När jag var i tonåren ansåg mina kompisar att jag var nästa ”larvigt” romantisk, medan jag nog mest tyckte att jag var ”normal” eller kanske bara Väldigt Kärleksfull.
Att hitta någon som ”är-som-jag” insåg jag tidigt var Omöjligt.
När jag tänker efter lite mer så var det nog så att jag inte ville träffa någon som ”är-som-jag, för då hade jag nog fått kväljningar….
….och sprungit till skogs….
Romantiken hade nog ”ätit upp mej/oss” om vi varit två lika romantiska….
….eller så hade jag blivit mindre romantisk/lugnare….
Who knows?!
Å andra sidan har dom män jag träffat/dejtat/varit ihop med varit Väldigt Oromantiska.
V Ä L D I G T O R O M A N T I S K A !
Eller så har dom helt enkelt skitit i att ge mej den kärlek jag behöver. Inte trott att jag behöver uppskattning, eller så har dom inte uppskattat mej….
….eller så har dom varit ”vanliga män”, och Vanliga män ger inte uttryck för sina varma känslor (?)…..
Fast jag har faktiskt sett på TV (!) att en del män ÄR kärleksfulla, och uttrycker sin kärlek och uppskattning.
Jag har sett på TV att dom finns!
Och på TV visar dom väl Sanningen?!
Under många år bestämde jag mej för att jag inte var romantisk alls – att jag faktiskt inte ville ha en blomma, ett kärleksbrev eller att jag behövde någon uppskattning….
Att vilja ha det, och inte få det, gjorde för ont.
Så att INTE vilja ha det, och INTE få det, var enklare.
1 + 1 = 2
Men nu har jag insett att det är inte jag.
Jag är ”lite romantisk”, och jag blir rörd ända in i hjärteroten av uppskattning, kärlek, små kärleksbudskap osv….
Själv, som den romantiska och kärleksfulla människa jag är, skulle jag kunna HÄLLA kärlek och uppskattning över den jag älskar….
…..men jag har insett att risken är stor att jag dränker den jag älskar …..
Jag kan vara lite ”too much” när mina känslor svämmar över….
Och det är inte många som klarar av ”too much”.
Jag kan vara ”too much” åt andra hållet också, och tycka att Idioten jag älskar kan dra ”dit pepparn växer” och stanna där….
Men sen när han plockat lite peppar, och fyllt sin korg, så är han välkommen tillbaka för att bli bli ”dränkt i kärlek” igen. Och fort ska det gå…Ingen långbänk här inte.
Det låter lite Dramatiskt, eller hur?!
Men jag har väl en ”Konstnärs-själ”, helt enkelt!
Eller så är jag bara en helt vanlig Vädur…..
….eller Quinna….
Fast jag har faktiskt lärt mej att ”kontrollera” dom värsta ”fyrverkerierna”, och det mesta sker inuti…
…eller i ensamhet….kanske ackompanjerat av härlig musik….
(”It´s sad. It´s a sad sad situation…and it´s getting more and more obsurb…Sorry!! What do I got to do when lightning strikes me?!”)
Men att helt skala bort det, går inte. Det är bara att inse.
This is me.
Liksom.
erviluca #mammatillfyrakillar 