Om man tittar på ”Cops” eller någon annan serie där man får följa polisen i deras arbete, förbluffas jag över hur människor ljuger, om ALLT och HELA TIDEN.

Jag nästan skäms när jag tänker vad jag själv ibland funderat ut att jag ska säga om jag blir stoppad av polisen…..

…. när jag inser att jag kör för fort (och hjärnan snabbt funderar ut en lögn….) och ”ser poliser” överallt…

…..(har hittills sluppit använda Den Skitbraiga Lögnen…som tur är…)….

Lögnen jag hittar på är så jävla bra, tycker jag, så polisen kommer att ”köpa” den direkt!

MEN så ser jag på ”Poliser i arbete/112/Cops” att:

 ALLA lögner är redan sagda och polisen har redan hört ALLT!

Och lite till….

Sen undrar jag hur det blir med en polis som träffar Lögnaktiga människor dagarna i ända….tror dom på Någon till slut?

Tror dom på sin fru/man när dom kommer hem?

 Tror dom på sina barn? Tror dom på barnens lärare i skolan?

 Tror dom på någon annan än sej själva och eventuellt andra poliser?

Tappar man över huvud taget inte tron på Människan när man dagarna i ända får hålla fast, bråka med, argumentera med människor och höra hur dom ljuger och hittar på??

Jag är glad att dom orkar och står ut, men jag undrar hur dom klarar sej mentalt?

Jag kommer fram till:

– Jag vill inte bli polis när jag blir stor.

– Jag vill inte att mina söner blir poliser när dom blir stora.

– Jag vill inte gifta mej med en polis.

Idag för 28 år sedan föddes Äldste Sonen.

Jag minns det ”som igår”….

…efter flera veckors starka förvärkar, och en hel natts sittande vid köksbordet, nedskrivandes hur många minuter det var mellan varje värk: ”3 min, 2 min, 5 min, 3 min, 5 min, 2 min…..”….

 – ja, så såg listan ut och den blev lååååååååång –

….. så insåg jag att det nog var dags På Riktigt.

Jag väckte fadern till babyn i magen, och han ringde taxi.

Jag minns taxi-resan ”som igår”….

…hur varje liten sväng, och varje litet gupp gjorde ONT och satte igång värk på värk….

…och hur nervös taxi-chauffören blev över mitt flämtande och stönande….

Jag minns hur vi kom in till Danderyds förlossning och hur en barnmorska ställde ”tusen frågor”….

…medan jag flämtade och flämtade….

Jag minns hur jag lämnade fram Listan på hur jag ville att min förlossning skulle gå till – och den var lång och detaljerad: Jag hade gjort min läxa väl.

Jag minns hur barnmorskan konstaterade att jag hade ”mycket värkar” och insåg att det ”kanske var bäst att undersöka” hur långt gånget det var i förlossningsarbetet….

…..och att jag därefter fick ”rusa” – ha ha ha!!! – skojade!…..hur jag fick VAGGA (jag var ENORM) in i förlossningssalen, för….

….det var dags att krysta!

Jag minns också chocken över vilken enorm smärta det var, och känslan av att ”vilja gå hem” och/eller ”ge upp”….

Jag minns när jorden slutade snurra och Allt Annat upphörde, när Han låg i mina armar!

Jag minns Förvåningen över att det kommit ett BARN ur mej….

…. och jag minns också KÄNSLAN som var så stark att den är obeskrivbar:

 En känsla av att vilja BESKYDDA, en känsla av att kunna GÅ GENOM ELD och BESTIGA HÖGA BERG…..

….. och en FANTASTISK KÄNSLA AV KÄRLEK!

Jag hade fått Världens Finaste Barn, Jorden slutade snurra,  Allt Annat upphörde och blev Helt Oväsentligt.

Äldste sonen har sedan fortsatt vara Helt Underbar genom hela sitt liv! Och är fortfarande!

Koliken, första-nej-perioden, trotset och allt sånt är bortglömt – finns inte mer.

Nu önskar jag att Hela Hans Liv blir Helt Fantastiskt och att alla motgångar, som han måste genomgå, bara kommer att stärka honom och hjälpa honom att förstå andra bättre och bli en ännu bättre människa.

Jag älskar dej Victor!

GRATTIS PÅ FÖDELSEDAGEN!