”Vår” lilla Beppe, som aldrig blir ”vår”….
Han, som flyttade till oss för ca 1 år sedan…och sedan flyttade vidare till Stenis föräldrars granne…men sen flyttade tillbaka till oss…
Lilla gubben – jag älskar honom så!
Men det är för mycket med tre hundar, när man är singel/ensamstående och dessutom har tre barn….
Det är bara att inse.
OM jag flyttar ut till landet, MED en man, som också älskar hundar – eller iallafall vill dela ansvaret/jobbet för dom med mej (någorlunda, ibland, när det regnar…vissa dagar…någon gång i månaden…*harkel*…nåja…) – så kan jag ha massor av hundar där, och få leva ut ”ta-hand-om-behovet”, eller vad det är…in The Future.
Manjana.
Men här, idag, i NU:et, måste jag inse att Tiden räcker inte till, Orken tryter, Pengarna sinar, Lägenheten är för trång och jag har ingen tomt.
Varje promenad måste göras MED hundarna, i koppel – iallafall dom korta. Dom långa promenaderna är hundarna lösa, i skogen….Men OM vi träffar någon måste jag koppla ”bestarna” eftersom folk blir ”galna” om man har dom lösa…även om dom är små och inte gör en fluga förnär…
Jo, kanske en fluga…Flisa hoppar efter flugor, och tuggar i sej dom om hon kan…Sen ”spottar” hon: ”Uäck! Äckligt!”, ser det ut som hon tycker. Varje gång.
Så idag kommer en familj för att titta på, och ta över, Beppe.
Älskade lilla Beppe.
Som alltid vill ligga nära-tättintill, som ääälskar att gosa, som ”pratar” med gnäll, skäll och morr, vars öron står upp och åker ner och vinklas i alla möjliga och omöjliga lägen….Såååå sött!
But ”A girl got to do what a girl got to do”!
erviluca #mammatillfyrakillar 