RIP my Dear…../erviluca

Mobilen hade hängt med rätt länge, för att vara mobil….

….och egentligen hade den fått hänga med till Tidens Slut, om den bara funkat ordentligt….

….men den började böka och stöka med mej – stänga av sej och låta samtalen försvinna….

…och göra så att jag inte hörde, eller att den andra inte hörde mej ibland…

Och så får inte telefoner göra!

Jag rynkade pannan och sa till mobilen:

-”OM du fortsätter göra så får du inte vara med längre! Förstår du inte det?”

Den bet ihop ett tag till, men så började den vilja ha mer och mer mat – hela tiden….

Den var liksom aldrig nöjd. Inte ens när den fick ny ”mage”….

”Jag vill inte börja om med en NY!!” ropade jag förtvivlat  rätt ut i luften.

Jag förstod att jag påbörjat ett sorgearbete….att jag verkligen inte ville skiljas från min mobil…..

….. som det tagit en Evighet att lära sej, och förstå sej på….

NU, när jag äntligen förstått alla knappar och tryckningar hit och dit…då lämnade den in…dog, helt enkelt.

Det ingår ingen sorgeprocess när en mobil dör. Alla tar för givet att man bara ska ta till sej den nya – direkt!

En del tror t o m att man ska vara GLAD över en ny, ”stilish” mobil:

 Svart med silver. Väldigt platt och fyrkantig. Mycket ”manlig”.

Min förra var vit…ihopfällbar…silvriga knappar…lite kantstött och sliten…

Vi hörde ihop, hon och jag….När hon låg på ett bord, bland alla moderna och tjuuusiga svarta och silvriga, platta mobil-tfn så såg jag direkt vilken som var MIN.

Min bara min!

Fast ändå inte. Eftersom det var en jobb-mobil.

Rest in Peace my Dear Cellphone!

Vi ses i Himlen!