Jag vet inte varför tankarna startar idag, men  mitt i hundpromenaden får jag en sån där härlig ”AHA-upplevelse”!

Jag har i flera dagar funderat på det här med att ”lyckas-välja-en-partner-tidigt-och-hålla-ihop-med-denne-resten-av-livet”…

…och hur Orättvist det är att inte JAG lyckades med det, men att ”DOM” (ni?) lyckades…

Jag tror att tankarna startade häromdagen när vi satt på jobbet och pratade om en familj, där mannen lämnat sin fru och sitt barn för att ”börja om i Spanien” – bara sådär….Barnet var 9 år och längtade efter sin pappa. Mamman var förtvivlad och orkade knappt vara mamma…

Dom ”fördömmande kommentarerna” som fälldes runtomkring mej, gjorde att jag tittade mej omkring och tänkte:

 ”Har dom aldrig upplevt att bli övergivna? Vet dom inte hur det känns när någon sviker och man blir ensam kvar som förälder? Vet dom inte hur det känns inuti när man blivit/är ensam förälder – ensam om allt ansvar?”

Alla: ”Det är väl bara att:

– bita ihop

– skärpa sej

– ta sitt vuxenansvar”……

……gjorde att jag ställde mej upp och vrålade:

-”DET MÄRKS ATT NI ALDRIG VARIT ENSAMSTÅENDE FÖRÄLDRAR! Det märks att ni aldrig blivit svikna i kärlek och aldrig upplevt förkrossande sorg, för då skulle ni inte uttala er så…kallt!”

NOT!

…för det vågade jag inte.

 Men jag vågade tänka det, och jag sa något i stil med ovanstående, men mycket mer Finstilt.. och lugnt…typ.

Men tankarna på denna ”oförståelse” har suttit kvar i mitt huvud i flera dagar….

….och idag när jag var ute och gick kände jag plötsligt en sådan Enorm Tacksamhet över att jag fått uppleva alla känslor, så att jag vet hur dom kan kännas och hur starka dom är….

….och jag är så Fantastiskt Glad över att jag fått uppleva olycklig kärlek, ensamstående-mamma-liv utan support och utan en pappa till barnet…..

….att jag fått leva i en Styvfamilj och fått uppleva  skilsmässa….

…..och jag är så Lycklig över att jag fått kämpa med mina ekonomiska bekymmer år ut och år in, flera närståendes sjukdomar och död och många flyttar till och från olika städer och bostäder…..

…… och att jag både fått uppleva någorlunda bra graviditeter och dåliga, normal förlossning, jobbig förlossning och kejsarsnitt och att både ha lugna barn och bråkigt trotsiga barn…..

…för OM jag inte fått ta del av alla dessa känslor i mitt liv, hade jag inte på samma sätt kunnat förstå andra på djupet som jag gör nu…

….utan jag hade kanske suttit där och sagt:

-”Det är väl bara att bita ihop och gilla läget!”

….. eller nåt…..

….eller så kanske jag hade slagit mej för bröstet och tyckt att jag är Liiiite Bättre än ”dom-som-inte-lyckades-hålla-ihop” eller ”dom-som-skaffade-barn-som-inte-var-planerade” eller ”dom-som-inte-tog-ansvar”…

…..och alla andra ”Dom”…..

Så Tack Gode Gud för Mitt Liv!

Amen.

(praktiskt?)

Vi pratar om något – vad minns jag inte – då Minsting säger:

-”…men Storing har ju hål i örat!”

-”VA?! Har STORING hål i örat???”

Jag blir jätteförvånad, för det hade jag ingen aaaaning om, samt att han aldrig pratat om ATT han vill ha hål i örat….och att jag blir så förvånad över att han inte fråga mej….även om det inte är så livsviktigt, men ändå! Det är liksom inte ”Storing” att göra så.

(coolt?)

-”Ja, han har haft det länge!” säger Minsting

-”VA?! Länge?! Och jag har inte sett det??!”

Det verkar helt otroligt! Jag som är så uppmärksam på mina barn! HUUUUR kan jag ha missat det??

-”Du skojar!!” säger jag och tänker att Minsting försöker lura mej…

-”Näe, han har haft ring i örat kanske….1 månad!” säger Minsting gravallvarligt

-”Men huuuur har jag kunnat missa det?” säger jag rätt ut

(skulle jag missa det här också?! ...liksom)
 

Jag känner inte igen mej själv. Börjar jag bli sååå gammal och gaggig – att jag inte ens lägger märke till om en av sönerna har tagit hål i örat?!

-”FICK han inte ta hål i örat?” frågar Minsting

-”Jo, absolut! Jag tycker t o m att det är lite cool, men jag blir så förvånad över ATT han gjort det ändå, utan att prata om det, utan att fråga OCH det värsta är att jag inte märkt det!”

Jag känner att jag måste ringa Storing och be om ursäkt för att jag inte sett att han har hål i örat:

-”Hej, det är mamma!”

-”Hej!”

-”Har du tagit hål i örat?”

-”VA?!?”

-”Jo, Minsting säger att du har tagit hål i örat – för länge sen – typ för en månad sedan!”

