamma!

HÅLL TUMMARNA !

………och BEEEEEEEEE!

                 Pliiiiiiiiis!

Oj oj oj!

Första Utvecklingssamtalet på  gymnasiet gick i en hejdundrande fart: ”Tjohej!!” liksom…

Först fick vi en lista att fylla i via datorn, vilken tid vi ville komma: 10-10.20 eller 10.20-10.40….. osv under en hel dag.

 Vi valde 15-15.20.

Därefter skulle vi ”tänka igenom frågor”, så att mötet skulle gå snabbt och effektivt. Hela ”inbjudan” andades ”Effektivitet”.

När vi väl kommit in i mentorns rum, visade han oss VAR vi skulle sitta: ”Föräldrarna i soffan och Storing i stolen! Marsch!”

Jag slog nästan ihop klackarna och gjorde honnör.

-”Här-är- ett-frågeformulär-som-alla elever-fyllt-i:-100% trivs,-100 % mår-bra-och-ingen-känner-sej-utanför-eller-mobbad- i- denna- skola.” sa Speedy Gonzales så fort att jag knappt han blinka.

Punkt.

-”Storing: Trivs du?”

-”Ja! Kapten!”

Näe, han sa inte kapten – nu ljög jag.

-”Storing! Vad behöver du studera lite extra?”

-”Matematik!”

Dom gick igenom var han kan få extra hjälp med detta och hur han ska lägga upp sitt arbete och vad som är viktigt att tänka på i en vindlande fart.

-”Några frågor?!”

”????? Eeeeh….näe?” Vi hade nästan precis satt oss ner, och andats ut – men inte in –

Någon avslappning fick jag inte till…..

Men man ska nog inte slappna av på kvartssamtal som utförs av en Överstelöjnant…?

-”Stå upp! Givakt! Höööööger om ut!”

Klart!

Fotnot: Det första "kvartssamtal" i mitt liv som förälder som tog en
kvart(efter att ha varit på...*räknar*...:65 utvecklingssamtal för
mina söner i skolan....),....kan jag erkänna......
...och som tur är stormtrivs Storing i sin nya skola, har inga bekymmer
och är duktig och flitig.
 

 
PS. Efteråt sa Storing att han verkligen tycker om den
här läraren och att han är jättebra, men supersnabb
och effektiv - jämt! DS

 

För att kunna ta emot andras kärlek idag

måste du sluta vänta på den kärlek

du inte fick igår

och inte får i morgon.

För att kunna möta kärleken idag

måste du först ha genomlevt

din bitterhet och sorg

över att du inte mött den

långt tidigare.

Fortsätter du vänta på den kärlek

du borde fått

får du vänta hela livet.

Tänk om jag fick resa i tiden.

Åka tillbaka till mellanstadie-tiden då vi hade hippor…

…och då jag var Kroniskt käääär i Någon….

Alltid i Någon.

Och skrev lappar där Kärleken skulle svara om han var kär i mej, eller Ann eller Karin C eller Karin W…..

Och tänk att det alltid stämde!

Anders Do var kär i mej, Jocke i Karin C, Bosse i Ann och ”Mimmi” (ja, han kallades så) i Karin W….

….och sen bytte vi – några månader senare.

Så rättvist och fint.

Hipporna var härliga!

Spännande, mysiga och där flööödade kärleken!

Vi dansade till Sugar Sugar och Vollevo-kosche-avek-moa (tur att vi inte visste vad det betydde!)…..

Vi lekte Ryska Posten och Sanning och Konka.

Och alla dessa lappar!

Lappar med: ”Vem är du kär i?/Får jag pol med dej?” etc….

Spännande och härligt!

Jag minns inte att jag någonsin brydde mej om Ämnen i skolan eller såna Oviktiga Saker….

Det Enda viktiga var VEM som var kär i VEM….

Jag minns Hippan hemma hos Jocke där jag hamnade i en fåtölj med Håkan….

Oj oj oj! Vi satt näääära nääääära när musiken spelade, och ”dom andra” dansade….

Det var så häftigt och spännande! Jag blev så kääääääääääär!

Bara det att han satt kvar. Länge!

Fantastiskt! Underbart!

Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden…..

Vart skulle jag åka?

Mellanstadiet var härligt….Högstadiet: Yes!

INTE till gymnasiet. Det var BLÄ! Jobbigt. Tråkigt.

