
Det är bara att inse att:
Det är nog bara jag som ser Den lilla ledsna pojken, inuti Den Långa truliga tonåringen…..
Det är nog bara jag som ser Det gnistrande lilla leendet i ögonen, som flimrar förbi mitt i ”svordomsattacken”…..
Det är nog bara jag som mjukt vill smeka hans vax-inpackade hår och pussa hans finniga kinder….
Det är nog bara jag som ser Den Fina Känsliga Mjuka killen bakom det fräsiga tonårsskalet….

Det är nog bara jag som ser sorgen och rädslan i hans ögon när någon bemöter honom elakt och tror att han är så hård som han låtsas vara….
Det är nog bara jag som älskar honom precis som han är, igår, idag och i morgon….
….och troligen hans pappa också….
ja, det är verkligen sorgligt =0(
Att det ska vara så svårt att vara människa att man måste vara robot för att klara det?
Hemikram
GillaGilla
Jag tror man bara måste vara en kärleksfull förälder, och minnas hur det kändes att vara inuti det där ”skalet” själv…. 🙂
GillaGilla
vilken tur att vi finns då, vi som ser igen det där truliga tonårskalet. själv har jag en tvättäkta hemma…ibland blir jag dock trött, kort och gott
GillaGilla
Klart man blir….men det blir man på alla åldrar….på olika sätt…Själv tycker jag det här är enklare än det var med tre smågrabbar som tjöt och skrek och ”vill inte!!!”. 🙂
GillaGilla