-”VA?!?! Näe, det har jag inte! Jag tycker inte ens det är snyggt!! Det är GAY!”

-”Ja, jag har för mej att du sagt så någon gång…Visserligen tycker jag det är rätt cool, men jag hade för mej att du inte tycker det…så jag blev så förvånad när Minsting sa det…”

-”Meh! Jag skulle ALDRIG ta hål i öronen! ALDRIG!”

Vi avslutar.

-”Storing har inte alls tagit hål i örat”, säger jag till Minsting.

Han ser väldigt förvånad ut:

-”Men, jag tyckte precis det….” säger han, rycker lite ointresserat på sina axlar…. och spelar vidare på sitt dataspel….

Slut.

Jag läste någonstans ”Hur man går tillväga för att hålla elefanter kvar i fångenskap”, vilket ju är en otroligt viktig kunskap för just mej….

…..eftersom jag planerar att hålla elefanter i fångenskap inom den närmsta framtiden….NOT!

Nåja.

I vilket fall som helst, fascinerade det mej.

”Medan elefanterna fortfarande är små kedjas de fast vid en liten stolpe av trä. De försöker slita sig loss, men lyckas inte, och under hela barndomen försöker de bli fria, men trästolpen är starkare. De vänjer sig därmed vid fångenskap. När de blivit stora och starka, räcker det med att domptören placerar en kedja runt en av deras fötter och fäster den var som helst – till och med vid en liten pinne – så vågar de inte ens försöka fly. De är fångna i det förflutna.”

Genast börjar min hjärna fundera på Människor: På barn som växer upp och lär sej att Vara Nära, Inte Flytta…eller barn som lär sej att ”flyga iväg är okey”….Skillnaderna i uppväxter (som präglar oss alla genom hela våra liv), som vi har….

….och jag tänker på mej själv, och varför just jag flyttat så mycket….

Varför jag inte blev kvar i min hemstad, som många andra? Och varför VISSA blir kvar, och andra inte?

Mina föräldrar kom från södra Sverige (mamma: Helsingborg) och norra Sverige (pappa: Nordmaling) och möttes i mitten (Sigtuna). Dom flyttade runt lite innan den färdiga familjen till slut landade i Sala.

 Sen tog mamma och pappa en sväng i Botswana också i ett par år…

Vi lärde oss: ”….att flytta är möjligt ”…typ.

Vi tre döttrar flyttade ifrån, ”vandrade vidare”….prövade oss fram: En landade i Sigtuna, en i Åkersberga och en i Florida.

Och jag vet inte ens om jag ”landat” än….tyvärr….

Ett uttalat eller outtalat ”Bliv vid din läst” blir kanske ett Livsmål? Eller ett uttalat eller outtalat ”FLYG IVÄG!” ?!

Hos oss fanns det absolut ett outtalat ”FLYG IVÄG!”. Att STANNA fanns inte i någon utav oss. Det var liksom inte en möjlighet ens. Det hade bara varit Konstigt.

Att inte ”Bli Något” (= utbilda sej) fanns inte heller på kartan. Att ”nöja sej” fanns inte. Att leva bara  för att tjäna pengar fanns inte.

 Jag tror att allt var rätt så outtalat, men å andra sidan hade både mamma och pappa utbildat sej, så att ”bara jobba” fanns inte i hjärnbiblioteket……

…… även om jag tänkte tanken direkt efter gymnasiet (som jag avskydde!): ”Jag ska ALDRIG plugga igen!! BLÄ!” ( jag stod ut i 2 månader som restaurangbiträde….).

Häromdagen pratade jag med ”den-där-dejten” (ni vet, ni som läste det inlägget…), och han var lite upprörd över att hans ena son ”sagt upp sej på jobbet för att plugga vidare”. Sonen hade ju ett FAST jobb, med FAST lön och nu skulle han alltså leva på studiebidrag och ”vara fattig en längre tid – han kommer att ångra sej!”….

….och jag vet att jag tittade fascinerat på honom och tänkte: ”Oj, vad OLIKA man kan känna/tänka/tycka!” och så sa jag ”Men ååååå vad roligt att han utbildar sej till XXXXXX (minns inte vad!) för det verkar ju vara ett jätteroligt arbete, och kreativt!”

Då tittade han på MEJ, som om JAG tänkte konstigt!

När jag frågade vad hans andra son gjorde, svarade han – på ett generat sätt – ”präst”.

…och jag bah: -”Men åååå vad coolt! Du måste vara jättestolt! Han har verkligen gått sin egen väg!”

Dejten tittade på mej, igen, som om jag vore konstig:

-”Varken jag eller hans mamma är troende, så det är ju jättekonstigt….och jag tycker religionen förstör så mycket i människors liv”, och sen diskuterade vi det en lång stund.

Men jag tycker fortfarande han skulle vara stolt över sina söners val.

Han hade dock inställningen: ”Bliv vid din läst”, men hade fått barn som gjort ”uppror”…..

Fascinerande tankar, tycker jag.

Och allt började med Elefanternas uppväxt……