18-24 var ett evigt slit…i känslor, tankar, livet – att bli Självständig!

Att stå på egna ben. Näe. Det vill jag INTE ha tillbaka! Osäkerheten, otryggheten, rädslan att inte duga, inte vara Rätt…Det jobbiga i att Börja Om i livet, med nya vänner…..Brrrr….Näe!

Mitt i skiten, i en osäker relation, som inte funkade, kom Äldste sonen, när jag var 24 år, och han blev ett Ljuset i Mörkret!

 Ljuset i mitt liv! Att bli mamma var STORT!

 Fantastiskt!

*fortsätter minnas*

Medicin mot mörka tankar = MT):

Whiskey!

Bevis:

MT: Ingen älskar mej...

….iallafall gör ingen det ”frivilligt”…

….bara blodsbandskärlek (den är också superjättebra! Men jag vill också vara utvald!)….

HerreGud! Måste jag förklara allt!?!

En klunk whiskey på det!

❤ Men mångar HAR älskat mej….och jag har älskat många….<3

MT: Fast jag undrar vad det är för feeeel…..på mej…..

…varför ”alla andra” lyckas hålla ihop, eller träffa Rätt Levnadspartner….eller vad det är….Åååå, vad det är synd om mej!

En klunk whiskey på det!

Jag har nog för höga krav….eller nåt! För mej är det ju inget fel på! Jag är ju nästintill Perfekt!

*host host host*

Jäklar, satte whiskeyn i halsen…..

MT: Jag undrar om det beror på Dom För många Kilona….?

En klunk whiskey på det!

*tittar i spegeln*

 Men guuuuud vad snygg jag är! Och smal! Faktiskt! Om man tittar sådär lite snett framifrån…

…..och rynkorna går att dölja genom att…

……*grimaserar* : Ha ha ha! Guuuud, vad rolig jag är!!!

En klunk whiskey på det!

Jag kanske ska gå ut på stan och göra den osäker! Fan, vad kul det är att vara singel! Man kan göra vad man vill! Titta på vilken kanal som helst på TV….

….. och fisa när man vill, hur högt man vill!

OCH sjunga så det tjuuuuuter…… till värsta töntiga musiken, och INGEN säger: ”STÄNG AAAAAV!!”

En klunk whiskey på det!

*sjunger*

”Ska vi plocka körsbär i min trädgård – du och jag? Tralalaaaaaa……”

*dansar ut genom dörren*

Bye!

Björn Skifs är "min".

 Han känns liksom som ”hemma-på-min-gata”….. Vi är faktiskt födda på samma dag (fast olika år!) – den 20 april (!) – vilket gör att vi liksom är lite ”lika”….eller nåt….

Har du känt så någon gång?

Han är liksom ”min”…..

…….det är som om han ”borde känna mej”, fast han inte gör det….för vi är liksom ”lika”, fast vi inte är det…kanske…

Det är en knasig och bakvänd känsla om en ”kändis” som jag aldrig träffat och egentligen inte har någon aaaaaning om hur han funkar och ÄR, men ändå….

Det är en ”Känsla” bara…..

Lite ”fånigt 13-årig” sådär….

……men det bor en 13-åring i mej…och hon kommer att stanna kvar där, for ever and ever…tror jag.

Molly i Idol och Storing gick på samma dagis - i samma grupp 
- och vi har flera bilder hemma av Molly som dagisbarn tillsammans
 med Storing. Han var också på kalas hos henne, och vi träffade
hennes TREVLIGA föräldrar. Sen flyttade vi. Nu är det som om
Molly är lite "våran".Lite "Vill-du-ta-på-mej-för-jag-känner-
nästan-Molly"?

Det är såååå löjligt, men det spelar ingen roll,
 för det känns så ändå.... :P
* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * 

När någon blir/är ”kändis” , som man har träffat….

….. eller en gång varit kompis med….el dyl….

…..så är det som om det ”smittar av sej lite” och man blir lite stolt och mallig över att ”jag-kände-honom/henne-så-jag-är-nästan-känd-själv-Vill-du-ta-i-mej-för-jag-känner-nästan-en-kändis?”…..

Lite så.

Fånigt, men sant.

Det är väl ”den inre 13-åringen” igen….

….och förresten tycker jag Molly  i Idol är

 F A N T A S T I S K ! ! !

