Dagsarkiv: 22 oktober, 2011

Hur många gånger orkar en människo-kropp med att sörja?

 Hur många gånger orkar man satsa, och öppna dörren till kärlek, när det sedan blir ett magplask?

Är det inte till slut Farligt – rent fysiskt – att ge sej hän, för att sedan rasa ihop igen….igen och igen…..

….igen och igen och igen…..

Blir man inte till slut ett vrak?

Eller är det inte så att hjärtat till slut ger upp/stannar pga all brusten kärlek?

Det gör fysiskt ont.

Jag vill ju uppleva kärlek, och jag vill ”bli två”, men risken finns ju alltid att det tar slut…..

För mej är det så.

ALLA förhållanden har (givetvis) slutat i sorg och elände….och tagit slut.

100 %

Statistiskt borde jag ge upp nu.

Inse att ”dom andra” får ta emot, och ge, kärlek……

….. men jag är inte ”dom andra”…..

Jag tillhör inte Dom Lyckliga som Får kärlek och Trygghet i en relation….

Antagligen för att jag är så DUM, FUL och ELAK och Eländig…..

Blä!

….och säg/skriv inget om ”…när du MINST ANAR det… bla bla bla”…för då åker du på en propp!

Det blir inte som man tror – det blir Helt Annorlunda!

Men det kan också vara bra.

Om man är som jag; snabb och orädd (i många situationer)….så kastar man sej ut på Nya Äventyr regelbundet i livet….

Vågar flytta, vågar Satsa på Kärleken för fullt, Vågar Byta Jobb, Vågar Ändra Allt, Vågar Tala om vad jag tycker – även när Alla Andra tycker Tvärtom/Helt Annorlunda….

Men är man sån får man också utstå en hel del smärta, mycket ”spring-in-i-väggar” och en hel del människor som tycker att man är ”jobbig” eller ”opraktisk” …..

….eller vad dom nu tycker; ”Dom-som-Inte-Vågar-Tala-om-vad-dom-tycker-och-tänker.”

Jag trodde livet skulle vara en ”Spännande” och Kärleksfull resa  genom Livet, där jag, tillsammans med Mr Right/Min själsfrände skulle möta både Gott och Ont…..

…… hand-i-hand med Honom…..

Men när jag avverkat över ”mer än mitten” av Livsresan….

…….och jag ännu inte träffat ”Min själsfrände”/Mr Right, känns det av och till så Sorgligt och Ensamt….

Ensam är stark….. MÅSTE jag intala mej, för annars blir jag så….ledsen…och tom.

”What´s the problem?!” liksom.

Ger jag upp för lätt, eller faller jag för ”knölar” (?) eller är jag Utsedd av Ödet och Ers Höghet Gud att leva Ensam…

……”för det är då du lär mej mest”….?

Eller nåt. …ibland….typ.

När jag hamnar i: ”Vad-är-det-för-fel-på-mej?” måste jag kämpa mej upp ur den Positionen, för den ger Ingenting annat än sorg och ältande och martyrskap….

…….och KANSKE lite lärdom, För jag SER ju med mina egna öron (ha ha ha, det var en så tokig felskrivning så jag lät den vara kvar…) ögon, och hör med mina egna öron (!) att ”VEMSOMHELST ”har en livskamrat:” The Good, the Bad and the Ugly”……liksom….

Hur ”folk” än ser ut och hur tjocka eller smala dom än är, och hur knäppa och elaka och dumma och knasiga och löjliga och töntiga och härliga och underbara och starka….så finns det en partner för dom.

Så det ÄR ju faktiskt inte så, att dom som har en Livspartner/Själsfrände/”en vanlig fru/man”, skulle vara Bättre på något sätt än oss singlar….

Kanske har dom haft Enorm Tur….eller så är dom helt enkelt Jävligt Envisa och uthålliga, för att dom håller ihop ”trots Elände och Skit”….

……..eller så tänker dom inte speciellt mycket: ”Dom” tog den som stod framför dom, och så fick han/hon ”duga”….så var det inget mer med det.

Men JAG vill ha en Livspartner/En själsfrände/En Mr Right!!!!

Jag VILL!

NU!

Jag vill älska åt höger och vänster, och bli älskad,  och inuti och utanpå! Jag vill vara nära, smeka, kramas, viska fina ord……

……. skicka och få kärleksfulla SMS….Ringa Honom när Livet Suger, och jag vill Våga vara JAG med Honom – den jag som jag är, med alla fel och brister!

Annars kan jag lika bra flytta till ett Barnhem i Thailand och rädda barn på heltid, eller något annat Viktigt.

Det jag jobbar med nu ÄR viktigt, och jag räddar faktiskt barn, men fritiden blir ett långt Längtande och Tankar som maaaal:

”MEN JAG DÅ!?!?!”