Månadsarkiv: oktober 2011

”Vår” lilla Beppe, som aldrig blir ”vår”….

Han, som flyttade till oss för ca 1 år sedan…och sedan flyttade vidare till Stenis föräldrars granne…men sen flyttade tillbaka till oss…

Lilla gubben – jag älskar honom så!

Men det är för mycket med tre hundar, när man är singel/ensamstående och dessutom har tre barn….

Det är bara att inse.

OM jag flyttar ut till landet, MED en man, som också älskar hundar – eller iallafall vill dela ansvaret/jobbet för dom med mej (någorlunda, ibland, när det regnar…vissa dagar…någon gång i månaden…*harkel*…nåja…) – så kan jag ha massor av hundar där, och få leva ut ”ta-hand-om-behovet”, eller vad det är…in The Future.

Manjana.

Men här, idag, i NU:et, måste jag inse att Tiden räcker inte till, Orken tryter, Pengarna sinar, Lägenheten är för trång och jag har ingen tomt.

 Varje promenad måste göras MED hundarna, i koppel – iallafall dom korta. Dom långa promenaderna är hundarna lösa, i skogen….Men OM vi träffar någon måste jag koppla ”bestarna” eftersom folk blir ”galna” om man har dom lösa…även om dom är små och inte gör en fluga förnär…

Jo, kanske en fluga…Flisa hoppar efter flugor, och tuggar i sej dom om hon kan…Sen ”spottar” hon: ”Uäck! Äckligt!”, ser det ut som hon tycker. Varje gång.

Så idag kommer en familj för att titta på, och ta över, Beppe.

Älskade lilla Beppe.

Som alltid vill ligga nära-tättintill, som ääälskar att gosa, som ”pratar” med gnäll, skäll och morr, vars öron står upp och åker ner och vinklas i alla möjliga och omöjliga lägen….Såååå sött!

But ”A girl got to do what a girl got to do”!

Vi vaknar sent, allihop.

Han kryper upp vid min sida och trycker sitt huvud mot min axel…Jag börjar smeka honom – lite här och lite där.

Han njuuuuuter! Åh, vad han njuter!

Han andas tungt, vrider sej runt i olika ställningar för att jag ska komma åt bättre, tittar mej djupt i ögonen för att liksom bekräfta att det känns rätt….

Bröstkorgen, magen, benen, ansiktet, öronen, nacken….Åh, vad han njuter!

Vi ligger så….. länge.

Det är verkligen en njutning att smeka, klia och klappa någon som njuuuuter så intensivt.

Här är han: ”Färdigsmekt”…för nu.

Jag hatar att stressa på helger.

Jag hatar att ha olika saker uppbokade, där det gäller att ”passa en tid”….

Dessutom tror jag på något konstigt sätt att tiden går långsammare på helgen och att man liksom ”hinner”….

Tex:

Klockan 12 idag ska jag vara på stationen och hämta en kasse kläder. Alltså borde jag NU, exakt NU (!), duscha (om jag ska det…funderar på att strunta i det….ska ju cykla och då blir jag ju ändå svettig…) och sen göra mej i ordning, för det tar cirkus 1,5 timma att bli färdig, och så måste  jag ju gå ut med hundarna också….

Shit!

Jag kommer inte att hinna!!!

SÅ blir det varje helg eftersom jag tror att tiden går långsammare och att man hinner mer på den tid som finns till förfogande….

…och sen är det så att jag vill SLAPPA på helgerna.

JAG. VILL. SLAPPA.

GÖRA. INGENTING.

OM jag, däremot, gör något Vettigt på helgen som jag mår bra av….så njuuuuuter jag som sjutton och helgen känns längre och jag tänker: ”Så här/det här borde jag göra oftare!”

Typ.

Allt jag tycker och tänker krockar.

Tycker jag. 

….och riktigt känna hur härligt det känns att sova!

Och sen somna igen.

Givetvis.

Kom och tänka på det nu när jag ska gå och lägga mej….

Jag har klivit rätt ut i djup lera med mina stövlar….gått för långt och envist geggat runt runt i cirklar…..hit och dit….

Jag tar en servett ur fickan och torkar bort leran på skaften…

DET HJÄLPER JU INTE!

 Idiot!

Stövlarna sitter fast!

Där står jag och ”kan inget annat”….tror jag…

Fast för alltid i leran… for ever and ever, liksom…..”Uhuuuuuu!”….

Meh!

Äru dum, eller?!

Det är ju bara att kliva UR stövlarna – lämna dom kvar i sörjan – och kliva genom hela geggamojja-skiten, i strumplästen….

…”klaffs klaffs klaffs klaffs klaffs”….

…och väl på torra marken dra av sej dom leriga strumporna, och kasta dom åt helvete!

Springa barfota över stock och sten: 

 ”FREE AT LAST!”….liksom….

…och sen hugga tag i ett rep som hänger ner från en helikopter som åker förbi….

…så klart!

Och sen…..

…FLYGA IVÄG!

FÖRSTÅS!!!

Jag letar efter ny vinterjacka till Minsting….

……så att han slipper ”råka ta en snygg  jacka i hallen”…. (=storebrors) och därmed leva med ett dödshot över sej…

Jag kollar på olika sidor på nätet…med planen att köpa en SNYGG och BILLIG jacka….

Finns inte.

Snygg OCH billig finns inte.