Tappa inte sugen –

världen är full av tappade sugar

              pöss!

Jag såg en dokumentär om Taimour Abdulwahab igår  i förrgår, och blev beklämd ända in i hjärteroten av hur hans liv blev….

Jag blev besviken på oss svenskar som inte kan sätta oss in i hur det kan vara att komma från ett annat land och försöka acklimatisera sej i ett nytt…

Jag började fantisera hur det skulle ha varit att gå i Taimours skor:

"Jag är barn och det är jobbigt i mitt liv, eftersom mina föräldrar
är oroliga och rädda varje dag. En dag berättar dom för mej att vi ska
flytta till Ett Annat Land. I det landet bråkar inte människor och det
finns ingen fattigdom. Där ska vi bo och där kommer det att bli bra.
I det landet har det varit Fred i flera hundra år.
Vi flyttar dit. Allt ser Annorlunda ut. Det är kallt och jag förstår
inte vad människor säger. Människor ser annorlunda ut....och plötsligt
ser JAG annorlunda ut. Jag är udda. Jag pratar konstigt och ser konstig
ut....
Många är snälla mot oss, men det finns också många som är dumma och rent
av elaka. Dom skriker åt oss att vi ska "åka hem"!
Det blir inte alls som jag trodde och som mina föräldrar sa. Människor
är inte alls snälla i det här landet. Visserligen har dom fred, som mamma
 och pappa sa, men dom är ändå dumma - en del utav dom. Dom slår mej ibland,
 bara för att jag kommer från ett annat land.
Jag vet inte längre vem jag är....Är jag från Mitt Land eller Deras Land?
Vem hör jag till? Var duger jag? Vem är jag? Var får jag vara jag?
Jag orkar till slut inte mer. Jag kan inte längre mitt eget lands språk, och
jag duger inte som medmänniska i mitt nya land, för folk säger åt mej att
"åka hem". Vilket är mitt land? Var hör jag hemma?
VEM ÄR JAG?"
************************************************

Vi har inget bra mottagande i detta land, av våra flyktingar och invandrare. Vi sätter dom i ett Utanförskap, och sen har dom svårt att ta sej in…

Kanske vi skulle ha några slags ”fadderfamiljer” som hjälper dom in i vårt svenska samhälle?

Kanske dom skulle få börja arbeta rätt omgående då dom kommer, i några enklare jobb är språket inte är avgörande?

Kanske man borde sprida ut dom mer, och inte kasta in dom i en liten ”håla” där ”alla känner alla sedan 10 generationer” och t o m grannbyns nyinflyttade pojke ses som en utböling….

Kanske man behöver förbereda en ort innan man stoppar in ett gäng flyktingar i ett hus mitt i byn….?

EN sak är säker: Vi borde göra Annorlunda.

Som det är nu fungerar det inte. Dom som flyttar in i vårt land hamnar i ett Utanförskap, som i många fall är nästintill värre än att leva i ett krig….iallafall för själen och psyket.

Dom som flyttar hit borde få Annan Hjälp.

Eller vad tycker du?

Det är läskigt att plötsligt inse att Livet kommer att rulla vidare, ”som om inget hänt”, när jag inte finns mer…

Det är läskigt att inse att man är på ”andra sidan trappan”….på väg ner….

….och hur jag än försöker ”springa undan och gömma mej” tickar klockan på framåt framåt….

….och tiden går, och jag är lika gammal snart som min pappa var när han dog…

Jag minns att jag tyckte att han var ”gammal”….

Inte jättegammal! Men ”rätt gammal”….

JAG är inte jättegammal –  inte ens ”rätt gammal”!!

Jag har ju precis börjat!

Typ.

Fast ändå inte….

Mina ”panik-tankar” startade när jag såg en reklam på TV om pensionsplacering (eller något sånt), och en äldre tant (70-årsåldern) kom fram till ”rutan” och tittade mej i ögonen och sa:

-”Det går mycket fortare än du tror! Plötsligt är du gammal!”

Och det kändes som en box rakt i Solar Plexus!

TJONG, bah!

För så känns det ju redan!

Det är som om livet nu är en rutchkana utför, och jag försöker stoppa glidet genom att hålla emot med fötter och händer allt var jag orkar….

…..men jag gliiiiiiiiiiiiiiiiider neråt……

…gliiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiider…..

Kan inte hålla emot!

HJÄLP!