Han kommer förbi här varje morgon, på väg till skolan, när han bor hos sin pappa.
Han sticker in huvét – faktiskt hela kroppen – hejar på mej och hundarna, sätter sej en stund och tittar på ”Vakna med the Voice”….
….. för att sedan vandra vidare till skolan.
I morse såg han Annorlunda ut.
-”Vad har du för jacka på dej?” frågade jag.
-”Jag vet inte…Jag hittade den i korridoren!” svarade han glatt.
-”I vilken korridor?!” frågade jag och tänkte att han snott den i skolan…
”Ah! Snygg jacka! Den tar jag!”…. liksom…
-”I den där…HALLEN!” svarar han då
-”Hittade du den i hallen hos pappa?” frågade jag.
-”Ja!” svarade han glatt.
-”Det ser ut som Storings jacka.” konstaterade jag.
-”Näe, han är ju STOR juh! Hans jacka skulle jag inte kunna ha”….
Nöjd, glad… och Snygg går Minsting iväg till skolan.
Jag ringer Storing:
-”Hej! Hänger din jacka i hallen?” frågar jag.
-”Ja, det gör den väl…” svarar Storing och låter förvånad över frågan….
-”Kolla!” uppmanar jag.
*tyst en stund*
-”Näe, jag hittar den inte!” säger Storing förvånat.
-”Minsting tog den. Han visste inte att det var din….” säger jag.
Sen följer en harang av ord som jag inte vill återge, men jag kan konstatera att Storing är inte glad….
Jag hoppas Minsting överlevde hemkomsten, efter skolan…..
….. med Storings jacka på sej….
Och så kan jag bara tillägga:
Tyyyyypiskt Minsting!
erviluca #mammatillfyrakillar 