Det finns knappt ens snygg, för jag vill inte att han ska ha en svart jacka…..

…..så jag klickar och klickar och klickar: Svart, svart, svart, svart, mörkgrå, svart, brun, svart, svart, svart, svart….

*suckar*

Killar ska alltså gå klädda i SVART i vinter.

Inte min son. Han ska vara Annorlunda. Har jag bestämt. Utan att fråga vad han tycker. Han brukar sätta på sej det jag lägger fram, utan knot (än så länge…).

Billiga nya jackor finns inte. Inte ens när jag söker på ”billig vinterjacka” på Google …

Då vandrar jag vidare till blocket. Där hittar jag tre jackor för 400 kr. Dom tar jag!

Nu ska vi se vad Minsting säger, när dom kommer…

…och om dom passar.

Han kommer förbi här varje morgon, på väg till skolan, när han bor hos sin pappa.

Han sticker in huvét –  faktiskt hela kroppen – hejar på mej och hundarna, sätter sej en stund och tittar på ”Vakna med the Voice”….

….. för att sedan vandra vidare till skolan.

I morse såg han Annorlunda ut.

-”Vad har du för jacka på dej?” frågade jag.

-”Jag vet inte…Jag hittade den i korridoren!” svarade han glatt.

-”I vilken korridor?!” frågade jag och tänkte att han snott den i skolan…

”Ah! Snygg jacka! Den tar jag!”…. liksom…

-”I den där…HALLEN!” svarar han då

-”Hittade du den i hallen hos pappa?” frågade jag.

-”Ja!” svarade han glatt.

-”Det ser ut som Storings jacka.” konstaterade jag.

-”Näe, han är ju STOR juh! Hans jacka skulle jag inte kunna ha”….

Nöjd, glad… och Snygg går Minsting iväg till skolan.

Jag ringer Storing:

-”Hej! Hänger din jacka i hallen?” frågar jag.

-”Ja, det gör den väl…” svarar Storing och låter förvånad över frågan….

-”Kolla!” uppmanar jag.

*tyst en stund*

-”Näe, jag hittar den inte!” säger Storing förvånat.

-”Minsting tog den. Han visste inte att det var din….” säger jag.

Sen följer en harang av ord som jag inte vill återge, men jag kan konstatera att Storing är inte glad….

Jag hoppas Minsting överlevde hemkomsten, efter skolan…..

….. med Storings jacka på sej….

Och så kan jag bara tillägga:

Tyyyyypiskt Minsting!

Om man är singel – eller snigel (?) –

blir man ifrågasatt

Synad

uppifrån och ner

inifrån och ut

av sej själv

av andra

av eventuellt blivande kärlek

och av Kärleken:

”Duger hon

har hon platt mage

stora eller små bröst….

Är hon glad, dum, korkad,

klok, gammal, ung, impulsiv,

tokig, rolig, galen, ekonomisk,

Röker hon? Dricker hon?

Tränar hon?”

– ”Men usch och fy vad hon är gammal!”

Det är nog för sent.

För sent för att  bli älskad…

…och förresten är hon lite väl…

…impulsiv

Det finns yngre, fräschare ”där ute”…

Mer ekonomiska, strukturerade, välplanerande…

Lugna, trevliga….

Med silikon-tuttar

som står rätt ut och ropar

”Ho ho! Här är jag! Ta mej! Jag är sexig!

Mina hänger rätt ner

eller snarare pekar det ena lite åt höger

….och det andra lite åt vänster…

Lite osexiga och lite använda…

Men, inuti, där bakom tuttarna

klappar ett varmt hjärta

som bara vill ha lite kärlek….

och ge lite kärlek….

…till en Snäll Klok Stark man

med humor

och tvättbrädemage

stor kuk

och liten rumpa…..

Alla hundar stoppades i badkaret efter skogspromenaden.

Nu är dom rena och fräscha.

Inte jag!

Jag luktar skunk…..

…… och är dyngblöt av svätt och stänk från både dusch och svett!

Så nu ska jag hoppa in i duschen:

”Åååå…HEJ!!”

Om ingen annan säger att man är bra, kan man väl få göra det själv?

För man behöver det. Jag gillar egentligen inte folk som ”fiskar” efter ”godkännande” (vilket jag givetvis gör själv ibland också….), men när jag själv ”fiskar” så brukar jag vara rätt så ”rätt på” – lite småklumpig sådär – så att folk reagerar genom att istället säga…. ingenting…

…… eller kanske t o m trycka ner mej lite….

”Komma här och komma!” ….liksom.

Jag sitter och läser mina gamla blogg-inlägg (jag började skriva 2006!) och tänker:

 ”Fy faan vad jag är bra!”

 Om jag inte hade skrivit dom själv, så hade jag absolut följt mej själv, som bloggläsare…

Och det är obegripligt att inget jävla förlag ännu givit ut någon av alla dom manuskript jag skickat in!

En vacker dag kommer dom att Skylla sej själva, och Ångra sej djupt!

När jag dör kommer mina söner att skicka in alla mina manuskript till Bonniers och alla manuskript kommer att bli ”Kioskvältare” och mina barn kommer att bli miljonärer och jag kommer att sitta i min himmel, på ett moln, och vifta med benen och ropa ner:

-”Haa haaaaaa! Tji fick ni!!”

Vem som ”fick”, vet jag inte…

…men ändå!!!